Jag hör sirenerna när Nikki trampar sig tveksamt fram på gruset. Håller för öronen men slungas ändå tillbaka. Ilfart. Akutrum. IVA. Propofol. Jag kan inte stänga ute ljudet och tankarna fortsätter vidare till långa resor med handfängsel. Hårda tag. Bältning på rutin.
Vad gjorde jag för fel? Vad gör jag för fel? Än idag har jag känslan av att jag är problemet och alltid varit. Jag har mig själv att skylla på. Som förstörde. Som gjorde saker värre. En del av mig går sönder varje gång på IVA. En del av mig är kvar på avdelning 90 i säter.
Bitarna faller som ett plockepinn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Please, be kind. Jag har ett tungt hjärta. Kram