Såg du månen nu ikväll?

Någon skriker utanför fönstret. Klockan är noll noll, noll fem och bara jag är vaken. Bredvid mig ligger min kära syster. I djup sömn. Omedveten om att jag kommer väcka henne efter detta inlägg. Nikki snarkar högt. På avstånd kan jag höra musik. Ungdomar som har fest. Jag har aldrig varit på fest. Aldrig blivit full. Om vi inte räknar den gången jag drack handsprit.

Covid verkar inte existera för dem utanför mitt fönster. De skriker. Och sjunger med i musiken. 

Kanske ville jag passa in någon gång. Kanske ville jag festa likt mina vänner gjorde. Men det blev inte så. När mina klasskamrater drack sig fulla låg jag på slutna avdelningar. Och när gymnasiet började och jag hoppade av efter ett självmordsförsök fortsatte deras liv. Men mitt då? Jag sjönk djupare och djupare ner i destruktiviteten. Jag passade inte in längre. Vänner slutade höra av sig och när min klass jag hade börjat i tog studenten bodde jag på behandlingshem. 

Inte för att jag passade in innan allt det här. Jag var alltid det udda fåret. Från början. Dagis hjälpte jag mina kompisar att knyta skorna. Nollan var jag blyg och fick alltid höra att jag skulle prata mer. Åren gick vi blev fjortisar, eller ja mina kompisar blev. Själv var jag emo barnet som lyssnade på Sofijah och ville dö. Hade väl någon kort fjortisperiod men den varade inte länge. Ny skola och jag försökte i början att passa in. Men tillslut färgade jag mitt svarta hår rosa och gick med kigurumi till skolan. Folk på bussarna glodde ner mig men jag skulle minsann inte skämmas. 

Jag var udda. Jag har alltid varit udda och kommer alltid vara. Sen blev jag sjuk och plötsligt var jag den sjuka. Jag tappade min identitet. Jag var inte längre jag. Johanna. Jag var ”hon som har psykisk ohälsa” jag var ”hon som försökt ta livet av sig under skoltid”. Visst att jag fanns kvar bakom allt det där. Men människor såg mig inte som den jag var längre. De såg inte insidan. 

För hur trasig jag än varit och är så är jag alltid Johanna. Jag tappade en del av mitt jag men jag vägrar att vara bara min psykiska ohälsa. För det finns mer än just det. Jag är inte bara psykisk ohälsa även om den tar över väldigt starkt. Jag är också hon som gillar att måla, sjunga, gå på konserter, spela piano. Som älskar min hund. Som gillar hästar. Som gillar att vara kreativ. Det finns så mycket mer där bakom.

Och alla dessa tankar kommer från de där ute i natten. Som festar och skrattar. Jag var aldrig som dem. Men egentligen, jag tror inte jag missade så mycket.

Godnatt