Förr eller senare exploderar jag

Nu har jag också läst den här fantastiska boken; Förr eller senare exploderar jag

Och jag vet inte vart jag ska börja, med hur jäkla fint allt är skrivet i den här boken, eller hur mycket mitt hjärta gick sönder när jag kände igen mig, eller hur mycket jag bara vill läsa om boken igen och igen, eller kanske börja om hur mycket jag grät. Jag vet inte.

Men jag börjar väl här, med att berätta om Hazel Grace, Augustus Waters. Någonstans där börjar ju ändå den här fina boken. Med en cancersjuk tjej som träffar en kille på en stödgrupp för cancersjuka ungdomar. För det är ju där den här fina historian börjar, och jag vill aldrig att den ska ta slut.
Hazel vet att hon ska dö och när hon säger:

så går mitt hjärta sönder. För det där känner jag så väl igen. Jag kanske inte är sjuk i cancer, jag kanske inte har en fysisk sjukdom som kan döda mig. Men jag själv, jag kan ta död på mig. Av impuls göra något som jag inte kan stoppa, försvinna. Dö. Och där fick jag kanske ett svar på varför jag drar mig undan, inte försöker skaffa vänner, inte gör särskilt mycket för att behålla dem. För jag vill minimera antalet skadade.

Det finns så många fina citat som jag tycker om i den här boken, så många hjärtskärande ord. Men jag tänker inte dela med mig av allt. Lite får ni läsa själva. Och jag tycker verkligen att ni ska läsa den, för den är så himla bra. Sorglig men fin. Och jag vill också bli kär, jag vill också ha någon som Augustus. Någon som förstår, som man kan prata om allvarliga saker på ett lätt sätt med. Om döden, om rädslan att bli bortglömd.