allt är mitt fel

Att förändringen i familjen har skett, kan ingen undgå, det märks på långa vägar. Att mina föräldrar har gått från att bråka några gånger per år till att bråka några gånger per dag, det märks. Det syns, hörs.
Det är kallt mellan dem, och deras sura toner mot varandra skrämmer mig.
Jag kan inte undvika att tänka att allt är mitt fel, för jag vet att det är så. Det måste vara mitt fel.

Det var jag som blev sjuk, jag som försökte ta livet av mig, jag som fick pappa att ringa ambulans och polis den dagen, jag som fick min familj att leta som en idiot efter mig, jag som skickade avskeds sms, jag som blev inlåst i flera månader, det var trots allt jag, jag som inte blev bättre, aldrig blev, jag som ljög, jag som fick mina föräldrar att bo hos mig, att alltid ha en förälder på sjukhuset fast jag verkligen skrek nej och vägrade, grät, bröt ihop. Det var jag. Ingen annan. Det är jag som är galen, och nu har jag ännu en sak att bära på mina axlar, att jag förstörde min familj, de som jag mest av allt ville skydda. Därav mina val, jag misslyckades.

 Varje andetag jag tar, jag känner hur jag särar på min familj, får den att falla isär. I tusen bitar. Jag vill sätta ihop oss, ta den trasiga spegeln och laga den, men jag kan inte. Jag vet inte hur jag ska göra. Men jag vet en sak, allt är mitt fel.