Snälla släck inte ljuset

Det blev svart och jag vaknar och säger jag måste hem till min hund och försöker upprepande resa mig ur sängen för att gå. Likgiltig sitter jag i bilen på väg hem någon dag senare och kan inte svara på enkla frågor. Sen kommer det. Ljuset. Kreativiteten. Orken. Hoppet. Modet att försöka våga. Jag samtalar med mamma om saker jag inte brukar. Går långa promenader. Jag rensar garderoben. Gör listor. Planerar kreativa saker. Åker till stallet. På nätterna har jag svårt att somna trots all vb för tankarna är för mycket. Jag hinner tänka att det kanske är värt det. Att förändra. Känner att det kanske går. Vänjer mig med tanken att se det fina i det vardagliga. 

Men jag vet att jag varit här innan. Planerat och kollat på hundar. Tänkt på framtiden och utbildning. Sagt att jag ska kämpa och fått min pappa att gråta av glädje. Sen vände det och jag har kommit närmre och närmre döden. Jag vet att mörkret kommer. Att tvångstankarna blir starkare när ljuset blir svagare. Jag tror inte på det när IVA läkaren försöker prata vett i mig. Förstår du vad jag säger Johanna? Vet du om att du kan dö trots att vi gör allt för att hjälpa dig? Även om du inte vill dö. Och jag nickar till svar med en klump i magen för jag vill oftast inte dö. 

Samtidigt måste mörker finnas för att ljus ska existera också. Inget ljus inget mörker. Men mitt mörker blir så stort och farligt och jag är inte bra på att be om hjälp när det väl kommer. 

Ljuset kan väl stanna ett tag. Så jag kan samla ork och mod. Lite lite till. 

Tacksamhet

 Du skrev tre bokstäver och mitt hjärta hoppade ur bröstet och när det sedan knackade på dörren och jag hade läst ditt men och lyssnat på din viskning i röstmeddelandet där du sa att du saknar mig och att jag betyder mycket för dig. Så fick jag torka tårarna på kinderna. Hon stod bredvid mig och gav mig antibiotika och jag fick hålla det inne. Men det är inte tårar av sorg, det är tårar av lycka. Av lycka att du skrev men, lycka att du viskade till mig, lycka av att höra av dig efter allt som hänt. Jag skrattade högt när du sa ett skämt du absolut hade dragit för ett halvår sedan också. 

Jag är tacksam att du vaknade. Att du sätter ena foten framför den andra. Att du lever. Att vi fick dig tillbaka. Att ditt hjärta startades om igen och fortsatte slå. 

Den natten sov jag första gången hela natten igenom. Vaknade till när sjuksköterskan kopplade bort droppet men somnade om och fortsatte sova hela natten. 

Tack för du överlevde. 

Visst känns det fint nu, Hurricane?

Jag kollar mig i spegeln. Men vem är det jag ser? Jag hittar inte orden inom mig. Bara ett virrvarr av tankar som jag vill tysta ner. Jag ligger i mörkret på mitt rum. Nerbäddad under täcket med en sovande liten hund vid sidan. Jag orkar inte tänka. Jag orkar inte känna. Hörlurarna med musik behövs för att kunna somna. Ändå vaknar jag, om och om igen. Jag får en känsla av att någon står vid mig i mörkret. Så jag kollar. Men dörren är stängd. Jag är ensam med Nikki. Ändå kan jag inte släppa känslan av att någon ska komma och stå vid sidan av min säng. Försöker tysta tankarna med musik. Visst känns det fint att va vid liv en dag till? 

Nej jag vet inte om det är det faktiskt. 

namnlöst skepp

[nämner tvångsåtgärder]

Jag vill att ni ska se. Smärtan där inne. Vad ni gjort med mig.  Jag vill att du, som skrek mig rakt upp i ansiktet, bad mig att skärpa mig och sedan skrattade och satte dig i fåtöljen i min dörr, att du ser. Att ni som drog av plagg efter plagg från min kropp och sedan lämnade mig i mörkret på mitt rum. Vill att ni ser den kropp som lämnades kvar, naken i sängen med endast en filt och ett par trosor. Hur den kroppen ser ut idag. Jag vill att ni ska veta, hur mycket ni skadade mig. Hur era röster ekar högre än något annat i mitt huvud. Jag vill att ni, som bar mig naken genom avledningen. Till rummet med en fastborrad säng med remmar, jag vill att ni ser att jag än idag drömmer mardrömmar om er. Att när min mamma ska väcka mig på morgonen, står vid min sida och säger godmorgon, att min kropp reagerar som hon håller en kniv och ska mörda mig. Alltid rädd att sitta fast, alltid rädd att det är ni som står där och att jag ska vakna i den där sängen i rum nio avdelning  90. 

Om jag bara visste då, vad jag vet nu. Om jag bara kunde radera hela den historian och spola tillbaka bandet och börja om på nytt, då skulle jag göra det. Om jag kunde radera era hårda och vassa ord, då skulle jag göra det. Om jag kunde ta bort de bilder jag har i mitt huvud. Ja jag skulle ge vad som helst för det. Jag trodde ni var räddningen som kom i natten på ett stormande hav. Men ni fick mig att sjunka och skeppet mitt tar fortfarande in vatten. Är det såhär det känns att drunkna? Jag tror jag ser domen i mina ögon. Det blir aldrig bra va? Som Titanic kommer jag falla, ner ner ner, till botten och jag ser inget ljus. För vad vet du om solen, förrän någon släckt alla ljusen? Ja vad vet ni egentligen.

Det som gör ont

 Jag har inte öppnat dokumenten. Inte skrivit några ord. Jag har fullt upp med det inuti. En smärta så stark att jag inte vet vart jag ska ta vägen. En olustig känsla inombords som jag inte har någon aning om varför jag har. Golvet på toaletten blev rött. Jag tog hjälp men det var för sent. Skadan var skedd men nu ligger jag här i mörkret igen och är ensam med tankarna. Något känns fel och jag känner katastrofen komma och ta över mitt liv. Vaknade tidigt imorse och kände redan då denna känsla. Var inte trött och kunde inte somna om så jag satte på julkalendern och sen Greveholm och dieselråttor och sjömansmöss och efter ett tag kunde jag somna om igen. Men något måste vara fel. Något stämmer inte. Jag brukar inte känna såhär inte såhär starkt. 

Men kanske är det bara en illusion av allt som gör ont och allt som någonsin i hela mitt liv gjort ont. Kanske är det ryggsäcken jag måste bära. Även fast jag inte har musklerna. Denna ofrivilliga börda jag samlat på mig under alla dessa år. Men nu hoppas jag på sömn och en bättre morgondag 

1 december 2021

Så blev det december. Snön faller utanför fönstret men jag är inom låsta dörrar. Höjdpunkten på förmiddagen blev att öppna första luckan i julkalendern. En kopp te med Muminmammans kraftdryck, vilket behövdes då natten varit lång. Inte kunnat slappna av trots massa medicin. Somnade tidigt imorse och är nu helt slut. Håkan spelar ju på en konsert för att uppmärksamma ungas psykiska ohälsa. Önskar jag kunde vara där fysiskt men jag får kolla på ipaden här på psykiatrin.

Ska bli fint ändå att se honom och få höra honom sjunga. Hjälten min. Om han bara visste hur mycket han betyder för mig. 

Lämna

Jag ville säga nej. Förklara att det måste blivit fel. Att det som står i papperna är fel. En helt annan person. Jag ville skrika att nej nej nej jag behöver inte eran hjälp jag behöver inte erat skydd. Men jag satt still. Med blicken ner och munnen stängd. Bet mig i kinden. Ingen förstår att det inte är jag. Att jag inte är den personen de pratar om. Eller? Är jag så sjuk som de får det att låta? Riskerar jag att dö vid lite mer frihet? Skadar jag mig så allvarligt som de säger? För jag ser det inte. Ärren som fyller min kropp är bevis på att jag förlorat och inget annat. Jag har inte varit stark. De säger de är rädda jag ska dö. Inte existera mer. Jag säger inte hur den tanken både ger mig lugn och oro. Jag ligger här i sängen på avdelningen och lyssnar på musiken jag vill ha på min begravning när jag inser jag ligger med en klump i magen. Vill jag leva? Nej. Vill jag dö? Kanske. Vill jag må såhär? Nej. Men jag tar mig aldrig ut. Döden ger mig både lugn och oro. Över vad som händer. Alla jag lämnar kvar. Som kommer beskylla sig själva för de inte gjorde mer. Sa att de älskade mig flera gånger. Kramade mig. Fick mig att le. Nikki som för evigt väntar på att matte ska öppna dörren och leka med hennes bollar. Aldrig mer sova bredvid henne. Det gör ont och jag gråter av tanken. Jag vill inte leva men ska jag lämna alla kvar? Jag ser inget annat val. Men jag vet inte. Just nu gör allt ont. Så jag stannar ett tag till. Tar dag för dag. Minut efter minut. 

Ni kommer sakna mig mindre och mindre

Möte utan några direkta förändringar. Ingen utslussning då de inte litar på mig och det gör så ont att jag fastnat här. Jag vill inget mer än att vara fri. Men de vågar inte. Det är en balansgång. Komplext. Ord jag aldrig velat höra. De är rädda jag dör men hade det verkligen varit ett problem egentligen? Hade i alla fall kostat regionen mindre pengar. 

V 🤍

Hur sjukt att sakna en människa jag aldrig hade känt om jag inte blev sjuk? En människa som gjorde sitt jobb men som såg mig som den människa jag är och inte bara en patient i mängden. Som tog sig tid för att försöka förstå och hjälpa. Som kollade läget när hon märkte det var något på gång. Som såg mig och fanns där för mig. Det är tomt på avdelningen och det gör ondare än vad jag vill erkänna att ha sagt hejdå till en person som under åren hjälpt mig så otroligt mycket. Jag kände mig sedd. Jag kände mig trygg. Som någon som betydde något för någon. Jag kände hennes hopp och jag kan inte tacka henne nog för allt hon gjort för mig. Men det gör ont ikväll. Att sakna någon jag inte längre har. Det gör ont.  

Se men inte röra

Ni får se men inte röra

Det djupt inuti

Ni ser djupt in i min kropp

Fettvävnad ibland muskler

Men ni får inte röra

I alla fall inte det som är djupare än så

Ni får ta på det på ytan

Se det onda och vårda det

Men när vi kommer djupare 

Vänder jag mig bort

Vill inte ni ska se

Hur mörkt det är

Vill inte ni ska se

Hur hemsk jag är

Det fysiska är lättare

Att ta på

Men det psykiska 

Är det som gör ondast

Ni kanske tror er se

Ni kanske vill ta på det

Men öppnar jag dörren till det mörka

Så förstör jag även er

Så ni får se

Men inte röra

För jag färgar av mig

Av det oändliga mörker inombords 

Vitt och rött (tw)

Det rinner på det vita lakanet. Färgar det rött. Jag ligger där i mörkret och vrider mig av smärta. Tar nattmedicin med blodiga händer. För mörkt för att någon ska lägga märke till det. Försöker sova och slumrar till trots den jävla smärtan. Väcks av att någon står i dörren. Frågar vad jag gjort. Om blodet är nytt. Jag vrider mig när hon tänder lampan. Så var det onda synligt. Får nya sängkläder och tvättade sår. Läkare rings men kommer aldrig upp. Smärtan blir olidlig när sjuksköterskan duttar i såren. Ser hur ont jag har och säger att hon snart är klar. Hämtar Alvedon och zopiklon och så ligger jag här i mörkret ensam med mina demoner igen. Nu är det sovdags men tankarna spökar och jag är trött på detta livet. De ser ett mönster. Ett mönster som pågått i flera år. Hur ska jag förklara det? Jag vet inte själv. Krislistor från förr ligger i kartonger och samlar damm. Det var aldrig ett helhjärtat försök. Alltid en fot i döden. Jag ville skada mig. Jag vill skada mig. Men mönstret är ologiskt. Dumt. Det goda blir tillslut ont och ännu en gång har jag bevisat det.

Ringa mamma

Kolla serie

Lyssna musik

Lyssna ljudbok

Stod det. Följ dessa steg sa dem. Men jag gjorde det aldrig. Jag gör det inte idag. Jag trycker mig ut från dörren som står på glänt. Pressar med all min kraft. Fastnar på mitten mellan liv och död. Här men ändå inte. För i tanken är jag begraven. Djupt under marken. De säger jag lever. Att jag kan få ett bra liv men jag slutade tro på det för flera år sedan. Två år har gått sen jag blev inlagd. Är det ett bra liv? Ständigt tänkande på död och misär. Du frågar vad jag tänker på men jag får inte tänka så. 

Läkare rings men kommer aldrig upp. Tar inte emot hjälpen. Inte mer än Alvedon och zopiklon och nu borde jag försöka sova. Monstret blev matat. För ikväll. Samma visa om och om igen. Jag blir aldrig fri. Aldrig. Frågan är om jag blir fri i döden. 

Ont

Skrubbsår i själen sägs det. Jag kommer aldrig ut ur den eviga labyrinten. Går runt runt och runt. Tröttare än tröttast men ingen sömn i världen kan förändra det. Sover på dagarna. Halvsover på nätterna. Ständigt redo för fight. Skulle du ställa dig bredvid sängen på natten hade jag sparkat dig i magen i ren reflex. Jag är inte där men jag är ändå där. I de daländska skogarna. 

Jag tar mig inte framåt. Jag har stannat här. Och hur tar jag mig vidare? Kan någon svara på det? För jag vet inte själv. Hur jag hittar ut 

Tårar tjockare än blod

Mina tårar

är tjockare än blod

Tsunamin vill ut

och när jag öppnar mig

blir kudden blöt

Jag har försökt

att öppna en glänt

Att släppa ut det

då och då

Men det byggs upp

och inget kan tillslut 

hålla det tillbaks

Så när jag ligger här

med tsunamin sprutandes

ur ögonen

Så minns jag mig tänka 

på slutet 

På när jag inte längre

Existerar 

Vad händer med min tsunami då? 

Du kanske inte når den du vill men du når mig

Ångest. 

Jag önskar så detta kunde få ett slut. För dagarna är jobbiga, nätterna är jobbiga, kvällarna är jobbiga. Jag vaknar på morgonen och blir besviken varje gång. Önskar att jag inte var där jag är. Vid liv på planet earth. Men så är det ju varje morgon. Inget kan få mig på bättre humör just nu. Okej kanske hundarna men dem är jag ju inte hos nu. Nej nu sitter jag på avdelningen och ska snart be om insomning då den vanliga tabletten inte funkade. Blir så ibland. Antagligen för jag får sån panik av att bara stänga av allt och vara helt ensam och fokuserad på tankarna och det inuti: det är svårt. Jag vill inte minnas. Vill inte känna. Vill inte tänka. Lobotomera mig så jag slipper det här.

Jag önskar jag låg i sängen hos mamma. Med Luna och Nikki. Jag önskar jag kunde få som jag vill. Jag önskar jag aldrig hade fötts. Det är så mycket olika saker jag önskar. 

Verkligheten känns svår. Utmanande. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte är rädd för den. För allt vad ett normalt liv innebär. Jag är så långt bort från det att jag vet inte vad. Inlagd i år var inget planerat. Men det blev så nu är jag fast här. Jag är hospitaliserad så det skriker om det. Samtidigt som jag vill ta mig härifrån vet jag det slutar med döden. Jag orkar inte och det enda min hjärna fokuserar på är självskada. Överdoser och tabletter. 

Jag äter inte på avdelningen. Dricker knappt och jag önskar jag kunde formulera mig till personalen att få in maten på rummet. För människor är inget jag orkar möta nu. Jag vill vara själv. Spelar ingen roll hur hungrig jag är för jag klarar inte av att äta bland dem andra. Det är för jobbigt. Jag vill inte vara med andra. Vill inte behöva sitta där och tugga maten och försöka spela normal. Jag känner mig inte trygg med andra människor än min familj just nu. Familj och vänner. 

Sist men inte minst. Min bok släpps imorgon. Jag är nervös. Nervös vad mitt ex ska tycka. Vad omvärlden ska tycka. Det är mina innersta tankar. Det är så jag känner och har känt. Det ska bli kul att höra vad alla tycker samtidigt som jag bara vill gråta och ta tillbaka hela boken. Jag känner mig inte värd att ha gett ut två böcker. Liksom, vem är jag? En sketen Skånetjej? 

Och kanske når jag någon. Får någon människa att känna igen sig i mina texter. Det har jag fått höra tidigare och det känns så fint att få just de orden. Du kanske inte når den du vill, men du når mig. Kom ihåg det 

I helgen spelade vi också paddel. Och blir antagligen en till gång denna veckan. Vill börja röra på mig. Men då måste jag också äta på avdelningen för att kunna orka. Meeen nu är detta oerhörda tråkiga inlägg över. 

Godnatt 

Blickar

du kollade på mig

och jag såg

att du såg

för när dina ögon 

mötte mina

utbyttes en känsla 

av förståelse 

kanske också du

känt som jag gör nu

du kollade på mig

och du såg mig 

Sömnlös natt, igen

Mörker ute

Mörker inne

Jag faller bottenlöst

Ner i mörkret

Jag bad om ljus

Jag bad om räddning

Tills jag insåg 

Att jag var bortom räddning

För jag faller alltid tillbaka hit 

It hurts to liv

Liv liv kom inte hit

Göm dig i mörkret

För det är en fälla

Solen ger dig brännskador

Och luften är förorenad

Vänd om där du kom ifrån

Vänd tillbaka

Och se dig aldrig om 

Liv liv ge upp

Du klarar inte det här

Trött på att vara trött

Jag är trött 

In i själen

På ett sätt 

Där vila 

Inte hjälper 

Jag så är trött

Att kroppen 

Vill kapitulera

Ge upp

Och falla isär

Bitarna som finns

Är för trasiga

För att byggas ihop

-

Du lämnade mig 

Ensam i mörkret

Och jag undrar

Om du skulle ångra dig

Ifall jag dör innan vi hörs igen 

Avd 90 (tw)

Jag minns deras hårda ord

Deras stadiga grepp

Om min kropp

Hur de drog av kläderna

Och lämnade mig ensam

På mitt rum

De plockade bort allt

förutom sängkläder och trosor

Och där låg jag i sängen

och grät 

Jag är inte där men på något sätt är jag där. Minns hur de en natt kom in på mitt rum när jag satt i ett hörn i bara trosor. För kläderna tog de ifrån mig varje gång jag skulle bli ensam. Jag hade lurat till mig en sak och virade det runt halsen. Och så kom dem. Hämta kniven skrek hon och jag hade panik. De bar mig i endast trosor genom hela avdelningen. De äckliga männen i tv-rummet glodde och jag grät. In på rum nio till den fastborrade bältessängen. Där tryckte de ner mig hårt och spände remmarna. En kvinna tog en filt och la över mina bröst innan sjuksköterskan kom med en spruta medicin och jag minns det så väl. För han tog upp sprutan och ”tog sats” innan han högg den i låret och sprutade in medicinen. Och där låg jag. Naken ung kvinna, fastspänd i en bältessäng på en sluten psykiatrisk avdelning.

Det gör ont att minnas. Det gör så jävla ont att återuppleva allt gång på gång. Hur de behandlat mig. Hur de vårdat mig. Jag mådde bara dåligt och jag försökte aldrig skada någon annan än mig själv. Jag ville bara radera min existens. Men inte ens det fick jag. 

Hejdå.

Det var en varm dag när vi gick genom sjukhuset till kiosken för att köpa glass. Hon hade bytt om till sina egna kläder och jag kunde känna hur hjärtat dunkade i bröstkorgen. Vi gick ut till kolonistugorna och pratade medan vi gick mellan alla dessa små gulliga stugor. Glassen smälte snabbare än vad jag hann äta den. Vi stannade till vid din familjs stuga där din mamma och systrar satt innan vi gick vidare. 

Jag var trött och flåsade så vi satt oss på en bänk för att vila och det var då du sa det. Jag ska flytta till Göteborg sa du. Jag tror inte riktigt jag tog in det förrän senare. Men du skulle inte jobba kvar berättade du. Och jag kände inombords att jag på något sätt gick sönder. Inte för att jag vill vara inlagd men för att om jag nu tvingas vara inlagd kan jag i alla fall få träffa bra personal. Och du, du var en bra personal. Den bästa. Vi gick in igen och jag tror jag satt i tystnad i sängen ett tag för att ta in det du sagt.

Imorgon har du ditt sista pass och jag är hemma på permission och har inte träffat dig på länge. Jag var rädd för att säga hejdå och nu blir det inget hejdå. Kanske är det lättare så. Att slippa ses en dag och veta det är sista gången. Jag grät på avdelningen när jag var där sist av tanken på att du aldrig skulle jobba där igen när jag tvingas vara inlagd. För du brydde dig. Du ville mitt bästa och det märktes. Och även om jag inte vill vara inlagd gjorde du det lättare att vara där. För du lyssnade på mig. Du visade att du bryr dig om mig. Och det finns ju annan bra personal men du var speciell. Så jag grät tyst i kudden. Flera gånger. När jag tänkte på att jag skulle behöva säga hejdå. Och nu blir det inte så. Kanske du en dag läser det här. Då vill jag du ska veta att du är fantastisk. Att du verkligen är rätt människa på rätt jobb. Det behövs fler som du inom psykiatrin. Du är ett guldkorn bland alla sandkorn på stranden. 

Och nu är det hejdå. Så jag skriver det här. Och jag vet inte om du någonsin kommer läsa det. Men om du gör det hoppas jag du vet att du på något sätt gjort skillnad i mitt liv, i mitt helvete.