Du

Det gör så ont att du inte är här. Att du aldrig kommer skriva till mig igen. Att livet ska fortgå utan dig här. Jag vill inte ta in att du är död. Vill inte tänka på vad som hänt. Samtidigt spelas det upp i mitt huvud när jag får veta du dött, att de hittat dig. Vad är ett liv utan dig? Jag skrev så många gånger att jag var rädd du skulle dö. Du svarade alltid att du inte kommer dö. Men du dog och hur ska jag klara mig utan dig? 

Jag har en ängel på min axel

Jag vill vakna ur mardrömmen som nu är mitt liv. Det har gått en hel vecka utan dig. Sen du tog ditt sista andetag. En hel vecka sedan mamma stod utanför dörren och sa dem har hittat Sofia Johanna och jag föll till golvet och skrek och skrek i flera timmar. En vecka på jorden utan min bästa och närmaste vän. På något sätt har jag stängt av och kopplat bort mig själv och mina känslor. För skulle jag tillåta mig att känna det fullt ut är jag rädd jag skulle försöka ta samma väg ut som du. Jag skyddar mig genom att försöka förneka känslorna som något i mig inte accepterar. För jag känner inte mig bekväm med att vara ledsen när jag inte är själv. 

Jag vill ju bara du ska skriva att du är okej och att inget hänt. Att din telefon inte funkade eller internet krånglade. Istället frågar din mamma angående din dödsannons och om jag vill ha någon sak från din lägenhet. Jag brister ut i gråt när jag läser det och låter mig gråta. Vill inte ha saker du ägt istället för dig vid liv. Jag skulle ge allt för att få prata med dig och ge dig en kram. För det finns så mycket jag vill säga och berätta för dig. Istället går jag till kyrkogården och tänder ett ljus i mörkret och gråter i Nikkis päls. Det gör för jävla ont och jag är arg på vården och världen för den är orättvis. 

Jag vet inte hur jag ska klara mig utan min Sofia. Utan min tvillingsjäl och den som kände mig tätt inpå djupet. Smärtan är så brutal att jag överväger konstant att skita i allt och börja planera en överdos. För hur farligt kan det vara att komma dit där du kanske är? Det okända är inte alltid dåligt. Jag vill bara ha dig tillbaka och det gör så ont att vara kvar i livet utan dig. 

Inatt gråter jag mig till sömns i mörkret på mitt rum. Kudden är blöt av mina tårar och jag önskar jag kunde skriva till dig hur ledsen jag är och hur ont allt gör men du är borta och fan vad ont deg gör. Jag vill inte finnas i min kropp med denna smärta och saknad. Älskade älskade vän 

Långa vägar

Det är så svårt att skriva och formulera det inom mig. Jag stänger dörren och låter de taggiga buskarna ta mer och mer makt. Min bästa vän frågar hur mår du? och jag svarar att jag inte vet. På ett sätt rädd att få det ur mig, på ett sätt lever jag i förnekelse. Dagarna går i ett. Jag vaknar trött, fysiskt och psykiskt. Med en känsla av att jag vill dagen ska vara slut. Försöker gå bort min oro men går istället runt och är rädd att svimma av. Jag vinglar till och tänker att snart trillar jag men räddar upp det. Rädd att svimma när jag är ute med Nikki. För en gångs skull är det inte andningen. Kanske är det stressen. Att det är så mycket känslor och tankar, i kombination med mycket måsten och för lite ork att ge min kropp det den behöver. Ångesten gör att jag inte kollar på människor jag möter. Har tillräcklig koll bak och fram för om det kommer cyklar, barn eller idioter till bilförare. Jag skulle kunna möta en nära vän men inte lägga märke till det för jag stirrar ner i marken. Jag vill sjunka under marken konstant. Försvinna i mängden. Försvinna allmänt.

Tänk om de jag möter ser tröttheten i mina ögon som stirrar ner? Tänk om de jag möter ser hur äcklig jag är? Hur det kryper in i huden och tar över varje cell av mitt jag? Kan de se att jag gråtit? Kan de höra hur snabbt mitt hjärta slår? Att jag vill stanna och inte gå? Jag kan inte tvätta bort min smuts och tro mig att jag har försökt. 

Jag bara hoppas på att lugn snart. Jag gillar trots allt hösten. Kanske måste det göra ont. Men hur står jag ut med smärtan? 

Snälla släck inte ljuset

Det blev svart och jag vaknar och säger jag måste hem till min hund och försöker upprepande resa mig ur sängen för att gå. Likgiltig sitter jag i bilen på väg hem någon dag senare och kan inte svara på enkla frågor. Sen kommer det. Ljuset. Kreativiteten. Orken. Hoppet. Modet att försöka våga. Jag samtalar med mamma om saker jag inte brukar. Går långa promenader. Jag rensar garderoben. Gör listor. Planerar kreativa saker. Åker till stallet. På nätterna har jag svårt att somna trots all vb för tankarna är för mycket. Jag hinner tänka att det kanske är värt det. Att förändra. Känner att det kanske går. Vänjer mig med tanken att se det fina i det vardagliga. 

Men jag vet att jag varit här innan. Planerat och kollat på hundar. Tänkt på framtiden och utbildning. Sagt att jag ska kämpa och fått min pappa att gråta av glädje. Sen vände det och jag har kommit närmre och närmre döden. Jag vet att mörkret kommer. Att tvångstankarna blir starkare när ljuset blir svagare. Jag tror inte på det när IVA läkaren försöker prata vett i mig. Förstår du vad jag säger Johanna? Vet du om att du kan dö trots att vi gör allt för att hjälpa dig? Även om du inte vill dö. Och jag nickar till svar med en klump i magen för jag vill oftast inte dö. 

Samtidigt måste mörker finnas för att ljus ska existera också. Inget ljus inget mörker. Men mitt mörker blir så stort och farligt och jag är inte bra på att be om hjälp när det väl kommer. 

Ljuset kan väl stanna ett tag. Så jag kan samla ork och mod. Lite lite till. 

Jord.

Jag tror inte alls att den här världen kan bli fin och jag vill skrika det ut i skogen så att mörkret kan höra. Men ingen hör på. Inte ens jag själv. 

Hör du mig?

Jag vill fly ur min kropp. Krypa ur huden som inte känns hemma längre. Tankar om lobotomi kommer när jag vaknar på natten. Somnar om. Drömmer. Vaknar trött. Klockan är 17:42 och jag vill inte vara vaken. Det gör för ont. Jag var bara inte gjord för dessa dar och absolut inte för det andra kallar livet. Kunde jag välja att kapitulera och sluta gå hade jag suttit kvar i skogen och aldrig rest mig upp för att gå igen. Men det kan jag inte. Jag får inte tänka så. 

Jonathan sjunger och jag minns mig tänka på döden mitt i allt. Sen sjunger han Stockholm och jag tänker på Karin och en tår rinner ner för min kind. Man måste bära sin sorg i armarna. Men jag orkar inte 

Bara du

Jag känner din mjuka päls mot min hud och jag känner tårarna samlas där bakom ögat. Där ingen kan se. Jag känner det så starkt när tankarna tar över. När jag tänker på slutet och på ett liv utan dig. Jag tror du märker hur jag håller andan för att inte väcka dig, för jag ser att du kollar på mig när du ligger där ihopkrupen på täcket. Det gör så ont när du inte vill äta och jag undrar om det är för att du märker att mörkret inom mig tar över mer. Ibland tror jag att du vet vad jag tänker på. Jag vet att du känner av mitt mående och varje gång jag gråter kommer du tätt intill för att lugna mig och slicka mina blöta kinder. När jag ligger och tänker på döden och på att fullfölja mina planer så kommer du tassandes och försöker nog visa mig att jag måste finnas kvar hos dig. Men det har alltid slutat med att jag förråder dig och jag hatar mig själv för det. För jag skulle vilja ge dig hela livet. 

Ibland tror jag vi är en och samma. Att vi delar något ingen annan kommer förstå. Du kan driva mig till vansinne när du luktar dig till bollar under soffan som jag måste leta fram. Fast de legat där i veckor om inte månader. När du skäller på katterna som går förbi på gatan. Men du gör mig så hel när du ligger bredvid. När din tunga sticker ut från munnen kan jag inget annat än att le. Din tass på min hud och ditt huvud på min arm. Förevigad. 

Jag hoppas jag orkar leva för dig och jag hoppas du kan leva för mig tills jag klarar av att säga hejdå till dig. För jag är så rädd att du ska försvinna nu när allt gör ont. När jag inte vet om jag orkar. 

Älskade hund. Vad jag behöver dig. 

🤍🖤

Give my brain a break

Jag har lite ljus i mig nu. Lite tro eller mer tro på att jag vill våga tro. Men jag är så rädd för att det ska gå åt skogen. Att jag ska våga ett tag och sedan kämpa för mörkret igen. Att jag ska komma till den insikt jag alltid gör och hamnar på sjukhus. Någon säger att jag inte överlever igen men jag tror inte på det. Så illa har det inte varit. Men samtidigt blir jag rädd. Rädd för att inte få bli moster. Rädd för att inte få se Håkan igen. Rädd för att min familj ska behöva sörja mig resten av sina liv. Rädd för hur mina vänner ska klara det. Jag är konstant rädd för allt. 

Rädd för att följa ljuset. Rädd för att ta bussen. Rädd för att gå promenader så jag vänder mig om konstant för att kolla att ingen är bakom. Jag är rädd för att vara meningslös. Rädd för dagen Nikki dör. Rädd för att mamma och pappa också kommer dö. Rädd för att ha det bra för att jag vet jag kommer må dåligt igen. Rädd för att minnas allt jag inte vill minnas. Rädd för terrorattentat. Jag är rädd för att jag ska gå upp till den högsta vikten jag låg på tidigare. För att jag ska råka äta kött. Rädd för att det ska bli krig. Rädd för att Håkan ska lägga ner musiken och för att han ska dö. Jag är rädd för att Ryssland ska använda kärnvapen och jag är rädd för klimatkrisen som inte en jävel bryr sig om. Jag är rädd för allt som går att vara rädd för och lite till.

Det ironiska i det hela?

Ja jag har en tatuering på min nacke där det står 

våga vara rädd 

Men jag vågar inte vara rädd för jag är rädd för att vara rädd. 

Så hur ska jag våga ge ljuset en chans? Genom att våga vara rädd? Jag kanske bara behöver hålla mig över vattenytan men risken är att jag drunknar. Och det går jävligt snabbt. Jag kanske kan hålla mig flytande ett tag men det verkar alltid som jag till sist sjunker och jag vill inte göra alla besvikna. Om och om igen. 

Jag orkar inte ha min hjärna. 

Månen och solen

Ikväll gör det inom mig så jävla ont. Så ont att jag mest stirrar ut i tomma intet. Försöker att inte fokusera på det eviga pipandet som även min läkare påtalade när hon var här igår. Istället ligger jag och vrider och vänder mig. En klump i bröstet. En sjuksköterska frågar hur gammal min hund är men jag tror inte hon hörde min viskning till svar. Jag vill blunda för att slippa tänka på vart jag ska kolla och fokusera blicken. Livrädd att möta någon annans och också att de ska vilja prata, ställa frågor och ha svar. Men den gången gick det bra.

Men ändå gör det ont. Ändå känner jag det bubbla över där inne. Ändå känner jag den där dragningen till mörkret. Som inte vill mig väl. Jag balanserar på en sytråd enligt andra men i mina ögon kan det inte stämma. Det kan inte vara sant, väl? 

Låt mig somna och sova hela natten och ta bort min oro. Men lämna lite kvar för utan mörker finns heller inte ljus. 

Blunda bort all sorg

Gråten i halsen. Ett fulladdat vapen i bröstet. Jag stirrar ut i tomma intet. Hittar inte poängen i tankarna i huvudet. Inser att det inte finns någon mening. Ingen mening med att äta. Ingen mening med att träna. Ingen mening med att diska undan disken som stått där i veckor. Ingen mening med att resa mig ur soffan. Ingen mening med att slänga soporna. Ingen mening med att svara på någon fråga. Ingen mening med att prata. Ingen mening med något. 

Jag öppnar dörren och släpper in min terapeut när jag insett allt detta. Tror min puls ska synas genom tröjan. Visa hur mitt hjärta slår så hårt att jag är på väg ur min egna kropp. Vad gör det för skillnad att säga något? Att förmedla hur jag känner och mår och tänker? Varför ska jag svara på en endaste fråga? Inget spelar någon roll ändå. Jag hade motivation. En glöd. Gnista. En liten liten låga som hade kunnat bli en eld. Som hade kunnat sprida sig likt en skogsbrand på den varmaste dagen på sommarlovet. Trodde jag. Men det är som att min hjärna är en gammaldags våg. Som försöker fylla båda skålarna. Som försöker få vågen att visa lika, inte falla över och låta ena sidan falla ner. Men den ena sidan blir för tung tillslut. Meningslösheten tar över och fyller hela kroppen. Och så plötsligt.

Mörker. 

Jag tycks alltid hamna där allt känns omöjligt. Där jag inte ser någon poäng med att förändra. Med att ta hjälp och kämpa. Jag hade en tid med motivation. Nu är den borta. Bortblåst som ett tänt ljus i en storm och jag brukade säga jag är inte längre rädd för mörkret men jag vet inte om det stämmer längre.

Vad hette skeppet?

 För snart sjunker jag likt Vasa. Smärtan ilar i hela kroppen och jag vet inte hur länge jag står ut. Snälla bli lättare för jag klarar inte det här. 

Keep the streets empty for me

Legat sömnlös två senaste nätterna. Gråtit. Vänt mig till musiken. Gråtit lite till. Jag tog en tur med Luna och känner tårarna bränna bakom ögonlocken. Jag känner hur jag brister. Men håller ihop och möter mamma. Sväljer gråten istället för att släppa ut det ännu en gång. På tvn spelas Håkan och han sjunger du är så snart där. Men jag kan bara tänka på dig och att jag inte vill behöva gå på din begravning utan att du vaknar tillslut. 

Det känns som livet sticker kniv efter kniv i mig. Jag är i kris. Smärtan tar över hela kroppen. Tankarna försöker övertyga mig. Jag sträcker ut händer. Jag vill försöka men fan jag orkar inte. Hur ska jag orka? Jag tvingar min in i duschen och Nikki står utanför dörren och gnäller för hon är orolig jag gör något dumt och försvinner igen. Det är lockande. Ärligt. Tankarna styr mig. Jag greppar efter något att hålla fast vid. Något som får mig att hänga kvar. 

Du skrev en låt du ville ha på din begravning för flera år sedan. Jag vill inte höra den för jag vill du vaknar. Snälla bara vakna.

Livet är skit men jag kan inte checka ut och det gör ont. Snälla låt mig få sova inatt 

Medicinsk vila

 Du skrev ”och du sover. I en medicinsk vila. Jag önskar att du vaknar igen. Jag önskar att du vaknar” 

Och jag förstår din smärta din, oro. För fan jag vill att du vaknar. Jag vet hur traumatiskt det är men jag går sönder av oro. Jag låg där själv för några dagar sedan. Men inget gör ondare än att stå bredvid. Snälla vakna. Snälla snälla vakna. Du sover i en medicinsk vila och jag vill att du vaknar så snälla vakna. 

Väck mig snälla

Jag kan inte sluta tänka på dig. Kan inte sluta känna smärtan och sorgen som ilar i min kropp. Du är borta. Du lever inte och det gör så jävla jävla ont. Samtidigt brottas jag med minnen, känslor, ångest och tvång. Jag vill vakna ur denna mardröm som är mitt liv. 

Pusselbitar

 Kan du se på mig att jag är sönder? Kan du se det trasiga och bräckliga? För jag tror jag är för trasig för att lagas. 

Moln i famnen

Jag nickar på en fråga min terapeut sagt, utan att veta vad hon sa. Ögonen känns konstiga när jag stirrar på mattan. Som jag stirrar men ändå inte ser. Jag uppfattar ännu en fråga utan att veta frågan. Rycker på axlarna till svar. Jag är där men ändå inte. Där rent kroppsligt men i hjärnan och tankarna ingenstans. 

Jag stänger dörren när hon går. Låser. Skriker tyst. Jag var inte gjord för livet tror jag. Var inte gjord för att vakna och ha ett syfte och trivas med min vardag. Lägga mig och må bra. Vakna utvilad. Var bara inte gjord för dessa dar.

Godnatt. 

Visst känns det fint nu, Hurricane?

Jag kollar mig i spegeln. Men vem är det jag ser? Jag hittar inte orden inom mig. Bara ett virrvarr av tankar som jag vill tysta ner. Jag ligger i mörkret på mitt rum. Nerbäddad under täcket med en sovande liten hund vid sidan. Jag orkar inte tänka. Jag orkar inte känna. Hörlurarna med musik behövs för att kunna somna. Ändå vaknar jag, om och om igen. Jag får en känsla av att någon står vid mig i mörkret. Så jag kollar. Men dörren är stängd. Jag är ensam med Nikki. Ändå kan jag inte släppa känslan av att någon ska komma och stå vid sidan av min säng. Försöker tysta tankarna med musik. Visst känns det fint att va vid liv en dag till? 

Nej jag vet inte om det är det faktiskt. 

Skogen, bergen, viken.

Det gör ont i mig att se snön ligga vit utanför bilfönstret. Jag sätter mig på höger sida och klumpen i magen kommer snabbt. Som de långa milen mellan Mora och Säter. En polis bredvid. Metallen. Jag sa det till Sofia igår. Att allt påminner om Dalarna. Polisen kommer in på hemmakväll och jag säger när vi gått ut att jag inte har någon tur idag. Först en personal från piva som jag har jobbiga minnen kring och sen poliser. När vi går i snön säger jag att det är typiskt det snöar också för det påminner om då. Samtidigt säger jag att jag ibland vill bo i Dalarna igen men att jag inte kan när jag mår som jag gör. Något i mig hör ändå hemma i de djupa skogarna. Hör en melodi i älven och ser magin i ängarna. Något i mig ser fortfarande Dalarna som hem. 

Men mycket i mig skadades också och hela jag är ju ännu mer trasig idag. Jag försöker intala mig att hänga kvar lite till. Har väl inget annat val. Eller? 

Det verkar som vi klarat det

På något sätt. Jag sjöng i augustinatten. Forever Young. Raketer. Flaggorna i regnbågens alla färger. Jag går ner för stegen fylld av spindelnät och slänger mig i vattnet vid vår brygga. Mitt enda dopp i år. Solen har gått upp. Jag har sett min sestra bli fru Börjesson. Gråtit vid kravallen. Skrattat med vänner som förstår mörkret. Fått veta min gammelmormor mor hade en apa som husdjur. Spelat laserdome. Dansat till tonerna av Du. Sjungit till min lilla vovve. Spelat gitarr. Inrett en lägenhet. Druckit kopiösa mängder te. Gått och gått och gått. Ställt in disken efter maten. Solen har gått ner. Jag har saknat människor som lämnat för tidigt. Sörjt er som inte fick hjälpen ni behövde. Jag har vaknat på morgonen, hemma. Kunnat göra min egna frukost. Gå ut och ta en promenad om jag vill. Jag har varit fri. Delvis. För det finns ett fängelse inom mig. Frågan är hur jag blir fri till slut? Men vet ni, det verkar som jag klarat det trots allt. Till just idag och här och nu 

80% på rea

Ser du på mig att jag är ett sjunkande skepp? Ser du att knutarna i mitt inre trassel inte går att reda ut? Jag är 80% på rea, en möglig gurka på Willys, den där hästen på aktion, i ett land långt härifrån som ingen vill ha, som tillslut skickas till slakt. Det är jag. Kan du se det? 

Jag lägger alla mina kort för dig att se. Följ den röda tråden. Så ska du snart se, det sjunkande skeppet, knutarna i mitt inre. Allt det som gör ont. Gurkan, hästen. 

En fot framför den andra. 

Jag bara måste hänga kvar, lite till och lite till. 

Dem säger det blir bättre. Att det bästa inte hänt än. Kanske är det så. Men jag är trött på att må dåligt. Trött på att ha ont. Men jag får fortsätta lite till. Leta efter ljuset Håkan bad mig om. Det gör så ont att nått så nära kan vara så långt bort. I en sjukhussäng på mava vaknade jag på julafton men vet ni det blev okej ändå. Det blev pappas ”kött”bullar och Kalle anka och även om smakerna fortfarande är konstiga så var jag hemma med de jag älskar. 

Framför en levande brasa. Men jag behöver Håkan just nu och hans ord i öronen. Behöver spelningar och helst en till kram. Det finaste med 2023 var att jag fick träffa honom tillsist. Att höra hans ord om mina böcker. Det finns ljus i mörkret jag måste bara hitta det. Du får mig att hänga kvar 🤍