story from my sad life

Jag sluter ögonen i några sekunder, hoppas på att allt ska vara bra när jag öppnar dem igen.

Ögonen öppnas och återigen ser jag in i spegeln. Spegelbilden ser hemsk ut. Ögonen är söndergråtna, mascaran har runnit, skapat ett mönster som rinner ner för kinden. Jag drar mitt finger under ögonen,

torkar upp resterna ifrån tårarna som för bara några minuter forsade ner där. 

Med hjälp av vatten tvättar jag bort resterna ifrån mascaran. För att se någorlunda ut, för att ingen ska märka. I väskan ligger det som kallas frihet, det ligger där och väntar på mig. Dagen är här.

Dagen jag planerat i flera månaders tid. Det är min dag idag, men just nu är det bara jag som vet om det.

Händerna skakar när jag öppnar paketet med tabletter, drar fram den första kartan och börjar trycka ut tabletterna och lägger dem på min handflata. Första kartan tänker jag. Jag öppnar korken på vattenflaskan, för handen mot munnen och de tio tabletterna faller ner på tungan. Vattenflaskan förs mot mina läppar och med en klunk är tabletterna nere. Händerna skakar fortfarande. Jag fortsätter med den andra kartan, tio tabletter och återigen är de nere med en klunk. Det hörs röster utanför, röster jag känner igen. Rädslan av att det ska höras vinner, jag lämnar toaletten, den toaletten. Stegen går mot en annan toalett, på en mer öde plats i den stora skolbyggnaden. 

Jag låser dörren, tar upp det andra paketet ifrån väskan. Jag vet vad som ska göras, mina händer har slutat darra. Den tredje kartan med tabletter är nere på bara några sekunder. Jag kollar på mig själv i spegeln, tänker att det jag gör är rätt. Att det här måste ske, nu. Snabbt sväljer jag de tio sista tabletterna ifrån den sista kartan. Sköljer ner dem med några klunkar vatten. Tårarna rinner igen. Kan inte stoppa dem. 

Innan jag lämnar toan torkar jag kinderna igen, sätter på mig lite mer smink för att försöka dölja det som hänt. Lektionen börjar om 10 minuter, men det är inte mitt mål. Jag ska inte dit, jag ska långt bort, gömma mig. Försvinna. Telefonen som ligger i fickan funkar inte, inte utan wifi. Jag tar upp den och loggar in på skolans internet. Skriver ett mejl till min älskade favorit kurator, på min gamla skola. Förklarar att det här är slutet, att mitt liv slutar här. Att jag förstör min familj, att jag inte orkar mer. Sen lämnar jag byggnaden, jag känner att jag redan är påverkad. Vinglar lite ibland, känner mig yr. 

Jag sätter mig ner under träden, där jag tror är stället där ingen skulle leta. Världen snurrar ibland, jag blir illamående men gör allt jag kan för att inte spy. Tar upp mitt magiska rakblad och för det mot huden, ser hur blodet droppar ner på löven. Jag märker att jag gråter, igen.