Hon torkar tårarna som rinner längs hennes kind, faller mot sin död.
Hennes ögon är rödsprängda och hon ser ner på sin kropp, betraktar den.
Kroppen är trasig, sönderslagen, hennes tankar skadar, hennes ord skär som rakblad mot huden.
Hon känner hur allting faller isär, hur hon faller i bitar, försvinner.
Flickan lever med en pistol mot tinningen, hennes död kan komma när som helst.
Hennes blick faller på hennes handled, där blodet en gång rann i ådrorna under en hud utan ärr.
De blåa sträcken som visar vägen, är knappt synbara. Friheten finns där under, den existerar.
Flickans ögon är sedan länge döda, lyckan finns inte kvar. Hon är borta,
hon som en gång var jag.
Sv: Det kommer bli bra för dig med! Jag är helt och håller säker på det. Men det känns ju inte alltid för en själv och jag vet att det är sjukt sjukt svårt och jobbigt att gå igenom det du går igenom. Finns det något jag kan göra? <3
SvaraRadera