fredag 5 april 2024

Jord.

Jag tror inte alls att den här världen kan bli fin och jag vill skrika det ut i skogen så att mörkret kan höra. Men ingen hör på. Inte ens jag själv. 

lördag 23 mars 2024

Hör du mig?

Jag vill fly ur min kropp. Krypa ur huden som inte känns hemma längre. Tankar om lobotomi kommer när jag vaknar på natten. Somnar om. Drömmer. Vaknar trött. Klockan är 17:42 och jag vill inte vara vaken. Det gör för ont. Jag var bara inte gjord för dessa dar och absolut inte för det andra kallar livet. Kunde jag välja att kapitulera och sluta gå hade jag suttit kvar i skogen och aldrig rest mig upp för att gå igen. Men det kan jag inte. Jag får inte tänka så. 

Jonathan sjunger och jag minns mig tänka på döden mitt i allt. Sen sjunger han Stockholm och jag tänker på Karin och en tår rinner ner för min kind. Man måste bära sin sorg i armarna. Men jag orkar inte 

torsdag 21 mars 2024

Bara du

Jag känner din mjuka päls mot min hud och jag känner tårarna samlas där bakom ögat. Där ingen kan se. Jag känner det så starkt när tankarna tar över. När jag tänker på slutet och på ett liv utan dig. Jag tror du märker hur jag håller andan för att inte väcka dig, för jag ser att du kollar på mig när du ligger där ihopkrupen på täcket. Det gör så ont när du inte vill äta och jag undrar om det är för att du märker att mörkret inom mig tar över mer. Ibland tror jag att du vet vad jag tänker på. Jag vet att du känner av mitt mående och varje gång jag gråter kommer du tätt intill för att lugna mig och slicka mina blöta kinder. När jag ligger och tänker på döden och på att fullfölja mina planer så kommer du tassandes och försöker nog visa mig att jag måste finnas kvar hos dig. Men det har alltid slutat med att jag förråder dig och jag hatar mig själv för det. För jag skulle vilja ge dig hela livet. 

Ibland tror jag vi är en och samma. Att vi delar något ingen annan kommer förstå. Du kan driva mig till vansinne när du luktar dig till bollar under soffan som jag måste leta fram. Fast de legat där i veckor om inte månader. När du skäller på katterna som går förbi på gatan. Men du gör mig så hel när du ligger bredvid. När din tunga sticker ut från munnen kan jag inget annat än att le. Din tass på min hud och ditt huvud på min arm. Förevigad. 

Jag hoppas jag orkar leva för dig och jag hoppas du kan leva för mig tills jag klarar av att säga hejdå till dig. För jag är så rädd att du ska försvinna nu när allt gör ont. När jag inte vet om jag orkar. 

Älskade hund. Vad jag behöver dig. 
🤍🖤

torsdag 7 mars 2024

Give my brain a break

Jag har lite ljus i mig nu. Lite tro eller mer tro på att jag vill våga tro. Men jag är så rädd för att det ska gå åt skogen. Att jag ska våga ett tag och sedan kämpa för mörkret igen. Att jag ska komma till den insikt jag alltid gör och hamnar på sjukhus. Någon säger att jag inte överlever igen men jag tror inte på det. Så illa har det inte varit. Men samtidigt blir jag rädd. Rädd för att inte få bli moster. Rädd för att inte få se Håkan igen. Rädd för att min familj ska behöva sörja mig resten av sina liv. Rädd för hur mina vänner ska klara det. Jag är konstant rädd för allt. 

Rädd för att följa ljuset. Rädd för att ta bussen. Rädd för att gå promenader så jag vänder mig om konstant för att kolla att ingen är bakom. Jag är rädd för att vara meningslös. Rädd för dagen Nikki dör. Rädd för att mamma och pappa också kommer dö. Rädd för att ha det bra för att jag vet jag kommer må dåligt igen. Rädd för att minnas allt jag inte vill minnas. Rädd för terrorattentat. Jag är rädd för att jag ska gå upp till den högsta vikten jag låg på tidigare. För att jag ska råka äta kött. Rädd för att det ska bli krig. Rädd för att Håkan ska lägga ner musiken och för att han ska dö. Jag är rädd för att Ryssland ska använda kärnvapen och jag är rädd för klimatkrisen som inte en jävel bryr sig om. Jag är rädd för allt som går att vara rädd för och lite till.

Det ironiska i det hela?
Ja jag har en tatuering på min nacke där det står 
våga vara rädd 
Men jag vågar inte vara rädd för jag är rädd för att vara rädd. 

Så hur ska jag våga ge ljuset en chans? Genom att våga vara rädd? Jag kanske bara behöver hålla mig över vattenytan men risken är att jag drunknar. Och det går jävligt snabbt. Jag kanske kan hålla mig flytande ett tag men det verkar alltid som jag till sist sjunker och jag vill inte göra alla besvikna. Om och om igen. 

Jag orkar inte ha min hjärna. 

fredag 1 mars 2024

Månen och solen

Ikväll gör det inom mig så jävla ont. Så ont att jag mest stirrar ut i tomma intet. Försöker att inte fokusera på det eviga pipandet som även min läkare påtalade när hon var här igår. Istället ligger jag och vrider och vänder mig. En klump i bröstet. En sjuksköterska frågar hur gammal min hund är men jag tror inte hon hörde min viskning till svar. Jag vill blunda för att slippa tänka på vart jag ska kolla och fokusera blicken. Livrädd att möta någon annans och också att de ska vilja prata, ställa frågor och ha svar. Men den gången gick det bra.

Men ändå gör det ont. Ändå känner jag det bubbla över där inne. Ändå känner jag den där dragningen till mörkret. Som inte vill mig väl. Jag balanserar på en sytråd enligt andra men i mina ögon kan det inte stämma. Det kan inte vara sant, väl? 

Låt mig somna och sova hela natten och ta bort min oro. Men lämna lite kvar för utan mörker finns heller inte ljus. 

lördag 24 februari 2024

Tacksamhet

 Du skrev tre bokstäver och mitt hjärta hoppade ur bröstet och när det sedan knackade på dörren och jag hade läst ditt men och lyssnat på din viskning i röstmeddelandet där du sa att du saknar mig och att jag betyder mycket för dig. Så fick jag torka tårarna på kinderna. Hon stod bredvid mig och gav mig antibiotika och jag fick hålla det inne. Men det är inte tårar av sorg, det är tårar av lycka. Av lycka att du skrev men, lycka att du viskade till mig, lycka av att höra av dig efter allt som hänt. Jag skrattade högt när du sa ett skämt du absolut hade dragit för ett halvår sedan också. 

Jag är tacksam att du vaknade. Att du sätter ena foten framför den andra. Att du lever. Att vi fick dig tillbaka. Att ditt hjärta startades om igen och fortsatte slå. 

Den natten sov jag första gången hela natten igenom. Vaknade till när sjuksköterskan kopplade bort droppet men somnade om och fortsatte sova hela natten. 

Tack för du överlevde. 

lördag 10 februari 2024

Blunda bort all sorg

Gråten i halsen. Ett fulladdat vapen i bröstet. Jag stirrar ut i tomma intet. Hittar inte poängen i tankarna i huvudet. Inser att det inte finns någon mening. Ingen mening med att äta. Ingen mening med att träna. Ingen mening med att diska undan disken som stått där i veckor. Ingen mening med att resa mig ur soffan. Ingen mening med att slänga soporna. Ingen mening med att svara på någon fråga. Ingen mening med att prata. Ingen mening med något. 

Jag öppnar dörren och släpper in min terapeut när jag insett allt detta. Tror min puls ska synas genom tröjan. Visa hur mitt hjärta slår så hårt att jag är på väg ur min egna kropp. Vad gör det för skillnad att säga något? Att förmedla hur jag känner och mår och tänker? Varför ska jag svara på en endaste fråga? Inget spelar någon roll ändå. Jag hade motivation. En glöd. Gnista. En liten liten låga som hade kunnat bli en eld. Som hade kunnat sprida sig likt en skogsbrand på den varmaste dagen på sommarlovet. Trodde jag. Men det är som att min hjärna är en gammaldags våg. Som försöker fylla båda skålarna. Som försöker få vågen att visa lika, inte falla över och låta ena sidan falla ner. Men den ena sidan blir för tung tillslut. Meningslösheten tar över och fyller hela kroppen. Och så plötsligt.

Mörker. 

Jag tycks alltid hamna där allt känns omöjligt. Där jag inte ser någon poäng med att förändra. Med att ta hjälp och kämpa. Jag hade en tid med motivation. Nu är den borta. Bortblåst som ett tänt ljus i en storm och jag brukade säga jag är inte längre rädd för mörkret men jag vet inte om det stämmer längre.


torsdag 8 februari 2024

Mannen i den vita hatten (16 år senare)

Jag känner mig som en klyscha. Värre än någon annan. Du & jag döden. Jag är livrädd för att leva och dödsrädd för att dö. Men vi ska alla en gång dö. Eller vad var det du sjöng Jocke? En sen december sjöng du dem för sista gången och jag förstod inte riktigt känslan men nu gör jag. Fan vad livet är svårt att klara av men fan vad döden skrämmer mig. Ironiskt nog. Så jag flyttar det lilla livet med fyra ben och svans närmare och känner värmen från hennes lilla lilla kropp. För dig måste jag finnas. I alla fall ett tag till. 

Jag vill bara sova inatt. Utan panik. Utan att vakna med täcket bortslängt långt bort på golvet. Utan att vakna arg och förvirrad och klaga på att jag inte hittar tv dosan i sängen innan jag inser det är mitt i natten och att jag inte behöver leta efter något utan somna om. Utan att vakna tusen gånger. Sova och verkligen vakna utvilad. Men det är väl där mycket begärt. Utvilad blir en väl i döden antar jag. 

tisdag 6 februari 2024

Vad hette skeppet?

 För snart sjunker jag likt Vasa. Smärtan ilar i hela kroppen och jag vet inte hur länge jag står ut. Snälla bli lättare för jag klarar inte det här. 

måndag 5 februari 2024

Keep the streets empty for me

Legat sömnlös två senaste nätterna. Gråtit. Vänt mig till musiken. Gråtit lite till. Jag tog en tur med Luna och känner tårarna bränna bakom ögonlocken. Jag känner hur jag brister. Men håller ihop och möter mamma. Sväljer gråten istället för att släppa ut det ännu en gång. På tvn spelas Håkan och han sjunger du är så snart där. Men jag kan bara tänka på dig och att jag inte vill behöva gå på din begravning utan att du vaknar tillslut. 

Det känns som livet sticker kniv efter kniv i mig. Jag är i kris. Smärtan tar över hela kroppen. Tankarna försöker övertyga mig. Jag sträcker ut händer. Jag vill försöka men fan jag orkar inte. Hur ska jag orka? Jag tvingar min in i duschen och Nikki står utanför dörren och gnäller för hon är orolig jag gör något dumt och försvinner igen. Det är lockande. Ärligt. Tankarna styr mig. Jag greppar efter något att hålla fast vid. Något som får mig att hänga kvar. 

Du skrev en låt du ville ha på din begravning för flera år sedan. Jag vill inte höra den för jag vill du vaknar. Snälla bara vakna.

Livet är skit men jag kan inte checka ut och det gör ont. Snälla låt mig få sova inatt