Vad jag bryr mig om nu

Jag har på senaste inte mått alls bra. Tagit överdoser son gjort att jag spytt blod tillslut. Efter att ha spytt i flera dygn. Svalt saker som krävt röntgen. Och en gång ”operation”. Jag har ljugit för människor och jag har gjort allt för att skada mig och dö. Jag har snott saker från dem jag håller kär bara för att jag ska kunna följa mina tvång att skada mig. Men det måste få ett slut nu. Hur mycket jag än vill fortsätta så är det inte hållbart. Jag sårar människor. Jag gör dem oroliga. Och det är inte med mening. Det är inget jag vill. Jag är väl igenkänd av både akuten, mava, psykiatrin och ambulansen. Alla är inte trevliga mot mig, men jag har nog inte alltid varit trevliga mot dem. Men det sårar när ambulansmännen tror jag gör det för att det är kul att va på sjukhus. Det är inte kul. Jag tar inte xx tabletter för att vara på sjukhus. Jag skär mig inte så jag behöver xx stygn för att va på sjukhus, jag sväljer inte föremål för att sen spendera hela natten på en brits. Och kanske bli kvar dagen efter med och bli sövd. Jag säger gång på gång att jag inte ska ta de där tabletterna igen som jag tagit på senaste. För de gör mig så sjuk. Jag VET att jag kommer spy, tillslut blod. Jag vet att jag inte kommer kunna sova på kanske två dygn om jag tar dem. Men ändå gör jag det. Som tur var blev det faktiskt bättre igen när jag var på sjukhuset sist, fysiskt. Efter sonden sattes och tog ut igen spydde jag inte. Jag kunde efter 3 dygn få i mig vätska och tillslut mat. Utan att spy. Det blir alltid bättre, fysiskt. Psykiskt nej. Jag tvivlar så djävulsk mycket på att det någonsin kommer bli bättre. 7 år har gått. Sen jag fick hjälp första gången. Nu har jag cirka två månader kvar här på behandlingshemmet. Ett år och tre månader kommer jag ha bott här då. Och det som faktiskt är bättre är det sociala och struktur. Jag kan prata med människor, jag tar hand om min hygien bättre. 

Jag vet inte vart jag vill komma med det här. Men kommer jag någonsin bli hjälpt på riktigt, med det som behövs? Det psykiska. Jag tvekar. Hur kan det bli bra? Hur kan jag någonsin bli bra? Säg mig det någon