söndag 24 juli 2022

Det gör ont när knoppar brister

 Nu har det gått en tid. Min skrivlust försvann lite på våren och nu är det redan full sommar. Det har varit kämpigt men har inte haft något direkt val än att ta mig igenom det. Har varit tufft i alla fall. Är hemma över sommaren på permission och har varit på mycket konserter vilket är något av det bästa. I början på veckan blev det lite kaotiskt med en rätt rejäl självskada som jag fick operera och är nu gipsad. Skrämde livet ur mina föräldrar och främst min mamma som fick panik och ringde 112. Fanns ingen ambulans i närheten så hon hjälpte mig ut till bilen och körde mig själv. Jag grät och hon grät och vi hade nog båda två panik. Operationen gick bra och jag ska tillbaka och ta stygnen om någon vecka och sedan blir det tid hos arbetsterapeut också. Det är skönt att vara hemma trots att jag mår dåligt. Med hundarna som slickar tårarna och ligger nära när ångesten blir jobbig.


Värmen är jobbig och blir inte bättre nu med gipsad arm heller. Men snart är det i alla fall Håkan och det ser jag fram emot 💘




tisdag 24 maj 2022

Vårens tankar










 Tiden går och det har varit tyst från mig. Det är tufft. Livet gör ont men jag har inget annat val än att fortsätta. Jag har blivit beviljad boende men vet inte mer än så. Det väntas möten och jag är orolig och rädd. Mår heller inte bra. Sommar och vår är jobbigt av någon anledning. Det var snart gått ett år sedan jag tog överdosen som kunde blivit min död. Ett år. Det är lång tid. Tid jag kanske egentligen inte fått uppleva. Kanske hade 11 juni varit min död och att min familj varit utan mig ett år. Det gör ont att tänka på det men också framtiden. Tankarna i huvudet är inte glada, inte tacksamma för det året som snart gått. Men hur ignorerar jag dem? Hur stänger jag ute vad de har att säga? Jag vill bort från mig själv men jag är fast här i min kropp med min själ. Samtidigt skrämmer döden mig konstigt nog. Ovetskapen av vad som händer. Mörkret. Men så inser jag att inget kan vara värre än idag.. och sen tänker jag på ingentinget. På att inte existera. Att det bara blir svart. Jag är delad mellan mörker och ljus. Vilja och ovilja. Död och liv. 


Men jag lever nu. I denna stund. 

måndag 21 februari 2022

Ocean eyes

Jag ligger här i nattens mörker med en hund sovandes på täcket, med en snarkande syster bredvid. Som snarkar båda två. Jag har spelat Harry Potter. Ätit god middag. Skrattat. Pratat.men ändå är mörkret inuti stort. Ändå ligger jag här i sängen med en klump i magen. Ändå gör ångesten att andningen, som redan är svår, blir värre. Jag får ingen luft och ångesten blir värre och värre. Det är en ond spiral. Jag är rädd att kroppen inte ska orka byggas upp. Att om jag lever till sommaren att min kropp ska säga nej. Att jag då inte kommer kunna stå längst fram på Håkan. Att jag inte kommer klara det som jag så länge väntat på. 

Jag minns mig där på piva när jag köpte biljetterna. Glädjen över att snart stå där igen men covid-19 kom och jag trodde det var kört. Att det inte skulle finnas tid kvar för mig. Jag är fortfarande inte säker på att jag kommer få uppleva det. Och när den fysiska hälsan också blivit sämre gör det ont. En del av mig vill ge upp. Förstöra det som redan känns förstört. En annan vill försöka bygga upp kroppen. Men inte ens det är en självklarhet att det funkar. Jag vet inte vad felet är. Vården vet inte vad felet är och den onda spiralen fortsätter neråt. För får jag ingen luft när jag gör saker slutar jag göra dem. Slutar gå promenader för att slippa känslan av att inte få luft och då tappar jag konditionen. 

Jag vill inte ha det såhär. Jag vill kunna andas som en normal person. Igår när vi var på bio vände sig alla om när de hörde mig andas och jag skäms. Jag trodde inte att det skulle gå så fel av att överleva ett suicidförsök. Om det ens är därför. Att något skadats, att något blivit fel. Kanske är det något annat. Något jag inte vet om. Jag tappar andan i vila. Tänker att jag inte får luft och luften blir svårare att andas in ju mer jag tänker på det. Blir andfådd av att vända mig i sängen. Av att klä på mig. Duscha. Ständigt kämpar jag för att få luft. Hostar upp segt slem. Andas andas andas. Det ord jag tänker på mest är andas. Ironiskt nog var min favorit låt efter suicidförsöket i juni ”andas” med caspar camitz. Kanske var det ett tecken, ett bisarrt skämt som sen skulle gå i uppfyllelse. 

Att något så enkelt och vardagligt son att andas skulle bli en kamp var inte planen. Något så livsavgörande. Mina läppar färgas ibland lila. Och jag känner mig yr. Personal på avdelningen ber mig ibland att ta djupa andetag och i början tog de saturation vilket ibland var lågt men som ökade vid långa djupa andetag och när var still. Nu är det vardag för dem också att höra mig flåsa. 

Men natten är lång. Natten är mörk och tyst. Det som jag gömt undan kommer fram. Blir påtagligare Samtidigt som jag trivs i natten. Skulle välja natt framför vilken tidig morgon som helst. Men jag funderar över så mycket. Minns saker jag vill glömma. Tänker på det destruktiva, tänker på tankarna och blir medveten om dem. Jag kanske inte säger det ofta men det som finns inuti mig skrämmer mig. För en dag tar de över. En dag förgör de mig. En dag vinner de. Kanske inte idag eller imorgon. Men någon gång och jag är alltid beredd på storm. På att stå där ensam i ett regnoväder utan paraply. Ibland känns det som att någon tog med mig på en båt mitt ute på oceanens vatten och lämnade mig där utan flytväst. För så känns ångesten och fan vad jag är rädd. Kanske är det bäst att bara sjunka. Låta mig falla till bottens botten. Och kanske är det där det blir bra. 

lördag 12 februari 2022

Night-tea

Det är mitt i natten. Jag har covid och sitter upp i sängen och väntar på att en kopp te ska svalna lite. Jag testade positivt i måndags och har blivit bättre sen dess. Men ikväll hade jag svårt att somna och när jag nu precis blev trött kom rethostan likt inget förr. Mamma vaknade och jag gjorde en kopp te med agavesirap i. Hoppas det ska hjälpa.

Jag skriver inte lika mycket längre vilket kanske märks. Inspirationen känns inte på top och dessutom händer inget särskilt heller. Pendlar mest via hemma och avdelningen. Mår inte bra psykiskt och jag vet inte om någon från avdelningen fortfarande läser min blogg vilket gör mig lite osäker på ett skriva ibland. Jag skriver en del för mig själv också.

Har försökt föra in en rutin att fylla i lite olika böcker vid 20 inför natten. Om hur dagen varit, hur jag hoppas morgondagen blir. Eller i boken från Jazz där jag ska bli lite klokare på min egna kamp med all psykisk ohälsa. Fick ju också en bok av Sofia med rätt simpla frågor jag svarar på då och då. Känns skönt att fördriva tiden lite så. Varva ner inför natten. Jag är verkligen inne på att fylla i böcker och har hittat flera online jag vill köpa också. Men det får bli längre fram.

Jag är hemma i helgen och ligger (sitter med kudde) i sängen med Nikki och Luna. De tycker jag är stendryg som väcker dem när jag hostar. Men Luna kan med vara dryg så då får hon smaka på sin egna medicin tänker jag.

 Nu ska jag dricka min kopp te och sen hoppas jag på sömn. 

onsdag 12 januari 2022

Overklighet

Orden tappar sin betydelse. Jag tappar betydelse. Allt känns orimligt. Overkligt och värdelöst. Kanske en förklaring på varför jag inte skriver här lika ofta. För även om det ser bra ut finns det baksidor. Jag lever men aj vad ont det gör. 

En personal som jobbade på piva var inne igår och pratade med mig om boken. Blev glad att hon tog sig tid och att hon kom för att säga det personligen. Att mina ord berör. Det var fint.

Annars händer inte mycket. Jag är trött. Återhämtar mig och försöker att inte göra för stor skada. Det gick fel häromnatten men personalen var bra. Försökte förstå vad som hänt efter och visade att hon brydde sig. Dock har jag en konstig känsla inuti. En blandning mellan sorg och ångest. En känsla av att kaos är på väg. Och känslan av våren som är på gång (eller ja snart…) gör ont. Jag känner solens strålar mot huden men allt jag känner är hur jag återupplever tiden efter överdoser. Samma lukt. Samma smak. Känsla inuti. Samma lokaler. Det må låta orimligt men våren skrämmer mig. Något i mig får mig att känna panik och det enda sättet att hantera det på är destruktivitet. Gosar ner näsan i Nikkis päls när jag är hemma och försöker fokusera på det. Det gör ont när knoppar brister och likaså jag 

fredag 17 december 2021

Långa nätter


Ett hjärta innanför bröstkorgen som slår och slår för att överleva. Men som gör så ont att det känns som jag ska dö. Vad är meningen med livet? Ska det göra såhär ont? Jag har alltid fått höra att det blir bättre, att smärtan och ångesten kommer avta. Men så ligger jag här tio år senare med ännu mer problem, med ännu mer smärta och ännu mer ångest. Jag minns så väl tiden på BUP för 9 år sedan och när jag tänker tillbaka gör det ont. Jag var 15 och skulle leva livet som några inom vården sa. Ställde in min språkresa, blev inlagd och fick spendera sju månader som inlåst. 

Första gången jag visade mina sår och ärrade armar sa hon att det inte var så farligt och att hur ska du kunna gå i bikini i sommar. Gick därifrån med en klump i magen. Någon månad senare blev jag inlagd. Vi bakade pepparkakor på avdelningen. Spelade spel. Gick och kollade på musikhjälpen i stan. Gick på bio. När jag sedan skulle bli utskriven var jag rädd och mitt mående eskalerade egentligen redan på en gång utan att någon riktigt förstod. 

Den smärtan jag kände då, den ångesten som fanns i min sköra kropp har bara växt sig större likt de ärr som numera fylls på min hudklädnad. Som ett virrvarr av kaos. Det gör ont när knoppar brister men det gör också ont när knoppar dör och ruttnar. Faller ner och existerar aldrig igen. Så känns det för mig. Kanske var smärtan och ångesten då att knopparna brast och att det sedan dess gjort ont för att de varit påväg att dö. Och nu ligger knopparna på marken och förmultnar. Kanske är jag påväg att dö. Ruttna bort. Kanske har jag inget liv inom mig kvar. Kanske är det inte min tid att leva och finnas.

Men jag får finnas ett tag till. Andas och känna. Ligga i mörkret och tänka. Jag ser stjärnorna i fönstret och det får mig att känna mig mindre ensam. För någonstans kollar någon annan också upp på samma stjärnor. Det är inte endast mina ögon som kollar på universum nu. Skönt. 

onsdag 15 december 2021

Spindelnät

Jag ville inte fastna här men nu är jag här och kommer inte härifrån. Jag är fast. I ett evigt mörker. På en osäker plats. En plats där jag återupplever allt om och om igen. Larm som piper. Dörrar med lås. De ser mig i ögonen när jag ligger där i behandlingsrummet och blottar alla sår på min hudklädsel. Hon ser rakt in i själen och jag skäms. Det gör ont att se det här Johanna säger hon och jag känner tårarna som samlas där bakom ögonen. Känner hur allt bubblar upp till ytan. Men utåt sett är jag lugn. Jag ligger still och fokuserar blicken på en lampa i taket. För att ta mig igenom det utan större kaos. Och nu ligger jag här i sängen igen på rummet. Tänker och tänker. Fram och tillbaka.

Jag är rädd för att fastna. Men jag fastnade för längesen och nu tar jag mig aldrig härifrån levande igen 

måndag 13 december 2021

Helgen v.49

Mormor var här förra veckan. Hon och jag började morgonen i fredags med att äta frukost och kolla de julkalendrar jag följer i år. Innan jag bakade en mjuk pepparkaka med frosting. Sen kom Jessica förbi en stund och vi pratade länge och fikade. Vi åkte och hämtade min syster och hade mysigt framför Idolfinalen där jag hade slagit vad med pappa om vem som skulle vinna och jag hade rätt!

I lördags åkte vi till Lund för att gå på escape room för att fira mamma som fyllde år. Väldigt spännande och kul. Hade varit roligare om vi klarade det men vi var så nära ändå. Och det var bara 26% som klarar den så den var den svåraste. Sen blev det middag på innergården och en kväll med tårar framför så mycket bättre. Vi väckte mamma med sång och ljus igår och sen for mormor hem igen och vi och hundarna vilade upp oss och åkte sen till min syster för att äta middag och fira mammas födelsedag. Blev en jättegod halloumi gryta med saffrans ris och lite pepparkakor och bulle till efterrätt.

Nu är jag på avdelningen sen igår kväll och har duschat och lagt om. Ätit risifrutti och melon och fick faktiskt en lussebulle eftersom det är lucia. Den var dock inte så god. Ska se om jag vågar mig ut för att hämta macka ikväll också. Eller fråga efter frukt. Är rätt slut och sov länge på morgonen. Är inte van att göra så här mycket så behöver väl vila upp mig lite så det ska jag göra nu. Lyssna musik och vila. Får bara försöka hålla mig vaken så jag kan sova inatt 🤍🖤