Långa vägar

Det är så svårt att skriva och formulera det inom mig. Jag stänger dörren och låter de taggiga buskarna ta mer och mer makt. Min bästa vän frågar hur mår du? och jag svarar att jag inte vet. På ett sätt rädd att få det ur mig, på ett sätt lever jag i förnekelse. Dagarna går i ett. Jag vaknar trött, fysiskt och psykiskt. Med en känsla av att jag vill dagen ska vara slut. Försöker gå bort min oro men går istället runt och är rädd att svimma av. Jag vinglar till och tänker att snart trillar jag men räddar upp det. Rädd att svimma när jag är ute med Nikki. För en gångs skull är det inte andningen. Kanske är det stressen. Att det är så mycket känslor och tankar, i kombination med mycket måsten och för lite ork att ge min kropp det den behöver. Ångesten gör att jag inte kollar på människor jag möter. Har tillräcklig koll bak och fram för om det kommer cyklar, barn eller idioter till bilförare. Jag skulle kunna möta en nära vän men inte lägga märke till det för jag stirrar ner i marken. Jag vill sjunka under marken konstant. Försvinna i mängden. Försvinna allmänt.

Tänk om de jag möter ser tröttheten i mina ögon som stirrar ner? Tänk om de jag möter ser hur äcklig jag är? Hur det kryper in i huden och tar över varje cell av mitt jag? Kan de se att jag gråtit? Kan de höra hur snabbt mitt hjärta slår? Att jag vill stanna och inte gå? Jag kan inte tvätta bort min smuts och tro mig att jag har försökt. 

Jag bara hoppas på att lugn snart. Jag gillar trots allt hösten. Kanske måste det göra ont. Men hur står jag ut med smärtan? 

Snälla släck inte ljuset

Det blev svart och jag vaknar och säger jag måste hem till min hund och försöker upprepande resa mig ur sängen för att gå. Likgiltig sitter jag i bilen på väg hem någon dag senare och kan inte svara på enkla frågor. Sen kommer det. Ljuset. Kreativiteten. Orken. Hoppet. Modet att försöka våga. Jag samtalar med mamma om saker jag inte brukar. Går långa promenader. Jag rensar garderoben. Gör listor. Planerar kreativa saker. Åker till stallet. På nätterna har jag svårt att somna trots all vb för tankarna är för mycket. Jag hinner tänka att det kanske är värt det. Att förändra. Känner att det kanske går. Vänjer mig med tanken att se det fina i det vardagliga. 

Men jag vet att jag varit här innan. Planerat och kollat på hundar. Tänkt på framtiden och utbildning. Sagt att jag ska kämpa och fått min pappa att gråta av glädje. Sen vände det och jag har kommit närmre och närmre döden. Jag vet att mörkret kommer. Att tvångstankarna blir starkare när ljuset blir svagare. Jag tror inte på det när IVA läkaren försöker prata vett i mig. Förstår du vad jag säger Johanna? Vet du om att du kan dö trots att vi gör allt för att hjälpa dig? Även om du inte vill dö. Och jag nickar till svar med en klump i magen för jag vill oftast inte dö. 

Samtidigt måste mörker finnas för att ljus ska existera också. Inget ljus inget mörker. Men mitt mörker blir så stort och farligt och jag är inte bra på att be om hjälp när det väl kommer. 

Ljuset kan väl stanna ett tag. Så jag kan samla ork och mod. Lite lite till. 

Hör du mig?

Jag vill fly ur min kropp. Krypa ur huden som inte känns hemma längre. Tankar om lobotomi kommer när jag vaknar på natten. Somnar om. Drömmer. Vaknar trött. Klockan är 17:42 och jag vill inte vara vaken. Det gör för ont. Jag var bara inte gjord för dessa dar och absolut inte för det andra kallar livet. Kunde jag välja att kapitulera och sluta gå hade jag suttit kvar i skogen och aldrig rest mig upp för att gå igen. Men det kan jag inte. Jag får inte tänka så. 

Jonathan sjunger och jag minns mig tänka på döden mitt i allt. Sen sjunger han Stockholm och jag tänker på Karin och en tår rinner ner för min kind. Man måste bära sin sorg i armarna. Men jag orkar inte 

Bara du

Jag känner din mjuka päls mot min hud och jag känner tårarna samlas där bakom ögat. Där ingen kan se. Jag känner det så starkt när tankarna tar över. När jag tänker på slutet och på ett liv utan dig. Jag tror du märker hur jag håller andan för att inte väcka dig, för jag ser att du kollar på mig när du ligger där ihopkrupen på täcket. Det gör så ont när du inte vill äta och jag undrar om det är för att du märker att mörkret inom mig tar över mer. Ibland tror jag att du vet vad jag tänker på. Jag vet att du känner av mitt mående och varje gång jag gråter kommer du tätt intill för att lugna mig och slicka mina blöta kinder. När jag ligger och tänker på döden och på att fullfölja mina planer så kommer du tassandes och försöker nog visa mig att jag måste finnas kvar hos dig. Men det har alltid slutat med att jag förråder dig och jag hatar mig själv för det. För jag skulle vilja ge dig hela livet. 

Ibland tror jag vi är en och samma. Att vi delar något ingen annan kommer förstå. Du kan driva mig till vansinne när du luktar dig till bollar under soffan som jag måste leta fram. Fast de legat där i veckor om inte månader. När du skäller på katterna som går förbi på gatan. Men du gör mig så hel när du ligger bredvid. När din tunga sticker ut från munnen kan jag inget annat än att le. Din tass på min hud och ditt huvud på min arm. Förevigad. 

Jag hoppas jag orkar leva för dig och jag hoppas du kan leva för mig tills jag klarar av att säga hejdå till dig. För jag är så rädd att du ska försvinna nu när allt gör ont. När jag inte vet om jag orkar. 

Älskade hund. Vad jag behöver dig. 

🤍🖤

Give my brain a break

Jag har lite ljus i mig nu. Lite tro eller mer tro på att jag vill våga tro. Men jag är så rädd för att det ska gå åt skogen. Att jag ska våga ett tag och sedan kämpa för mörkret igen. Att jag ska komma till den insikt jag alltid gör och hamnar på sjukhus. Någon säger att jag inte överlever igen men jag tror inte på det. Så illa har det inte varit. Men samtidigt blir jag rädd. Rädd för att inte få bli moster. Rädd för att inte få se Håkan igen. Rädd för att min familj ska behöva sörja mig resten av sina liv. Rädd för hur mina vänner ska klara det. Jag är konstant rädd för allt. 

Rädd för att följa ljuset. Rädd för att ta bussen. Rädd för att gå promenader så jag vänder mig om konstant för att kolla att ingen är bakom. Jag är rädd för att vara meningslös. Rädd för dagen Nikki dör. Rädd för att mamma och pappa också kommer dö. Rädd för att ha det bra för att jag vet jag kommer må dåligt igen. Rädd för att minnas allt jag inte vill minnas. Rädd för terrorattentat. Jag är rädd för att jag ska gå upp till den högsta vikten jag låg på tidigare. För att jag ska råka äta kött. Rädd för att det ska bli krig. Rädd för att Håkan ska lägga ner musiken och för att han ska dö. Jag är rädd för att Ryssland ska använda kärnvapen och jag är rädd för klimatkrisen som inte en jävel bryr sig om. Jag är rädd för allt som går att vara rädd för och lite till.

Det ironiska i det hela?

Ja jag har en tatuering på min nacke där det står 

våga vara rädd 

Men jag vågar inte vara rädd för jag är rädd för att vara rädd. 

Så hur ska jag våga ge ljuset en chans? Genom att våga vara rädd? Jag kanske bara behöver hålla mig över vattenytan men risken är att jag drunknar. Och det går jävligt snabbt. Jag kanske kan hålla mig flytande ett tag men det verkar alltid som jag till sist sjunker och jag vill inte göra alla besvikna. Om och om igen. 

Jag orkar inte ha min hjärna. 

Keep the streets empty for me

Legat sömnlös två senaste nätterna. Gråtit. Vänt mig till musiken. Gråtit lite till. Jag tog en tur med Luna och känner tårarna bränna bakom ögonlocken. Jag känner hur jag brister. Men håller ihop och möter mamma. Sväljer gråten istället för att släppa ut det ännu en gång. På tvn spelas Håkan och han sjunger du är så snart där. Men jag kan bara tänka på dig och att jag inte vill behöva gå på din begravning utan att du vaknar tillslut. 

Det känns som livet sticker kniv efter kniv i mig. Jag är i kris. Smärtan tar över hela kroppen. Tankarna försöker övertyga mig. Jag sträcker ut händer. Jag vill försöka men fan jag orkar inte. Hur ska jag orka? Jag tvingar min in i duschen och Nikki står utanför dörren och gnäller för hon är orolig jag gör något dumt och försvinner igen. Det är lockande. Ärligt. Tankarna styr mig. Jag greppar efter något att hålla fast vid. Något som får mig att hänga kvar. 

Du skrev en låt du ville ha på din begravning för flera år sedan. Jag vill inte höra den för jag vill du vaknar. Snälla bara vakna.

Livet är skit men jag kan inte checka ut och det gör ont. Snälla låt mig få sova inatt 

Medicinsk vila

 Du skrev ”och du sover. I en medicinsk vila. Jag önskar att du vaknar igen. Jag önskar att du vaknar” 

Och jag förstår din smärta din, oro. För fan jag vill att du vaknar. Jag vet hur traumatiskt det är men jag går sönder av oro. Jag låg där själv för några dagar sedan. Men inget gör ondare än att stå bredvid. Snälla vakna. Snälla snälla vakna. Du sover i en medicinsk vila och jag vill att du vaknar så snälla vakna. 

Det verkar som vi klarat det

På något sätt. Jag sjöng i augustinatten. Forever Young. Raketer. Flaggorna i regnbågens alla färger. Jag går ner för stegen fylld av spindelnät och slänger mig i vattnet vid vår brygga. Mitt enda dopp i år. Solen har gått upp. Jag har sett min sestra bli fru Börjesson. Gråtit vid kravallen. Skrattat med vänner som förstår mörkret. Fått veta min gammelmormor mor hade en apa som husdjur. Spelat laserdome. Dansat till tonerna av Du. Sjungit till min lilla vovve. Spelat gitarr. Inrett en lägenhet. Druckit kopiösa mängder te. Gått och gått och gått. Ställt in disken efter maten. Solen har gått ner. Jag har saknat människor som lämnat för tidigt. Sörjt er som inte fick hjälpen ni behövde. Jag har vaknat på morgonen, hemma. Kunnat göra min egna frukost. Gå ut och ta en promenad om jag vill. Jag har varit fri. Delvis. För det finns ett fängelse inom mig. Frågan är hur jag blir fri till slut? Men vet ni, det verkar som jag klarat det trots allt. Till just idag och här och nu 

Men du sover ju du hör ju inte på?

Du kollar på mig och dina ögon skriker av oro. Jag ser att du ser och jag skulle ljuga om jag sa det inte gör ont. Jag vill inte oroa dig. Jag vill inte att du ska skadas av mina val. Vill inte att du ska känna doften av järn, vill inte du ska stå utanför dörren och gnälla, se mig panikgråta, slicka upp de salta tårarna. Jag vill inte du ska se mig förstöra mig för förstör jag mig så förstör jag även dig tydligen. 

Du bara ligger där nu i min famn. Sover så sött och tungan hänger ut och blir torr. Jag ger dig en puss där på halsen där du luktar popcorn och jag viskar till dig vet du hur mycket jag älskar dig? Vet du att jag aldrig klarar mig utan dig? Vem har godkänt att du fick bli så söt? Snuttepluttan. Du suckar och sträcker ut din lilla lilla kropp och dina söta små tassar.

Att jag hatar mig själv vet nog alla vid detta laget. Att hela min kropp är fylld av hat till mig. Men den är också fylld av kärlek, av omtanke, till dig. Jag älskar ju dig så att jag går sönder ibland. För tanken på att jag en dag kommer behöva leva ensam i den här världen, där du inte kommer ligga och snarka vid min sida, inte rulla på bollarna i soffan, få mig att servera bitar av din mat på en handduk för du är så rädd för skålar. En dag är jag ensam här. Denna världen gör mig galen och jag vill inte vara i den om inte du är här också. 

Jag viskar i ditt öra igen, hur ska jag klara mig här utan dig? Lämna mig inte. Hon sover. Drömmer. Men jag får inte heller lämna henne. För den tanken gör också ont i mig. Att hon ska gå resten av sitt liv och hoppas på att det är jag som öppnar dörren. Att hon alltid skulle undra vart jag tog vägen, hur jag kunde lämna henne och aldrig komma tillbaka. Aj aj aj i mitt hjärta när de tankarna kommer. Du får inte lämna mig men jag får inte lämna dig heller. Men hur ska jag orka? Hur ska jag ta mig igenom det här mörka och tunga? Hur ska jag kunna sätta den ena foten framför den andra för att ta mig framåt när allt gör så här jävla jävla ont. 

Har du något svar? För jag undrar.

Wild story

 Tiden tickar på något märkligt vis. Höst blev till vinter och vår. Hjärtat i mitt bröst, det slår och slår. Även om det inte varit självklart. Tystnaden här har varit lång men mitt liv har pågått. November bjöd på resa till London, december resa till Vietnam över nyår och in på det nya året. När jag kom hem var jag ensam i några timmar och kunde inte stå emot. Så jag flydde.. hamnade på mava för att sen flyttas till IVA och jag minns inte mycket mer än att jag mådde piss. Infarterna strulade och ett starkt minne jag har är att läkaren på IVA tänder lampan på mitt rum mitt i natten och säger att hon måste få en infart. Nu. Så hon sticker och sticker men inget funkar. Det är något fel på min hud eller mina kärl. Jag är trött och mumlar att hon får sätta CVK och hon blir lättad. Men fy vad ont det gjorde. Jag får lite narkos och slumrar till. 

Efter någon dag kan jag flyttas från IVA till psyk och där är jag kvar. Jag fick en rejäl vårdskada under den vistelsen och var nära att behöva hudtransplantation. Men läkaren sa tillslut att det faktiskt inte behövdes, för jag läkte grymt bra. Men tog två månader tror jag att läka den tredje gradens brännskada jag fått på foten. Det var smärtsamt. Att revidera död hud. Men nu är det helt läkt. 

För några veckor sedan tog jag dock överdoser igen. En som jag känner själv var ett stort misslyckande och helst inte pratar om. För att jag skäms. För det kändes så dåligt gjort. Att jag inte ens kunde ta en ordentlig överdos.. sen någon vecka senare tog jag ytterligare en som jag vet skrämde min familj, rejält. Jag hade kommit till mava precis när jag kraftigt börjar krampa. Tappar andning och medvetandet och de påbörjar HLR. Allt detta ser min syster. Jag blöder ur munnen för jag bitit mig i tungan. Det pågår ca tre minuter innan jag återhämtar mig men flyttas till IVA. Jag minns inte mycket alls. Korta sekunder på mava när de säger jag ska flyttas. Svart. Sen är nästa jag minns IVA och att mamma är där och gråter, Ida gråter och de byts av så att pappa också kan komma in och träffa mig. Sen är det luddigt igen fram tills morgonen. Flyttades till mava sen och var där ett dygn innan jag hämtades av psyk. 

Men jag har börjat vara i min egna lägenhet med min kontaktperson här på avdelningen och även min terapeut ibland när det funkar. Det känns både bra och dåligt. Stelt framförallt. Jag känner mig lite ovan på något sätt. Att vara där. Jag känner inte personalen där och har svårt att se att jag ska kunna öppna upp och släppa in dem. För jag gör ju inte det på avdelningen. Jag är så lite som möjligt med personalen. Jag vill inte ha deras stöd och det kanske låter lite otacksamt men jag trivs inte med att ta hjälp när jag mår dåligt. Jag hanterar mina problem på mina sätt och jag vet att dem inte är bra men det är en vana som är svår att förändra.

Jag har svårt att se hur detta boendet ska fungera. Att det ska gå att jag är så fri som jag är där. Jag hoppas, men är tveksam. Mina tankar är ju inte på att jag ska ta stöd och hjälp när jag behöver, jag kan inte tänka så. Det går inte. Mina tankar fokuserar på möjligheter och jag vet att det skrämmer vissa. Jag vill inte ge upp chansen på att det ska gå bra. Jag är villig att ge det en chans. Men samtidigt vet jag hur nära döden jag varit tidigare och det är alltid med mig. För jag vet att chansen att det ska gå bra är väldigt liten, och chansen att jag istället inte klarar mig, är större. Men jag ger det ett försök.

Moln i september

Hon ligger och snarkar i mitt knäveck. Krafsar på mig då och då när hon märker ångesten stiger. Pussar mig i ansiktet och försöker finnas där i denna jävla ångesten. Hon är allt jag någonsin velat ha. På avdelningen är det tomt. Gråten blir en pöl i sängen och inte ens när min favorit sjuksköterska knackar på och öppnar dörren med sin lilla hund försvinner ångesten. Lilla My heter hon. Och hon luktar på mina strumpor och känner doften av annan hund och vill därifrån. Tankarna dras till Nikki där hemma. Men jag ler och ger henne en godis. 

Det är fredag nu och jag borde vara glad. Borde må bra. Jag är hemma och ligger i soffan men tankarna dras till mörker och jag kan känna ångesten i varenda liten cell i min kropp. Den vill ut. Bort. Det är som en hel bisvärm som flyger i blodet. Burrar och svider. Attackerar mitt inre. Jag kan le, skratta men ändå vilja dö. Kvällen innan jag rymde prankade jag pappa. Skrattade och skämtade. Några timmar senare gick min plan i verket och jag kunde dött. Med det sagt vill jag inte oroa någon. För jag har ingen plan just nu. Jag är under ständig kontroll och jag och mamma bråkar när hon följer mig överallt. Jag hör mig själv skrika att bara låt mig vara någon jävla gång jag är fan 25. Men jag förstår. Jag vill bara få vara vuxen och inget litet barn. Kontrollen gör mig galen. Men utan den hade jag nog inte varit här. Kammarrätten avslog min överklagan igår och hur besviken jag än blev var det förväntat. De skriver jag är allvarligt sjuk men jag ser inte det kan handla om mig. De kryddar orden med chili. Strör på det där starkaste dem har. Men jag är inte sjuk? Eller? 

Helgen är här nu och jag ska ta vara på tiden hemma. Försöka överleva utan kaos. Det måste gå. Även om jag inte orkar mer. Även om jag bara vill få försvinna och slippa detta lidandet. Jag måste finnas ett tag till tydligen och så får det väl bli.

Vårens tankar

 Tiden går och det har varit tyst från mig. Det är tufft. Livet gör ont men jag har inget annat val än att fortsätta. Jag har blivit beviljad boende men vet inte mer än så. Det väntas möten och jag är orolig och rädd. Mår heller inte bra. Sommar och vår är jobbigt av någon anledning. Det var snart gått ett år sedan jag tog överdosen som kunde blivit min död. Ett år. Det är lång tid. Tid jag kanske egentligen inte fått uppleva. Kanske hade 11 juni varit min död och att min familj varit utan mig ett år. Det gör ont att tänka på det men också framtiden. Tankarna i huvudet är inte glada, inte tacksamma för det året som snart gått. Men hur ignorerar jag dem? Hur stänger jag ute vad de har att säga? Jag vill bort från mig själv men jag är fast här i min kropp med min själ. Samtidigt skrämmer döden mig konstigt nog. Ovetskapen av vad som händer. Mörkret. Men så inser jag att inget kan vara värre än idag.. och sen tänker jag på ingentinget. På att inte existera. Att det bara blir svart. Jag är delad mellan mörker och ljus. Vilja och ovilja. Död och liv. 

Men jag lever nu. I denna stund. 

Februari i bilder

 

Night-tea

Det är mitt i natten. Jag har covid och sitter upp i sängen och väntar på att en kopp te ska svalna lite. Jag testade positivt i måndags och har blivit bättre sen dess. Men ikväll hade jag svårt att somna och när jag nu precis blev trött kom rethostan likt inget förr. Mamma vaknade och jag gjorde en kopp te med agavesirap i. Hoppas det ska hjälpa.

Jag skriver inte lika mycket längre vilket kanske märks. Inspirationen känns inte på top och dessutom händer inget särskilt heller. Pendlar mest via hemma och avdelningen. Mår inte bra psykiskt och jag vet inte om någon från avdelningen fortfarande läser min blogg vilket gör mig lite osäker på ett skriva ibland. Jag skriver en del för mig själv också.

Har försökt föra in en rutin att fylla i lite olika böcker vid 20 inför natten. Om hur dagen varit, hur jag hoppas morgondagen blir. Eller i boken från Jazz där jag ska bli lite klokare på min egna kamp med all psykisk ohälsa. Fick ju också en bok av Sofia med rätt simpla frågor jag svarar på då och då. Känns skönt att fördriva tiden lite så. Varva ner inför natten. Jag är verkligen inne på att fylla i böcker och har hittat flera online jag vill köpa också. Men det får bli längre fram.

Jag är hemma i helgen och ligger (sitter med kudde) i sängen med Nikki och Luna. De tycker jag är stendryg som väcker dem när jag hostar. Men Luna kan med vara dryg så då får hon smaka på sin egna medicin tänker jag.

 Nu ska jag dricka min kopp te och sen hoppas jag på sömn. 

Lämna. (Inte)

Du lovade mig

att aldrig gå

Du gav mig löften

om en bättre morgondag 

Du sa att du aldrig

skulle göra som alla andra,

lämna

Men så sitter jag här idag

ensam och undangömd 

på en psykiatrisk avdelning 

Jag sitter här och du

som lovade mig ditt liv

och ditt hjärta, 

är någon helt annanstans 

medan jag ruttnar bort 

Du sa för alltid 

men det tog slut 

och jag är ensam nu 

1 december 2021

Så blev det december. Snön faller utanför fönstret men jag är inom låsta dörrar. Höjdpunkten på förmiddagen blev att öppna första luckan i julkalendern. En kopp te med Muminmammans kraftdryck, vilket behövdes då natten varit lång. Inte kunnat slappna av trots massa medicin. Somnade tidigt imorse och är nu helt slut. Håkan spelar ju på en konsert för att uppmärksamma ungas psykiska ohälsa. Önskar jag kunde vara där fysiskt men jag får kolla på ipaden här på psykiatrin.

Ska bli fint ändå att se honom och få höra honom sjunga. Hjälten min. Om han bara visste hur mycket han betyder för mig. 

Skit skit skit

Veckan har gått. Vardagen består numera av avdelningen mestadels. Randiga lakan, människor i vita kläder och larm som piper. Jag har fått en del skit av diverse människor online denna veckan vilket tagit på mig. De sparkar på någon som redan ligger ner och jag har blockerat dem nu. Enligt den ena kan jag inte ta kritik och börjar sen kalla mig elaka saker där hon skriver jag är en offerkofta och barnslig medan jag bara svarat på hennes kritik utan att skriva några elaka saker. Jag orkar inte ta sån här skit över en sak jag inte rår för. Men nu är de blockade och jag hoppas slippa mer skit.

Nu sitter jag i bilen på väg till mormor och sommarstugan. Imorgon ska vi besöka morfar på boendet och gå på julmarknad i Nyköping. Sen åker vi hem igen på söndag och jag ska till avdelningen.. har en till timme kvar i bilen men snart är vi framme. Ska bli skönt att träffas igen då vi fick ställa in förra gången pga jag var på akuten. Men nu är vi snart där 

Lämna

Jag ville säga nej. Förklara att det måste blivit fel. Att det som står i papperna är fel. En helt annan person. Jag ville skrika att nej nej nej jag behöver inte eran hjälp jag behöver inte erat skydd. Men jag satt still. Med blicken ner och munnen stängd. Bet mig i kinden. Ingen förstår att det inte är jag. Att jag inte är den personen de pratar om. Eller? Är jag så sjuk som de får det att låta? Riskerar jag att dö vid lite mer frihet? Skadar jag mig så allvarligt som de säger? För jag ser det inte. Ärren som fyller min kropp är bevis på att jag förlorat och inget annat. Jag har inte varit stark. De säger de är rädda jag ska dö. Inte existera mer. Jag säger inte hur den tanken både ger mig lugn och oro. Jag ligger här i sängen på avdelningen och lyssnar på musiken jag vill ha på min begravning när jag inser jag ligger med en klump i magen. Vill jag leva? Nej. Vill jag dö? Kanske. Vill jag må såhär? Nej. Men jag tar mig aldrig ut. Döden ger mig både lugn och oro. Över vad som händer. Alla jag lämnar kvar. Som kommer beskylla sig själva för de inte gjorde mer. Sa att de älskade mig flera gånger. Kramade mig. Fick mig att le. Nikki som för evigt väntar på att matte ska öppna dörren och leka med hennes bollar. Aldrig mer sova bredvid henne. Det gör ont och jag gråter av tanken. Jag vill inte leva men ska jag lämna alla kvar? Jag ser inget annat val. Men jag vet inte. Just nu gör allt ont. Så jag stannar ett tag till. Tar dag för dag. Minut efter minut. 

V 🤍

Hur sjukt att sakna en människa jag aldrig hade känt om jag inte blev sjuk? En människa som gjorde sitt jobb men som såg mig som den människa jag är och inte bara en patient i mängden. Som tog sig tid för att försöka förstå och hjälpa. Som kollade läget när hon märkte det var något på gång. Som såg mig och fanns där för mig. Det är tomt på avdelningen och det gör ondare än vad jag vill erkänna att ha sagt hejdå till en person som under åren hjälpt mig så otroligt mycket. Jag kände mig sedd. Jag kände mig trygg. Som någon som betydde något för någon. Jag kände hennes hopp och jag kan inte tacka henne nog för allt hon gjort för mig. Men det gör ont ikväll. Att sakna någon jag inte längre har. Det gör ont.  

Tårar tjockare än blod

Mina tårar

är tjockare än blod

Tsunamin vill ut

och när jag öppnar mig

blir kudden blöt

Jag har försökt

att öppna en glänt

Att släppa ut det

då och då

Men det byggs upp

och inget kan tillslut 

hålla det tillbaks

Så när jag ligger här

med tsunamin sprutandes

ur ögonen

Så minns jag mig tänka 

på slutet 

På när jag inte längre

Existerar 

Vad händer med min tsunami då?