ett stort ingenting

Jag minns alla vänner jag en gång brukade ha. Alla kvällar vi skrattat, ätit godis, cyklat till havet klockan fyra på morgonen, spelat olika spel och bara haft roligt tillsammans.
Alla gånger jag funnits där för dem när de haft det jobbigt, när en morbror till en av dem försökte ta livet av sig, satt jag och tröstade henne, och pratade med henne, när en släkting dog och när hon bara hade det jobbigt. Jag fanns där. Och även fast jag aldrig krävde att de skulle finnas där för mig, trodde jag ju faktiskt att de skulle stanna.

Men när jag den där dagen i oktober svalde alla tabletterna och gav mig ut i skogen för en ''springrunda'',
så jag vet egentligen inte vad som hände, bara att det blev tyst. När ambulansen kom och tvingade med mig till sjukhuset, magpumpningen, droppet som jag inte ville ha, för att det skulle rädda mig från att dö,
x-vaket som jag avskydde, för jag fick inte vara ensam. Att ha någon som står och tittar på när man går på toa, det är hemskt. När ni kom och hälsade på, två vänner, avslutade ni med att säga:

- Vi lämnar dig aldrig Johanna

Telefonen blev tystare och tystare, tillslut blev hela mitt liv ett stort ingenting. Telefonen ekade tom,
inga sms, ingenting. Jag kan fortfarande höra orden i mitt huvud, det gör ont. Men en sak är jag säker på.

Alla lämnar mig