Hör du mig?

Jag vill fly ur min kropp. Krypa ur huden som inte känns hemma längre. Tankar om lobotomi kommer när jag vaknar på natten. Somnar om. Drömmer. Vaknar trött. Klockan är 17:42 och jag vill inte vara vaken. Det gör för ont. Jag var bara inte gjord för dessa dar och absolut inte för det andra kallar livet. Kunde jag välja att kapitulera och sluta gå hade jag suttit kvar i skogen och aldrig rest mig upp för att gå igen. Men det kan jag inte. Jag får inte tänka så. 

Jonathan sjunger och jag minns mig tänka på döden mitt i allt. Sen sjunger han Stockholm och jag tänker på Karin och en tår rinner ner för min kind. Man måste bära sin sorg i armarna. Men jag orkar inte 

Moln i september

Hon ligger och snarkar i mitt knäveck. Krafsar på mig då och då när hon märker ångesten stiger. Pussar mig i ansiktet och försöker finnas där i denna jävla ångesten. Hon är allt jag någonsin velat ha. På avdelningen är det tomt. Gråten blir en pöl i sängen och inte ens när min favorit sjuksköterska knackar på och öppnar dörren med sin lilla hund försvinner ångesten. Lilla My heter hon. Och hon luktar på mina strumpor och känner doften av annan hund och vill därifrån. Tankarna dras till Nikki där hemma. Men jag ler och ger henne en godis. 

Det är fredag nu och jag borde vara glad. Borde må bra. Jag är hemma och ligger i soffan men tankarna dras till mörker och jag kan känna ångesten i varenda liten cell i min kropp. Den vill ut. Bort. Det är som en hel bisvärm som flyger i blodet. Burrar och svider. Attackerar mitt inre. Jag kan le, skratta men ändå vilja dö. Kvällen innan jag rymde prankade jag pappa. Skrattade och skämtade. Några timmar senare gick min plan i verket och jag kunde dött. Med det sagt vill jag inte oroa någon. För jag har ingen plan just nu. Jag är under ständig kontroll och jag och mamma bråkar när hon följer mig överallt. Jag hör mig själv skrika att bara låt mig vara någon jävla gång jag är fan 25. Men jag förstår. Jag vill bara få vara vuxen och inget litet barn. Kontrollen gör mig galen. Men utan den hade jag nog inte varit här. Kammarrätten avslog min överklagan igår och hur besviken jag än blev var det förväntat. De skriver jag är allvarligt sjuk men jag ser inte det kan handla om mig. De kryddar orden med chili. Strör på det där starkaste dem har. Men jag är inte sjuk? Eller? 

Helgen är här nu och jag ska ta vara på tiden hemma. Försöka överleva utan kaos. Det måste gå. Även om jag inte orkar mer. Även om jag bara vill få försvinna och slippa detta lidandet. Jag måste finnas ett tag till tydligen och så får det väl bli.

Om det här är allt som blir så dör jag

Håkan var underbar. Jag var lycklig och tårarna rann. jag hulk grät när han sjöng ”min” sång. Men det var fint och raketerna lyste upp mina tårar blandat med glittret på mina kinder. Hans röst gick rakt in mitt hjärta och jag ska verkligen försöka leva för detta. I helgen är det dem två sista och jag vill inte tänka på tiden efter. Det lär bli kaos.

Från lyckan på konserterna blev kontrasten så stor när jag fick komma till PIVA. Av med mina egna kläder. Två personal som glor. Bort med Johanna fram med patienten i rum 6. Mitt jag fanns inte kvar kändes det som och när jag låg där på en avdelning jag aldrig trodde jag skulle hamna på igen var det så mörkt. Det var som att slungas tillbaka till första tiderna. Bältningarna, isoleringen, tvångsinjektionerna. Jag tänkte på Håkan och det jag upplevt dagarna innan men mörkret tar över så snabbt. 

Jag ser fram emot de sista konserterna, samtidigt som jag fasar för dem. För vad gör jag sen? Vad ska jag då kämpa för? Och nu är jag här igen. Bakom låsta dörrar. Som alla höstar senaste tre åren. Jag vill inte. Jag vill inte vara här. Men jag vill heller inte leva.

Det är mitt i natten nu. Snart ser jag Håkan och det ska jag njuta av. 🤍

Det gör ont när knoppar brister

 Nu har det gått en tid. Min skrivlust försvann lite på våren och nu är det redan full sommar. Det har varit kämpigt men har inte haft något direkt val än att ta mig igenom det. Har varit tufft i alla fall. Är hemma över sommaren på permission och har varit på mycket konserter vilket är något av det bästa. I början på veckan blev det lite kaotiskt med en rätt rejäl självskada som jag fick operera och är nu gipsad. Skrämde livet ur mina föräldrar och främst min mamma som fick panik och ringde 112. Fanns ingen ambulans i närheten så hon hjälpte mig ut till bilen och körde mig själv. Jag grät och hon grät och vi hade nog båda två panik. Operationen gick bra och jag ska tillbaka och ta stygnen om någon vecka och sedan blir det tid hos arbetsterapeut också. Det är skönt att vara hemma trots att jag mår dåligt. Med hundarna som slickar tårarna och ligger nära när ångesten blir jobbig.

Värmen är jobbig och blir inte bättre nu med gipsad arm heller. Men snart är det i alla fall Håkan och det ser jag fram emot 💘

Vårens tankar

 Tiden går och det har varit tyst från mig. Det är tufft. Livet gör ont men jag har inget annat val än att fortsätta. Jag har blivit beviljad boende men vet inte mer än så. Det väntas möten och jag är orolig och rädd. Mår heller inte bra. Sommar och vår är jobbigt av någon anledning. Det var snart gått ett år sedan jag tog överdosen som kunde blivit min död. Ett år. Det är lång tid. Tid jag kanske egentligen inte fått uppleva. Kanske hade 11 juni varit min död och att min familj varit utan mig ett år. Det gör ont att tänka på det men också framtiden. Tankarna i huvudet är inte glada, inte tacksamma för det året som snart gått. Men hur ignorerar jag dem? Hur stänger jag ute vad de har att säga? Jag vill bort från mig själv men jag är fast här i min kropp med min själ. Samtidigt skrämmer döden mig konstigt nog. Ovetskapen av vad som händer. Mörkret. Men så inser jag att inget kan vara värre än idag.. och sen tänker jag på ingentinget. På att inte existera. Att det bara blir svart. Jag är delad mellan mörker och ljus. Vilja och ovilja. Död och liv. 

Men jag lever nu. I denna stund. 

1 december 2021

Så blev det december. Snön faller utanför fönstret men jag är inom låsta dörrar. Höjdpunkten på förmiddagen blev att öppna första luckan i julkalendern. En kopp te med Muminmammans kraftdryck, vilket behövdes då natten varit lång. Inte kunnat slappna av trots massa medicin. Somnade tidigt imorse och är nu helt slut. Håkan spelar ju på en konsert för att uppmärksamma ungas psykiska ohälsa. Önskar jag kunde vara där fysiskt men jag får kolla på ipaden här på psykiatrin.

Ska bli fint ändå att se honom och få höra honom sjunga. Hjälten min. Om han bara visste hur mycket han betyder för mig. 

Allt du gav mig var minnen

Dödsbesked efter dödsbesked. När ska det här helvetesåret ta slut? Du finns inte mer och jag minns hur vi satt där och spelade skipbo. Du var en sån glädjespridare. Fick mig att känna mig trygg och gladare. Även om vi inte var nära gick jag sönder när jag öppnade sociala medier och fick veta du dött. Du finns inte mer. Hur ska det någonsin bli okej när människa efter människa lämnar jorden. Det gör ont. Du finns inte. Inte i fysisk kropp. Men i mig finns du kvar. I mig finns ni alla kvar. Och någon skrev till mig att de skulle tycka det var precis lika jobbigt om de fick dödsbesked om mig. Har svårt att ta in det. Men världen är ingen vacker plats utan er. Utan dig J. Jag hoppas du har det bra vart du än är. Vila i frid. 

Pistol

Som en pistol

Det finns alltid

Nått äkta att 

Hålla fast vid

Ge ingen tid till ånger

Det blir bra vad som än kommer

-

Men blir det verkligen det? Blir det någonsin bra? Jag tror inte det. Ständig inre smärta. Ständigt mörker. Kan inte se mina egna fötter. Faller, snubblar. Allt tycks verka omöjligt men är också just det. Orken har försvunnit. Jag blir trött av minsta lilla. Vara social tar på krafterna och ärligt behövs mycket vila för att ens klara av enkla saker. Borsta tänderna tar emot. Duscha också. Jag skulle vilja säga jag vill kämpa. Att jag vill kriga mot alla dessa tankar och impulser. Idag var jag i förvaltningsrätten och tvångsvården blev förlängd med 6 månader. Jag minns en läkare på piva 2019 sa till mig när de ansökte om förlängning i fyra månader, att ”det är inte säkert du blir kvar så länge”. Jag vet jag var utskriven en två veckors period innan jag fick tvångsvård igen men fyra månader gick. Och sex. Och mer. Jag vill inte vara inlagd. Det är för lång tid. Jag slösar bort mitt liv på psyk. Jag tvingas leva mina sista år ständigt kontrollerad och jag vill inget annat än att dö. Jag tänker ständigt på hur det skulle gå till. Planerar i huvudet. Jag bara önskar jag fick bestämma själv. Det är mitt liv.

Håkan flyttade fram konserterna i sommar och jag går ärligt sönder. Jag lever inte 2022. Gör jag det? Kommer jag få stå där framme och uppleva det? Jag vet inte. Jag vill såklart se honom men tanken på att leva då känns orimlig. Håkan. Du är min hjälte. Ska lägga mig i sängen och lyssna på honom. Försöka ta in orden. Känslorna. Texterna. Du räddar mig så mycket mer än du någonsin kommer förstå 🤍

Som mitt blod pumpar i dig

 

Musiken finns i blodet

Takten finns i pulsen

🖤

(Och nej jag kan inte direkt sjunga men jag tyckte det var kul) 

Ja, jag saknar detta.

Vid 2:20 ser ni mig haha..

Mycket Håkan just nu känner jag, men det var bara så otroligt bra där och jag vill hålla fast vid det. Även om jag bara ligger i min säng hela dagarna, igen. Jag vill tillbaka, kollar på videos därifrån, bilder, och gråter lite för att det var så fint. Om Håkan bara visste vad han betyder för mig

Jag går inte isär när jag går med dig

Och hur fint är inte det här? Om jag grät där? Ja. Om jag gråter nu? Ja

Du är det finaste jag vet när allt annat här är falskt och fel

Det är så svårt att beskriva en konsert med ord. För de känslorna man känner där och då går inte att beskrivas med ord. Den glädjen när Kom Igen Lena! börjar spelas och man dansar som en galning, den känslan när Du är snart där börjar spelas och tårarna rinner ner för kinden och det blir svårt att andas för att man gråter så mycket, den känslan när Håkan går förbi en vid staketet och rör vid handen och tårarna inte går att hålla tillbaka av glädje. Det är bara skrivna ord, ni kan inte känna de känslorna och det är så svårt att få andra att förstå hur mycket det här betydde, hur jävla bra det var.

För er är Håkan Hellström kanske bara en artist, men för mig är han människan som får mitt hjärta att fortsätta slå, får mig att orka. Jag vet ärligt talat inte vad jag hade gjort om Håkan inte hade funnits.

Där du är, är jag lycklig

Imorgon åker jag, och det känns bra.
Eller okej i alla fall. Folk började köa redan i söndags så kommer inte vara längst fram.
Men det känns okej i alla fall, just nu. Imorgon kommer jag må bra.
För första gången på länge. Prata med andra som också gillar Håkan,
dricka, umgås, sjunga allsång. Bara leva och andas.
Och på lördag står jag äntligen i publikhavet igen, i min sjömansskjorta.
Med glädjetårar på kinderna. Där är jag lycklig

En vecka. Håll ut.

Tycker så mycket om dig

Ja Håkan, jag tycker så mycket om dig. Du var mer än magisk igår, det var som att leva i ett
paradis hela kvällen. Tårarna som rann på kinderna av glädje, hela kvällen dansade jag och
sjöng. Du är det finaste jag vet när allt annat här är falskt och fel. Alla dina låtar betyder så
mycket och det du sa om mörkret, att det alltid väntar något bättre bakom hörnet, att man måste
stå ut och vänta på bättre tider. Jag ska försöka för din skull Håkan. Du är min hjälte

Ta mig till kärlek

Kan beskriva konserten med tre ord; magisk, underbar och bäst
vi hörs imorgon finisar (eller idag, vad ska man säga egentligen?)

Du är det finaste jag vet

Imorgon ser jag min hjälte igen, som jag har längtat till den dagen alltså. Han är verkligen det

finaste jag vet när allt annat här är falskt och fel. Senast jag såg honom var jag tillsammans med

min pojkvän och vi var på Peace & Love tillsammans, året var 2011. Helt sjukt att det gått så

lång tid sen jag såg honom. Finaste Håkan. Snart dansar jag runt där i publikhavet igen med

min sjömansskjorta och ett leende på läpparna, glansiga ögon utav glädjetårarna. Äntligen

young love

Igår var lilla jag i Lund. Med min syster och hennes pojkvän. Vi åt god middag och gick sen till Lunds Domkyrka för att se på underbaraste Moto Boy. I början trodde vi inte att vi skulle komma in, eftersom det var för fullt sa dem, men vi var bland de 10 sista som fick komma in.
Och det var magiskt, helt underbart. Hade gåshud nästan hela tiden. Så overkligt fint var det

magiskt men tragiskt

Minns ni listan jag gjorde för ett tag sedan?
Om saker jag vill göra, en punkt var: att få dansa till en Sugarplum Fairy konsert
Den kommer bli sann, på riktigt. Jag ska se Sugarplum Fairy och Mando Diao i slutet av Augusti.
Jag är så lycklig, blev så lycklig att jag grät. Det som händer med Kristian är så himla sorgligt.
Jag såg honom när han trodde att han hade slagit cancern, övervunnit den. Victor och Carl höll ett tal som fick både mig och min syster att gråta, tårarna rann ner för kinderna, det var så fint.
Men så sorgligt, de lät så glada, för han hade vunnit, han hade överlevt. Han hade klarat det som var omöjligt. Hela den konserten var magisk, tårar och lycka. Dans, musik, glädje.
Och vad händer sen? Kristian får tillbaka cancern, får besked att han kommer dö, att han inte kommer överleva. Det är så hemskt och ofattbart. Så hemskt att läsa på hans blogg att han bara blir sämre,
att han känner att slutet är nära, att kroppen blir sämre.

Här sitter jag och gråter återigen, åh Kristian. Jag hoppas bara att allt blir bra, att du överlever.

(bilderna länkar till där jag tagit dem ifrån)