Blunda bort all sorg

Gråten i halsen. Ett fulladdat vapen i bröstet. Jag stirrar ut i tomma intet. Hittar inte poängen i tankarna i huvudet. Inser att det inte finns någon mening. Ingen mening med att äta. Ingen mening med att träna. Ingen mening med att diska undan disken som stått där i veckor. Ingen mening med att resa mig ur soffan. Ingen mening med att slänga soporna. Ingen mening med att svara på någon fråga. Ingen mening med att prata. Ingen mening med något. 

Jag öppnar dörren och släpper in min terapeut när jag insett allt detta. Tror min puls ska synas genom tröjan. Visa hur mitt hjärta slår så hårt att jag är på väg ur min egna kropp. Vad gör det för skillnad att säga något? Att förmedla hur jag känner och mår och tänker? Varför ska jag svara på en endaste fråga? Inget spelar någon roll ändå. Jag hade motivation. En glöd. Gnista. En liten liten låga som hade kunnat bli en eld. Som hade kunnat sprida sig likt en skogsbrand på den varmaste dagen på sommarlovet. Trodde jag. Men det är som att min hjärna är en gammaldags våg. Som försöker fylla båda skålarna. Som försöker få vågen att visa lika, inte falla över och låta ena sidan falla ner. Men den ena sidan blir för tung tillslut. Meningslösheten tar över och fyller hela kroppen. Och så plötsligt.

Mörker. 

Jag tycks alltid hamna där allt känns omöjligt. Där jag inte ser någon poäng med att förändra. Med att ta hjälp och kämpa. Jag hade en tid med motivation. Nu är den borta. Bortblåst som ett tänt ljus i en storm och jag brukade säga jag är inte längre rädd för mörkret men jag vet inte om det stämmer längre.