Jag har en ängel på min axel

Jag vill vakna ur mardrömmen som nu är mitt liv. Det har gått en hel vecka utan dig. Sen du tog ditt sista andetag. En hel vecka sedan mamma stod utanför dörren och sa dem har hittat Sofia Johanna och jag föll till golvet och skrek och skrek i flera timmar. En vecka på jorden utan min bästa och närmaste vän. På något sätt har jag stängt av och kopplat bort mig själv och mina känslor. För skulle jag tillåta mig att känna det fullt ut är jag rädd jag skulle försöka ta samma väg ut som du. Jag skyddar mig genom att försöka förneka känslorna som något i mig inte accepterar. För jag känner inte mig bekväm med att vara ledsen när jag inte är själv. 

Jag vill ju bara du ska skriva att du är okej och att inget hänt. Att din telefon inte funkade eller internet krånglade. Istället frågar din mamma angående din dödsannons och om jag vill ha någon sak från din lägenhet. Jag brister ut i gråt när jag läser det och låter mig gråta. Vill inte ha saker du ägt istället för dig vid liv. Jag skulle ge allt för att få prata med dig och ge dig en kram. För det finns så mycket jag vill säga och berätta för dig. Istället går jag till kyrkogården och tänder ett ljus i mörkret och gråter i Nikkis päls. Det gör för jävla ont och jag är arg på vården och världen för den är orättvis. 

Jag vet inte hur jag ska klara mig utan min Sofia. Utan min tvillingsjäl och den som kände mig tätt inpå djupet. Smärtan är så brutal att jag överväger konstant att skita i allt och börja planera en överdos. För hur farligt kan det vara att komma dit där du kanske är? Det okända är inte alltid dåligt. Jag vill bara ha dig tillbaka och det gör så ont att vara kvar i livet utan dig. 

Inatt gråter jag mig till sömns i mörkret på mitt rum. Kudden är blöt av mina tårar och jag önskar jag kunde skriva till dig hur ledsen jag är och hur ont allt gör men du är borta och fan vad ont deg gör. Jag vill inte finnas i min kropp med denna smärta och saknad. Älskade älskade vän 

Hör du mig?

Jag vill fly ur min kropp. Krypa ur huden som inte känns hemma längre. Tankar om lobotomi kommer när jag vaknar på natten. Somnar om. Drömmer. Vaknar trött. Klockan är 17:42 och jag vill inte vara vaken. Det gör för ont. Jag var bara inte gjord för dessa dar och absolut inte för det andra kallar livet. Kunde jag välja att kapitulera och sluta gå hade jag suttit kvar i skogen och aldrig rest mig upp för att gå igen. Men det kan jag inte. Jag får inte tänka så. 

Jonathan sjunger och jag minns mig tänka på döden mitt i allt. Sen sjunger han Stockholm och jag tänker på Karin och en tår rinner ner för min kind. Man måste bära sin sorg i armarna. Men jag orkar inte 

Give my brain a break

Jag har lite ljus i mig nu. Lite tro eller mer tro på att jag vill våga tro. Men jag är så rädd för att det ska gå åt skogen. Att jag ska våga ett tag och sedan kämpa för mörkret igen. Att jag ska komma till den insikt jag alltid gör och hamnar på sjukhus. Någon säger att jag inte överlever igen men jag tror inte på det. Så illa har det inte varit. Men samtidigt blir jag rädd. Rädd för att inte få bli moster. Rädd för att inte få se Håkan igen. Rädd för att min familj ska behöva sörja mig resten av sina liv. Rädd för hur mina vänner ska klara det. Jag är konstant rädd för allt. 

Rädd för att följa ljuset. Rädd för att ta bussen. Rädd för att gå promenader så jag vänder mig om konstant för att kolla att ingen är bakom. Jag är rädd för att vara meningslös. Rädd för dagen Nikki dör. Rädd för att mamma och pappa också kommer dö. Rädd för att ha det bra för att jag vet jag kommer må dåligt igen. Rädd för att minnas allt jag inte vill minnas. Rädd för terrorattentat. Jag är rädd för att jag ska gå upp till den högsta vikten jag låg på tidigare. För att jag ska råka äta kött. Rädd för att det ska bli krig. Rädd för att Håkan ska lägga ner musiken och för att han ska dö. Jag är rädd för att Ryssland ska använda kärnvapen och jag är rädd för klimatkrisen som inte en jävel bryr sig om. Jag är rädd för allt som går att vara rädd för och lite till.

Det ironiska i det hela?

Ja jag har en tatuering på min nacke där det står 

våga vara rädd 

Men jag vågar inte vara rädd för jag är rädd för att vara rädd. 

Så hur ska jag våga ge ljuset en chans? Genom att våga vara rädd? Jag kanske bara behöver hålla mig över vattenytan men risken är att jag drunknar. Och det går jävligt snabbt. Jag kanske kan hålla mig flytande ett tag men det verkar alltid som jag till sist sjunker och jag vill inte göra alla besvikna. Om och om igen. 

Jag orkar inte ha min hjärna. 

Tacksamhet

 Du skrev tre bokstäver och mitt hjärta hoppade ur bröstet och när det sedan knackade på dörren och jag hade läst ditt men och lyssnat på din viskning i röstmeddelandet där du sa att du saknar mig och att jag betyder mycket för dig. Så fick jag torka tårarna på kinderna. Hon stod bredvid mig och gav mig antibiotika och jag fick hålla det inne. Men det är inte tårar av sorg, det är tårar av lycka. Av lycka att du skrev men, lycka att du viskade till mig, lycka av att höra av dig efter allt som hänt. Jag skrattade högt när du sa ett skämt du absolut hade dragit för ett halvår sedan också. 

Jag är tacksam att du vaknade. Att du sätter ena foten framför den andra. Att du lever. Att vi fick dig tillbaka. Att ditt hjärta startades om igen och fortsatte slå. 

Den natten sov jag första gången hela natten igenom. Vaknade till när sjuksköterskan kopplade bort droppet men somnade om och fortsatte sova hela natten. 

Tack för du överlevde. 

Keep the streets empty for me

Legat sömnlös två senaste nätterna. Gråtit. Vänt mig till musiken. Gråtit lite till. Jag tog en tur med Luna och känner tårarna bränna bakom ögonlocken. Jag känner hur jag brister. Men håller ihop och möter mamma. Sväljer gråten istället för att släppa ut det ännu en gång. På tvn spelas Håkan och han sjunger du är så snart där. Men jag kan bara tänka på dig och att jag inte vill behöva gå på din begravning utan att du vaknar tillslut. 

Det känns som livet sticker kniv efter kniv i mig. Jag är i kris. Smärtan tar över hela kroppen. Tankarna försöker övertyga mig. Jag sträcker ut händer. Jag vill försöka men fan jag orkar inte. Hur ska jag orka? Jag tvingar min in i duschen och Nikki står utanför dörren och gnäller för hon är orolig jag gör något dumt och försvinner igen. Det är lockande. Ärligt. Tankarna styr mig. Jag greppar efter något att hålla fast vid. Något som får mig att hänga kvar. 

Du skrev en låt du ville ha på din begravning för flera år sedan. Jag vill inte höra den för jag vill du vaknar. Snälla bara vakna.

Livet är skit men jag kan inte checka ut och det gör ont. Snälla låt mig få sova inatt 

Moln i famnen

Jag nickar på en fråga min terapeut sagt, utan att veta vad hon sa. Ögonen känns konstiga när jag stirrar på mattan. Som jag stirrar men ändå inte ser. Jag uppfattar ännu en fråga utan att veta frågan. Rycker på axlarna till svar. Jag är där men ändå inte. Där rent kroppsligt men i hjärnan och tankarna ingenstans. 

Jag stänger dörren när hon går. Låser. Skriker tyst. Jag var inte gjord för livet tror jag. Var inte gjord för att vakna och ha ett syfte och trivas med min vardag. Lägga mig och må bra. Vakna utvilad. Var bara inte gjord för dessa dar.

Godnatt. 

Skogen, bergen, viken.

Det gör ont i mig att se snön ligga vit utanför bilfönstret. Jag sätter mig på höger sida och klumpen i magen kommer snabbt. Som de långa milen mellan Mora och Säter. En polis bredvid. Metallen. Jag sa det till Sofia igår. Att allt påminner om Dalarna. Polisen kommer in på hemmakväll och jag säger när vi gått ut att jag inte har någon tur idag. Först en personal från piva som jag har jobbiga minnen kring och sen poliser. När vi går i snön säger jag att det är typiskt det snöar också för det påminner om då. Samtidigt säger jag att jag ibland vill bo i Dalarna igen men att jag inte kan när jag mår som jag gör. Något i mig hör ändå hemma i de djupa skogarna. Hör en melodi i älven och ser magin i ängarna. Något i mig ser fortfarande Dalarna som hem. 

Men mycket i mig skadades också och hela jag är ju ännu mer trasig idag. Jag försöker intala mig att hänga kvar lite till. Har väl inget annat val. Eller? 

HLR

Du ser in i mina ögon

Men vad ser du?

Ser du hur jag tappat färgen

Att duken är ett mörker

Som fortsätter 

Tusen ljusår bort

Jag ville hitta ljuset

vägen ut 

Det enda ljuset som jag ser

Är en lastbil i tunneln

Som blir slutet på mitt liv

Så när du ser in i mina ögon

Ser du något liv?

För det jag känner 

Känns som död

Så kan du hålla mig vid liv? 

Men du sover ju du hör ju inte på?

Du kollar på mig och dina ögon skriker av oro. Jag ser att du ser och jag skulle ljuga om jag sa det inte gör ont. Jag vill inte oroa dig. Jag vill inte att du ska skadas av mina val. Vill inte att du ska känna doften av järn, vill inte du ska stå utanför dörren och gnälla, se mig panikgråta, slicka upp de salta tårarna. Jag vill inte du ska se mig förstöra mig för förstör jag mig så förstör jag även dig tydligen. 

Du bara ligger där nu i min famn. Sover så sött och tungan hänger ut och blir torr. Jag ger dig en puss där på halsen där du luktar popcorn och jag viskar till dig vet du hur mycket jag älskar dig? Vet du att jag aldrig klarar mig utan dig? Vem har godkänt att du fick bli så söt? Snuttepluttan. Du suckar och sträcker ut din lilla lilla kropp och dina söta små tassar.

Att jag hatar mig själv vet nog alla vid detta laget. Att hela min kropp är fylld av hat till mig. Men den är också fylld av kärlek, av omtanke, till dig. Jag älskar ju dig så att jag går sönder ibland. För tanken på att jag en dag kommer behöva leva ensam i den här världen, där du inte kommer ligga och snarka vid min sida, inte rulla på bollarna i soffan, få mig att servera bitar av din mat på en handduk för du är så rädd för skålar. En dag är jag ensam här. Denna världen gör mig galen och jag vill inte vara i den om inte du är här också. 

Jag viskar i ditt öra igen, hur ska jag klara mig här utan dig? Lämna mig inte. Hon sover. Drömmer. Men jag får inte heller lämna henne. För den tanken gör också ont i mig. Att hon ska gå resten av sitt liv och hoppas på att det är jag som öppnar dörren. Att hon alltid skulle undra vart jag tog vägen, hur jag kunde lämna henne och aldrig komma tillbaka. Aj aj aj i mitt hjärta när de tankarna kommer. Du får inte lämna mig men jag får inte lämna dig heller. Men hur ska jag orka? Hur ska jag ta mig igenom det här mörka och tunga? Hur ska jag kunna sätta den ena foten framför den andra för att ta mig framåt när allt gör så här jävla jävla ont. 

Har du något svar? För jag undrar.

Flyktbenägenhet.

 Jag har en känsla av att vilja fly. Dagarna går ut på att dricka tekopp efter tekopp. Räknar timmarna tills jag får sova igen. Slippa känslan av att vilja fly ur min egna kropp. Slippa tänka med en hjärna som försöker övertala mig till saker. Så jag sveper en kopp te till. Fyller mitt inre med värme för istiden inuti har tagit över. 

Det går aldrig över och jag blöder näsblod en morgon och inser att jag hatar allt med mig själv. Mest kanske hjärnan, kroppen, hela jävla jag. 

Så tar vi en kopp till. Vill känna något annat ett tag. 

Februari i bilder

 

Night-tea

Det är mitt i natten. Jag har covid och sitter upp i sängen och väntar på att en kopp te ska svalna lite. Jag testade positivt i måndags och har blivit bättre sen dess. Men ikväll hade jag svårt att somna och när jag nu precis blev trött kom rethostan likt inget förr. Mamma vaknade och jag gjorde en kopp te med agavesirap i. Hoppas det ska hjälpa.

Jag skriver inte lika mycket längre vilket kanske märks. Inspirationen känns inte på top och dessutom händer inget särskilt heller. Pendlar mest via hemma och avdelningen. Mår inte bra psykiskt och jag vet inte om någon från avdelningen fortfarande läser min blogg vilket gör mig lite osäker på ett skriva ibland. Jag skriver en del för mig själv också.

Har försökt föra in en rutin att fylla i lite olika böcker vid 20 inför natten. Om hur dagen varit, hur jag hoppas morgondagen blir. Eller i boken från Jazz där jag ska bli lite klokare på min egna kamp med all psykisk ohälsa. Fick ju också en bok av Sofia med rätt simpla frågor jag svarar på då och då. Känns skönt att fördriva tiden lite så. Varva ner inför natten. Jag är verkligen inne på att fylla i böcker och har hittat flera online jag vill köpa också. Men det får bli längre fram.

Jag är hemma i helgen och ligger (sitter med kudde) i sängen med Nikki och Luna. De tycker jag är stendryg som väcker dem när jag hostar. Men Luna kan med vara dryg så då får hon smaka på sin egna medicin tänker jag.

 Nu ska jag dricka min kopp te och sen hoppas jag på sömn. 

24 DEC 2021

 

Helgen v.49

Mormor var här förra veckan. Hon och jag började morgonen i fredags med att äta frukost och kolla de julkalendrar jag följer i år. Innan jag bakade en mjuk pepparkaka med frosting. Sen kom Jessica förbi en stund och vi pratade länge och fikade. Vi åkte och hämtade min syster och hade mysigt framför Idolfinalen där jag hade slagit vad med pappa om vem som skulle vinna och jag hade rätt!

I lördags åkte vi till Lund för att gå på escape room för att fira mamma som fyllde år. Väldigt spännande och kul. Hade varit roligare om vi klarade det men vi var så nära ändå. Och det var bara 26% som klarar den så den var den svåraste. Sen blev det middag på innergården och en kväll med tårar framför så mycket bättre. Vi väckte mamma med sång och ljus igår och sen for mormor hem igen och vi och hundarna vilade upp oss och åkte sen till min syster för att äta middag och fira mammas födelsedag. Blev en jättegod halloumi gryta med saffrans ris och lite pepparkakor och bulle till efterrätt.

Nu är jag på avdelningen sen igår kväll och har duschat och lagt om. Ätit risifrutti och melon och fick faktiskt en lussebulle eftersom det är lucia. Den var dock inte så god. Ska se om jag vågar mig ut för att hämta macka ikväll också. Eller fråga efter frukt. Är rätt slut och sov länge på morgonen. Är inte van att göra så här mycket så behöver väl vila upp mig lite så det ska jag göra nu. Lyssna musik och vila. Får bara försöka hålla mig vaken så jag kan sova inatt 🤍🖤

Lämna. (Inte)

Du lovade mig

att aldrig gå

Du gav mig löften

om en bättre morgondag 

Du sa att du aldrig

skulle göra som alla andra,

lämna

Men så sitter jag här idag

ensam och undangömd 

på en psykiatrisk avdelning 

Jag sitter här och du

som lovade mig ditt liv

och ditt hjärta, 

är någon helt annanstans 

medan jag ruttnar bort 

Du sa för alltid 

men det tog slut 

och jag är ensam nu 

Det som gör ont

 Jag har inte öppnat dokumenten. Inte skrivit några ord. Jag har fullt upp med det inuti. En smärta så stark att jag inte vet vart jag ska ta vägen. En olustig känsla inombords som jag inte har någon aning om varför jag har. Golvet på toaletten blev rött. Jag tog hjälp men det var för sent. Skadan var skedd men nu ligger jag här i mörkret igen och är ensam med tankarna. Något känns fel och jag känner katastrofen komma och ta över mitt liv. Vaknade tidigt imorse och kände redan då denna känsla. Var inte trött och kunde inte somna om så jag satte på julkalendern och sen Greveholm och dieselråttor och sjömansmöss och efter ett tag kunde jag somna om igen. Men något måste vara fel. Något stämmer inte. Jag brukar inte känna såhär inte såhär starkt. 

Men kanske är det bara en illusion av allt som gör ont och allt som någonsin i hela mitt liv gjort ont. Kanske är det ryggsäcken jag måste bära. Även fast jag inte har musklerna. Denna ofrivilliga börda jag samlat på mig under alla dessa år. Men nu hoppas jag på sömn och en bättre morgondag 

Du bara du

Tätt intill hennes hår

Känner hur hjärtat slår

Inuti kroppen din

Du vet nog inte själv

Ditt egna värde

Att du är min värld

Men en i världen

För de flesta andra

Du är bara min

Min bara min

Och jag kommer alltid

Vara den 

Som älskade dig mest 

Och du kommer alltid

Vara den

Som fick mig att tro

På att älska någon

Med hela sin själ

Min Nikki 

Långa nätter

 Hur får jag vakna nätter att gå när allt jag kan tänka på är bläcksvart mörker? Där svarta hålet växer sig större. Det är långa nätter. Allt för långa nätter 

Ni kommer sakna mig mindre och mindre

Möte utan några direkta förändringar. Ingen utslussning då de inte litar på mig och det gör så ont att jag fastnat här. Jag vill inget mer än att vara fri. Men de vågar inte. Det är en balansgång. Komplext. Ord jag aldrig velat höra. De är rädda jag dör men hade det verkligen varit ett problem egentligen? Hade i alla fall kostat regionen mindre pengar. 

Du kan väl stanna nån minut

Färgglad utanpå 

Svart inombords 

Det är ett evigt mörker

Och jag hittar inte

Vägen ut