Långa vägar

Det är så svårt att skriva och formulera det inom mig. Jag stänger dörren och låter de taggiga buskarna ta mer och mer makt. Min bästa vän frågar hur mår du? och jag svarar att jag inte vet. På ett sätt rädd att få det ur mig, på ett sätt lever jag i förnekelse. Dagarna går i ett. Jag vaknar trött, fysiskt och psykiskt. Med en känsla av att jag vill dagen ska vara slut. Försöker gå bort min oro men går istället runt och är rädd att svimma av. Jag vinglar till och tänker att snart trillar jag men räddar upp det. Rädd att svimma när jag är ute med Nikki. För en gångs skull är det inte andningen. Kanske är det stressen. Att det är så mycket känslor och tankar, i kombination med mycket måsten och för lite ork att ge min kropp det den behöver. Ångesten gör att jag inte kollar på människor jag möter. Har tillräcklig koll bak och fram för om det kommer cyklar, barn eller idioter till bilförare. Jag skulle kunna möta en nära vän men inte lägga märke till det för jag stirrar ner i marken. Jag vill sjunka under marken konstant. Försvinna i mängden. Försvinna allmänt.

Tänk om de jag möter ser tröttheten i mina ögon som stirrar ner? Tänk om de jag möter ser hur äcklig jag är? Hur det kryper in i huden och tar över varje cell av mitt jag? Kan de se att jag gråtit? Kan de höra hur snabbt mitt hjärta slår? Att jag vill stanna och inte gå? Jag kan inte tvätta bort min smuts och tro mig att jag har försökt. 

Jag bara hoppas på att lugn snart. Jag gillar trots allt hösten. Kanske måste det göra ont. Men hur står jag ut med smärtan? 

Visst känns det fint nu, Hurricane?

Jag kollar mig i spegeln. Men vem är det jag ser? Jag hittar inte orden inom mig. Bara ett virrvarr av tankar som jag vill tysta ner. Jag ligger i mörkret på mitt rum. Nerbäddad under täcket med en sovande liten hund vid sidan. Jag orkar inte tänka. Jag orkar inte känna. Hörlurarna med musik behövs för att kunna somna. Ändå vaknar jag, om och om igen. Jag får en känsla av att någon står vid mig i mörkret. Så jag kollar. Men dörren är stängd. Jag är ensam med Nikki. Ändå kan jag inte släppa känslan av att någon ska komma och stå vid sidan av min säng. Försöker tysta tankarna med musik. Visst känns det fint att va vid liv en dag till? 

Nej jag vet inte om det är det faktiskt. 

Ont. 18:01

Tw suicidförsök/ tvångsåtgärder 

Tiden går men gör inte mindre ont för det. Även om vissa saker går framåt, som att jag ska kolla på ett boende nästa vecka, så gör det ont. Hösten har bestått av tre IVA besök. Nersövd i respirator och dialys. Jag var med om något av det värsta i mitt liv som jag också anmält. Rädslan när jag hör personalens röst i korridoren och när jag idag för första gången faktiskt såg henne. Det gör ont. Blicken ner, för ville inte möta hennes ögon som skadat mig så mycket. Jag ville inte överleva någon av gångerna. Gjorde allt i min makt för att slippa. Men jag överlevde. Jag är här fortfarande. Med ännu mer trauman. Ännu mer smärta och ännu trasigare än innan. 

Jag minns hur de gav mig spruta och hur ont det gjorde. Att jag skrek högt tills allt blev svart. Jag minns hur de öppnade dörren, sa att ettan är här med sängen, och jag minns personalen som satt vak som strök mig på ryggen innan de tog tag i mig. Jag minns tårarna, paniken, skriken.. hur jag som aldrig ber om hjälp, aldrig kräver något och inte har gjort under dessa tre år, ber om att få tillkalla läkare eller sjuksköterska men blir nekad. Att jag ligger där fastspänd och skriker och gråter i panik men personalen tar upp sin telefon och ber mig vara tyst. Ringer ett samtal och nämner mitt namn och börjar prata på ett annat språk. Minns hur jag grät.. och grät, inte visste hur jag skulle stå ut med det inom mig, och att personalen som satt vak fortsatte ignorera mig. När min syster senare kom in genom dörren och jag grät i hennes famn när jag låg i den hemska sängen, kände jag mig inte alls trygg. För personalen var kvar. När min syster försökte prata med henne, vägrade hon och sa hon inte tänkte prata om det och vaket byttes ut.

Jag trodde det skulle ta slut där. Att det var över. Jag lugnade mig. Gick med på att ta prover, få hjärtövervakning och dropp. Men proverna var inte bra. Så jag fick köras upp till IVA och väl där kom den där paniken tillbaka. Tårarna rann. De gav mig syrgas och jag minns hur jag desperat försökte undvika den. Deras händer på min kropp gjorde ont och så kom psyk läkaren och sängen, och såklart den personalen som tidigare satt vak. Där brast det totalt för mig och jag har aldrig i mitt liv känt mig så rädd, otrygg och värdelös. Medicin in i infarten och jag försvinner in i en dimma där jag bara har fragment som minnen. 

Mina anhöriga besöker mig och jag hade ont. Räknade ner tills jag skulle släppas och jag var helt väck och hög på mediciner. De skrattade åt mig och när jag fått återberättat vad jag sagt så skrattade jag också. 

Men det har gått en tid sen dess. Det gör tyvärr inte mindre ont idag. Anmälan är skickad. Bitarna i mig är trasiga. Tankarna och minnena gör ont. Jag har ingen frihet kvar och jag har inte sovit hos pappa sen det hände. Mina anhöriga är för oroliga för att det ska gå och läkaren drog ett tag in mina permissioner för det inte var hållbart. Jag önskar jag kunde säga att det är bättre nu. Att tankarna inte är lika intensiva om döden. Men det är dem och även fast jag vet jag är i London om en vecka, känns det så oerhört tufft. Allt gör ont. Så jävla ont. Ensamheten tar över och jag sluter mig från de i min närhet för att inte oroa någon. För att inte lägga över min smärta på andra. För att jag vill göra avskedet så lätt som möjligt för dem. Men jag har ingen möjlighet att dö. Det är omöjligt nu. Jag försöker svara när någon frågar hur jag mår men det är svårt. Vill inte tynga ner någon med min skit. 

Livet gör ont helt enkelt och har gjort ett tag. Ljuset i tunneln syns inte och jag frågar mig ständigt vad jag gör här. Men inget svar, kanske en vacker dag. 

Om det här är allt som blir så dör jag

Håkan var underbar. Jag var lycklig och tårarna rann. jag hulk grät när han sjöng ”min” sång. Men det var fint och raketerna lyste upp mina tårar blandat med glittret på mina kinder. Hans röst gick rakt in mitt hjärta och jag ska verkligen försöka leva för detta. I helgen är det dem två sista och jag vill inte tänka på tiden efter. Det lär bli kaos.

Från lyckan på konserterna blev kontrasten så stor när jag fick komma till PIVA. Av med mina egna kläder. Två personal som glor. Bort med Johanna fram med patienten i rum 6. Mitt jag fanns inte kvar kändes det som och när jag låg där på en avdelning jag aldrig trodde jag skulle hamna på igen var det så mörkt. Det var som att slungas tillbaka till första tiderna. Bältningarna, isoleringen, tvångsinjektionerna. Jag tänkte på Håkan och det jag upplevt dagarna innan men mörkret tar över så snabbt. 

Jag ser fram emot de sista konserterna, samtidigt som jag fasar för dem. För vad gör jag sen? Vad ska jag då kämpa för? Och nu är jag här igen. Bakom låsta dörrar. Som alla höstar senaste tre åren. Jag vill inte. Jag vill inte vara här. Men jag vill heller inte leva.

Det är mitt i natten nu. Snart ser jag Håkan och det ska jag njuta av. 🤍

Det gör ont när knoppar brister

 Nu har det gått en tid. Min skrivlust försvann lite på våren och nu är det redan full sommar. Det har varit kämpigt men har inte haft något direkt val än att ta mig igenom det. Har varit tufft i alla fall. Är hemma över sommaren på permission och har varit på mycket konserter vilket är något av det bästa. I början på veckan blev det lite kaotiskt med en rätt rejäl självskada som jag fick operera och är nu gipsad. Skrämde livet ur mina föräldrar och främst min mamma som fick panik och ringde 112. Fanns ingen ambulans i närheten så hon hjälpte mig ut till bilen och körde mig själv. Jag grät och hon grät och vi hade nog båda två panik. Operationen gick bra och jag ska tillbaka och ta stygnen om någon vecka och sedan blir det tid hos arbetsterapeut också. Det är skönt att vara hemma trots att jag mår dåligt. Med hundarna som slickar tårarna och ligger nära när ångesten blir jobbig.

Värmen är jobbig och blir inte bättre nu med gipsad arm heller. Men snart är det i alla fall Håkan och det ser jag fram emot 💘

Night-tea

Det är mitt i natten. Jag har covid och sitter upp i sängen och väntar på att en kopp te ska svalna lite. Jag testade positivt i måndags och har blivit bättre sen dess. Men ikväll hade jag svårt att somna och när jag nu precis blev trött kom rethostan likt inget förr. Mamma vaknade och jag gjorde en kopp te med agavesirap i. Hoppas det ska hjälpa.

Jag skriver inte lika mycket längre vilket kanske märks. Inspirationen känns inte på top och dessutom händer inget särskilt heller. Pendlar mest via hemma och avdelningen. Mår inte bra psykiskt och jag vet inte om någon från avdelningen fortfarande läser min blogg vilket gör mig lite osäker på ett skriva ibland. Jag skriver en del för mig själv också.

Har försökt föra in en rutin att fylla i lite olika böcker vid 20 inför natten. Om hur dagen varit, hur jag hoppas morgondagen blir. Eller i boken från Jazz där jag ska bli lite klokare på min egna kamp med all psykisk ohälsa. Fick ju också en bok av Sofia med rätt simpla frågor jag svarar på då och då. Känns skönt att fördriva tiden lite så. Varva ner inför natten. Jag är verkligen inne på att fylla i böcker och har hittat flera online jag vill köpa också. Men det får bli längre fram.

Jag är hemma i helgen och ligger (sitter med kudde) i sängen med Nikki och Luna. De tycker jag är stendryg som väcker dem när jag hostar. Men Luna kan med vara dryg så då får hon smaka på sin egna medicin tänker jag.

 Nu ska jag dricka min kopp te och sen hoppas jag på sömn. 

Långa nätter

 Hur får jag vakna nätter att gå när allt jag kan tänka på är bläcksvart mörker? Där svarta hålet växer sig större. Det är långa nätter. Allt för långa nätter 

1 december 2021

Så blev det december. Snön faller utanför fönstret men jag är inom låsta dörrar. Höjdpunkten på förmiddagen blev att öppna första luckan i julkalendern. En kopp te med Muminmammans kraftdryck, vilket behövdes då natten varit lång. Inte kunnat slappna av trots massa medicin. Somnade tidigt imorse och är nu helt slut. Håkan spelar ju på en konsert för att uppmärksamma ungas psykiska ohälsa. Önskar jag kunde vara där fysiskt men jag får kolla på ipaden här på psykiatrin.

Ska bli fint ändå att se honom och få höra honom sjunga. Hjälten min. Om han bara visste hur mycket han betyder för mig. 

Skit skit skit

Veckan har gått. Vardagen består numera av avdelningen mestadels. Randiga lakan, människor i vita kläder och larm som piper. Jag har fått en del skit av diverse människor online denna veckan vilket tagit på mig. De sparkar på någon som redan ligger ner och jag har blockerat dem nu. Enligt den ena kan jag inte ta kritik och börjar sen kalla mig elaka saker där hon skriver jag är en offerkofta och barnslig medan jag bara svarat på hennes kritik utan att skriva några elaka saker. Jag orkar inte ta sån här skit över en sak jag inte rår för. Men nu är de blockade och jag hoppas slippa mer skit.

Nu sitter jag i bilen på väg till mormor och sommarstugan. Imorgon ska vi besöka morfar på boendet och gå på julmarknad i Nyköping. Sen åker vi hem igen på söndag och jag ska till avdelningen.. har en till timme kvar i bilen men snart är vi framme. Ska bli skönt att träffas igen då vi fick ställa in förra gången pga jag var på akuten. Men nu är vi snart där 

Och vad vet du om smärta?

Så stark att du bara ser mörker

Smärta så påtaglig att du inte vill mer

Vet du om att smärtan jag känner

Sitter djupt där inne och växt sig större 

Det rinner i mina blodådror 

Växer i mina celler

Vad vet du om smärta?

Trassel

Klockan visade noll sju noll noll när min kropp fick tillräckligt med ro för att sova. Hela natten hade gått. Nätterna är långa och jobbiga. Jag såg solen gå upp utanför fönstret. Samtidigt som jag låg och skakade av ångesten inombords. Orkade inte gå de få stegen uppför trappan för att be om medicin. Så jag låg där under tyngdfilten och vred och vände mig. Klockan går så långsamt på nätterna. En minut känns som tio. En timme som ett år. Det inuti som bubblar över gör inte tiden kortare. Vaknade vid kvart i elva av mig själv. Följde med mamma till biltema. Att åka bil och lyssna musik är det bästa jag vet. Sjunga med. Kanske för att musik alltid varit så viktigt för mig. Ett sätt att uttrycka mina känslor. Få sagt det jag inte kan säga själv. Jag minns att jag på bup gav låttexter till min psykolog och han tolkade dem. Jag tror det var mestadels kent. Musik använder jag mig mycket av i terapin. Som bup, och även psykiatrin i Mora där jag läste låttexter högt. Och nu kollar vi konserter ibland hos terapeuten. Musik är livet. Jag hoppas jag aldrig slutar uppskatta melodier. Ord. Ljud. Ikväll hoppas jag på sömn. Jag orkar inte en vaken natt till. Det blir bara fler och fler. Och imorgon ska de nog lägga om på morgonen och då måste jag duscha. Så jag behöver sömnen. Får se om jag orkar tvätta mitt slitna hår. Det är trassligt i sina flätor nu. Hela jag är ett trassel. Precis som mitt liv 

Godnatt 

Som mitt blod pumpar i dig

 

Musiken finns i blodet

Takten finns i pulsen

🖤

(Och nej jag kan inte direkt sjunga men jag tyckte det var kul) 

Jag går inte isär när jag går med dig

Och hur fint är inte det här? Om jag grät där? Ja. Om jag gråter nu? Ja

En vecka. Håll ut.

Say what you wanna say. And let the words fall out

Musiktips

Här får ni en helt underbar låt och mysig video, har fastnat helt för denna låten sen jag hörde den första gången. Den är så fin, mysig, vacker och bara helt fantastisk! Nu kommer i alla fall en mäklare hit och ska kolla på vårat hus så vi hörs senare ♥

The night is young and my heart is yours

Om ni inte har hört Rebecca & Fionas låt Holler tycker jag faktiskt att ni ska ta och lyssna på den! Jag fastnade för den direkt, och dessutom är deras klädstil helt lovely. Skulle inte säga nej till deras skor!

We can be the morning light

Känner mig tvungen att dela med mig av denna bra låten, alltså så bra ju? Eller vad tycker ni?

Du är min hjälte för du vågar vara rak

Idag fyller faktiskt självaste Jocke Berg år. (sångare i Kent om ni inte har koll) Det tycker i alla fall jag är något extra fint en seg och tråkig söndag som denna. Så grattis till honom och här får ni några favoritlåtar med just Kent.

Jag är frosten där inget växer. La Belle époque

Hej vänner, har ni hört Kent nya låt? Om inte, lyssna HÄR. Så sjukt jäkla bra alltså!

Idag har jag redan hunnit gå en promenad, ätit frukost (yay) lunch och kollat på serier haha! Snart kommer
veterinären, inte lika kul. Igår kväll bokade jag faktiskt ridläger, och jag tänker mest ''vad har jag gjort''.
Jag som inte ens trodde jag skulle överleva hösten och inte ens hade planer på att leva sommaren ut. Nu
får jag kämpa mig dit, för i sommar blir det Vedbände och jag vet att jag mår bra där.