Born to die

Det finns ett samtal på bup som jag aldrig kommer glömma, som spelas upp i mitt huvud hela tiden.
Jag vet inte varför, men jag kan bara inte sluta tänka på det. Mamma och pappa hade precis fått reda på hur läget var, att jag mådde dåligt. Bup anordnade ett ''akutmöte'' för att bedöma hur läget var.

Med nervösa steg gick jag in genom BUP's dörrar första gången, med ett bultande hjärta.
Fingrar som darrade, tankar som brottades. Hej sa någon.
Mina läppar stelnade, inget hej tillbaka från min sida. Händer sträcktes fram, skakades om,
darrande tog jag emot handen utan att säga ett knyst.
De visade oss till ett rum, det enda jag kommer ihåg är att det var två personer, och att en var läkare.
Hon andra var sträng, det kändes i luften. Jag var rädd. Livrädd och full med ångest.

Frågorna började, alla svar blev jag vet inte. Förutom frågan om favoritmat, där svarade jag blodpudding.
Hon stränga föreslog att mina föräldrar skulle gå ut en stund, om det skulle hjälpa för att få mig att prata.
Dörren stängdes, där satt jag ensam och rädd.

Jag minns hur arg hon blev när jag inte svarade, hennes ilska när mina svar blev ''jag vet inte''.
Hur hon skrev på ett papper med stora bokstäver ''FEL SVAR'' och visade upp varje gång jag svarade henne med de orden. Jag kommer ihåg klumpen i halsen, och tårarna som samlades i mina ögon för att jag var rädd. För att jag höll på att få panik, jag kunde känna hur jag var på väg att explodera utav allt känslokaos inne i mig.

Hon gav sig inte, hon fortsatte. Fel svar, fel svar, fel svar. Orden spelades upp i huvudet. Om och om igen. Som om hon ville att jag skulle explodera, falla isär. Hon avbröts av en knackning på dörren. Läkaren kom in, med mina föräldrar.

De bestämde att mitt liv skulle förändras, de raderade sommaren som skulle bli min. Språkresan ställdes in, och jag fick inte vara ensam. Språkresan som jag sett fram emot, som hade fått mig att kämpa när allt var svårt. Istället skulle jag ligga instängd på mitt rum hela sommaren. Det var mitt straff