Långa nätter

Ett hjärta innanför bröstkorgen som slår och slår för att överleva. Men som gör så ont att det känns som jag ska dö. Vad är meningen med livet? Ska det göra såhär ont? Jag har alltid fått höra att det blir bättre, att smärtan och ångesten kommer avta. Men så ligger jag här tio år senare med ännu mer problem, med ännu mer smärta och ännu mer ångest. Jag minns så väl tiden på BUP för 9 år sedan och när jag tänker tillbaka gör det ont. Jag var 15 och skulle leva livet som några inom vården sa. Ställde in min språkresa, blev inlagd och fick spendera sju månader som inlåst. 

Första gången jag visade mina sår och ärrade armar sa hon att det inte var så farligt och att hur ska du kunna gå i bikini i sommar. Gick därifrån med en klump i magen. Någon månad senare blev jag inlagd. Vi bakade pepparkakor på avdelningen. Spelade spel. Gick och kollade på musikhjälpen i stan. Gick på bio. När jag sedan skulle bli utskriven var jag rädd och mitt mående eskalerade egentligen redan på en gång utan att någon riktigt förstod. 

Den smärtan jag kände då, den ångesten som fanns i min sköra kropp har bara växt sig större likt de ärr som numera fylls på min hudklädnad. Som ett virrvarr av kaos. Det gör ont när knoppar brister men det gör också ont när knoppar dör och ruttnar. Faller ner och existerar aldrig igen. Så känns det för mig. Kanske var smärtan och ångesten då att knopparna brast och att det sedan dess gjort ont för att de varit påväg att dö. Och nu ligger knopparna på marken och förmultnar. Kanske är jag påväg att dö. Ruttna bort. Kanske har jag inget liv inom mig kvar. Kanske är det inte min tid att leva och finnas.

Men jag får finnas ett tag till. Andas och känna. Ligga i mörkret och tänka. Jag ser stjärnorna i fönstret och det får mig att känna mig mindre ensam. För någonstans kollar någon annan också upp på samma stjärnor. Det är inte endast mina ögon som kollar på universum nu. Skönt. 

Unga vill ha åldern, äldre vill ha elden

Jag fick ingen ungdom
Blev aldrig full på nån fest
Dansade inte till musiken
Träffade vänner
Gick gymnasiet

Vi åkte på klassresa
Jag gömde mig i skuggan
Bakom en bok
Medan de andra i klassen
Övertalade bartendern
Att ge dem sprit

Min ungdom
Spenderades på sjukhus
Min ungdom
Bestod av
Tabletter och rakblad

Jag försökte passa in
Gick på en fest hos en kompis
Men även där
Stack jag ut
I mina vita strumpbyxor
Och rosa hår

Ärren och såren
Var det ingen som såg
Men jag var aldrig en del
Av gemenskapen
Aldrig

Och min första fylla
Hände i december
På handsprit

Och fan vad det inte var värt det

Det är så det känns, tystnad.

Allt känns så oklart och jag vet inte om jag vågar skriva här.
Jag skäms, jag känner ett slags obehag i kroppen av att skriva här.
För att göra en lång historia kort, BUP och soc har fått tag i bloggen och läste
högt från bloggen på mötet. Aldrig har jag skämts så mycket, aldrig har jag
velat försvinna mer än då. Vi får se vad som händer, jag vill skriva.
Jag har ju träffat så många fina vänner här, och det känns trist att behöva
lägga ner allting bara för att det finns idioter här i världen också.

Och så ett låttips i tystnaden:

Frågor och svar ♥ del ett

Jag sa ju att jag skulle försöka filma svaren, men vi sparar det till en annan gång! Är väl inte bäst
på att ta tag i saker så här kommer svaren i skrift i alla fall.

1. Får du någon behandling nu? Om inte, hur kan dom bara låta dig gå hemma? Du har ju verkligen ett livsfarligt självskadebeteende. Struntar BUP i det bara för att du inte vill eller tar dig dit?
Tycker du är stark! Kram på dig!

Svar: Nej, just nu får jag ingen behandling. Varken medicin eller samtal. Jag vet inte hur de bara kan låta mig gå hemma. De kom ju hem till mig och försökte prata med mig några gånger innan de gav upp (ungefär). Efter det erbjöd de mamma och pappa samtal. Sen har jag ju LOTS möten ibland, men jag har bara varit med på ett för jag tycker inte att det känns bra att gå dit när det känns som att de inte bryr sig så jag slutade ju. Nu på tisdag ska jag ju dock försöka pallra mig dit för jag vill ju verkligen börja skolan. BUP struntar i det ja, min psykolog sa ju nästintill upp kontakten med mig. För jag mejlade ju med henne fastän jag inte gick dit men sen bestämde de att jag inte skulle mejla med henne ''för att det inte hjälpte'' så efter det har jag inte sagt ett ord till henne. (och det är fem månader sedan dess) Så jag är faktiskt väldigt besviken på BUP och det är därför jag verkligen inte vill dit. 

2. Hur hanterar din familj ditt mående?

Svar: Det är ju väldigt svårt att svara på, såklart bryr de sig och det vet jag ju. De har ju också fått hjälp, speciellt mamma och pappa då. Men min syster har också varit med på möten och pratat. 

3. Hur vågade du "öppna dig" & berätta? Känns som det läskigaste som finns för mig...

Svar: Vågade och vågade, egentligen vågade jag nog inte. Det svåraste var ju att berätta för familjen, och det gjorde jag inte själv för skolkuratorn gjorde det åt mig. Men bara att ta steget att gå till henne och säga som det var, bara det var svårt. Men när väl familjen fick reda på det så vågade jag vara ganska öppen med det. Mina klasskamrater hade ju märkt att jag inte varit ''mig själv'' så när mina föräldrar fick veta så sa jag helt enkelt som det var till de jag brukade umgås med också. Och det var inte så läskigt! Jag åkte på festival med en av de tjejerna, jag gick i kortärmat inför människor (och det är tro det eller ej, senaste gången jag visade mig i kortärmat utomhus) och vi badade, firade min födelsedag. Sen kom hösten och jag försvann från skolan helt, och självklart började flera klasskamrater undra, och tillslut fick hela klassen veta. Så då var jag ju öppen med det. Och efter det har jag bara fortsatt att vara öppen med det, för jag vill och tänker inte skämmas. Det är inget att skämmas över och du ska inte behöva känna att det är läskigt. Jag är verkligen så glad att jag vågade öppna mig, för att behöva gömma något sådant stort tar så mycket energi. Kram ♥

4. Förr skrev du att ni kanske skulle flytta till en annan hästgård, hur ser de planerna ut nu?
Svar: Vi flyttar in på den nya hästgården om cirka en månad! Snart ju.

5. Vad vill du jobba med när du blir äldre?
Svar: Finns det något jobb där man kollar på serier och får betalt? Inte? Synd..
Nä men journalist, fotograf, veterinär eller inredningsarkitekt kanske!

6. Vill du bli politiskt aktiv? I så fall, vilket parti?
Svar: Aktiv och aktiv, alltså jag tror inte jag skulle vilja vara en ''känd politiker'' eller så. 
Men att vara medlem och kanske gå på möten skulle jag nog vilja, (och det ska jag antagligen börja göra) och i så fall så är det ju F! som gäller. I alla fall nu! Sen kan ju vad som helst hända. 

7. Hur ser din framtid ut om tio år om du får bestämma?
Svar: Framtiden är det svåraste jag vet alltså haha! Men jag har flyttat hemifrån, är frisk!! och rik och rider hela dagarna. Alltså drömmen ju <33

8. Ser du fram emot att börja skolan i höst?
Svar: Ja det gör jag! Även om det är lite läskigt så ser jag verkligen fram emot det.

9. Om du skulle volontärarbeta, vad skulle du då vilja göra och var i världen?

Svar: Jag skulle vilja arbeta på ett Pandareservat, har alltid varit min dröm. Och det är ju i Kina då! 

10. Vilket är ditt favorit-te just nu?
Svar: Åh så himla svår fråga! Men ett av de som jag köpte på Kiviks marknad, grönt te, yoghurt citron. Himla gott ju!

11. Om du fick leva i en film för en vecka, vilken film skulle du välja då?

Svar: Harry Potter!!

12. Om du fick äta "Bertie Botts Every Flavour Bean" från Harry Potter, och fick välja på smakerna korv, jord, mask eller tvål, vilken skulle du välja?
Svar: Tvål, har smakat alla dem och tvål är ju i alla fall godast haha!

13. Vad är det bästa med Wincent och Nikki?

Svar: Wincent - snäll, mysig, hans man, att han nästan aldrig stressar upp sig, och så är han väldigt söt och kelsjuk.

Nikki - Liten = bra, hon blir alltid så glad när man kommer hem och vill alltid bli klappad, hon är bäst på att leka själv med sina bollar. Finns så mycket bra med de båda två men det får räcka med det där!

14. Om du skulle förknippa dig och din familj med varsin färg, alltså inte nödvändigtvis favoritfärger utan bara vilka färger ni "är", vilka färger skulle du välja då?
Svar: Mamma - röd
          Syster- Lila
          Pappa - Grön
          Jag - rosa/svart

15. Favoritfärg?

Svar: Pastellrosa!

16. Vad gör dig riktigt glad?

Svar: Håkan Hellström, musik, serier, ord från fina människor, mina djur, en härlig galopp på Wincent, Vedbände. 

Hejdå femöre!

Idag åker vi hem igen, tillbaka till ''vardagen''. På tisdag är det möte på BUP om skolan och jag känner mest nej. Vad som helst utom BUP. Men jag måste ju gå, så får tvinga mig själv.

Det här är rytmen i natten

Det blev inget möte för mig idag, jag orkar bara inte. Känns som jag exploderar snart, mörkt mörkt mörkt
var det visst inom mig. Istället gråter jag i min säng, och konstigt nog känns det ändå bättre än att sitta instängd i ett rum med människor som bestämmer saker och att inte våga säga ett endaste ord.

Jag blir så aggressiv fast jag inte vill, jag vill inte skrika att jag hatar min familj, jag vill inte slå pappa, jag vill inte kasta saker. Jag vill inte. Men det gör ont och jag kan inte kontrollera mig. Och för att straffa mig för att jag inte följde med på mötet så ville pappa att jag inte skulle få gå på Håkan, mitt hjärta gick i bitar. Men han kan inte ha varit seriös, för då orkar jag inte andas mera. och det sa jag. Att då dör jag, nu istället för sen

Jag har inga starka armar att bära dig på

Jag tror inte det var deras mening att ge mig en känsla av att jag blivit övergiven,

lämnad med mina mörka tankar, lämnad med det destruktiva.

Men det var väl så det blev bara. Att jag nu är ensam, på riktigt, ensam. 

Ingen att skriva till, ingen att prata med förutom mig själv. 

Att forma ord med läpparna är för svårt, att säga ett ynka litet hej. 

Jag har diagnosen socialfobi, det innebär att jag har det svårt i sociala situationer.

Svårt att prata, svårt att veta hur jag ska göra socialt, vad är normalt? 

Jag har aldrig fått behandling, eller hjälp, eller ens fått höra något om den diagnosen sen

de sa ''du har socialfobi, vi sätter den diagnosen nu'' tack och hej nu pratar vi aldrig mer

om det. Okej?

Men när det enda sättet för mig att kommunicera på har varit i skrift och det tar bort det,

av en anledning jag inte förstår faktiskt. Då känner jag för att lämna rummet med att smälla

igen dörren i deras ansikten och springa så långt därifrån som möjligt. Och det hade jag

gjort, om jag bara hade kunnat röra på mig, inte varit sådär paralyserad i alla jävla sociala

situationer som bara finns. När de säger

- Johanna, såhär är det. Vi kommer inte läsa dina mejl längre, det hjälper inte när du skriver

att du behöver hjälp för att du skadat dig. Det hjälper inte, och därför om du skickar mejl

kommer jag aldrig läsa dem. Du får prata med dina föräldrar istället.

och jag tänker; ja men visst, jättebra! Då hade jag ju mejlat dig om jag kunde säga till

mina föräldrar själv, eller hur? Och då hade jag kanske dött i blodförgiftning den där gången

ni ville sätta LPT och skicka poliser, då hade jag väl få kunnat dö redan där och då?

Den sjuka sidan av mig tycker det är jättebra, att jag inte ens kan kommunicera nu. Att jag

nu är tvungen att hålla allt inom mig tills jag exploderar och försvinner. Nu kanske jag får

blodförgiftning och dör på riktigt. 

Medans jag, Johanna som inte är sjuk. Hon som tycker om att gå runt i klänningar, dricka te, 

gå på konserter, rida, tycker det är hemskt. För vadå? Har alla mina mejl handlat om 

självskador? Nej verkligen inte, jag har skrivit viktiga saker. Innersta känslor, tankar,

frågor. 

Men nu har de knutit mina armar, för nu kan jag inte skriva längre, nu kommer det eka tomt.

Nu kommer de inte höra ett ord från mig, och de får skylla sig själva. För nu har de på riktigt

tagit bort min röst, mina ord.

So wake me up when it's all over

Hemma från BUP, en stor suck är det enda som kan beskriva det. Nervös hela bilresan dit,
diskret tar psykologen mig åt sidan och kallar på sjuksköterskan. ''Nej men det är inte så illa''
har jag mejlat och sagt, men nej så var det inte alls. Först börjar hon prata på om att jag ljög för henne,
och ja det gjorde jag. Det var dumt, men jag gjorde det. Så får jag visa sjuksköterskan mina sår
och han säger att någon annan måste kolla på det. Så nu ska jag tillbaka till mitt stammis ställe damdamdam
vårdcentralen imorgon. Yay... Inte nog med det så börjar psykologen pressa ut ur mig vart jag var
när jag skadade mig, och börjar babbla massa och frågar. Där sitter jag med tårar i ögonen och
får inte ur mig ett ord. Jag blir förstummad, stelnar liksom. Nu vet i alla fall mamma och pappa om det
och det är väl det värsta av allt. Att de ska berätta allt för dem.

Nu tror jag inte min psykolog kommer lita på mig mer, och det är väl dumt. Men det är ju mitt eget fel
som skriver att jag sagt till mina föräldrar att jag skadat mig när det inte alls är så.

Jag är redo att dö för att känna att jag lever

Och så var det dags, för det stora mötet. Socialtjänsten, BUP, rektor från min skola, gammal skolkurator,
psykologer, jag och min familj. Det känns så konstigt och jag vill inte ens sätta mig i bilen.
Vill inte dit, vill inte sitta där med ångest över att det är så mycket människor. Redan nu känner jag tårarna i ögonen. Stannar hellre hemma med Nikki.

Regnmoln brukade jaga mig

Lite bättre sömn med lite mer smärtstillande, vilket är skönt. Även om jag försökte klara mig utan fram tills
klockan tre, men gav upp och väckte pappa. Imorgon kommer BUP, och jag vill inte träffa dem.
Vill inte ha en psykolog sittandes på golvet bredvid min säng som bara är jobbig, som pratar fast jag inte vill
lyssna, inte vill höra, inte vill prata.

November var senaste gången jag var på BUP, senaste gången jag frivilligt träffade dem.
I november var också den månaden då jag rymde därifrån och gjorde dumma saker.

Just a second, we're not broken

Världen har förvandlats till ett vitt paradis där utanför fönstret. Ändå sitter jag här inne i sängen,
med rödgråtna ögon. Personerna från BUP har åkt, de satt länge i köket och pratade med mamma
och pappa. Kom in och rörde mig på axeln och sa hej. Två helt nya personer.

Jag har ingen aning om vad de pratade om, jag vet inte ens om jag vill veta. Men två av dem
kommer tillbaka på tisdag och jag längtar verkligen inte.

I can't think because my heart is broken

Tydligen kommer hela gänget från BUP hit imorgon, igen.
Även en ny psykolog och självaste versamhetschefen kommer.
Känns konstigt, läskigt och jobbigt bara. Men det har ju gått över en månad nu och inte
ett ord har jag hört från dem. En mindre fin fredag eller något kan man väl kalla det.
Vad vill dem nu liksom? Nervös är jag, sjukt nervös.

om jag bara vågade säga det som ej blir sagt

Blundar. Öppnar ögonen igen, samma plats, samma känslor, samma skit.
Sitter med en storm i bröstet, sitter med ett leende på läpparna. För några minuter sedan rann
tårarna på kinderna, men det syns inte. Här sitter jag och spelar teater, jag förtjänar nog en
grammis för mitt fina spel. Tycker ni inte det? Världen fortsätter där ute, dag in och dag ut.
Skolans lektioner fortsätter enligt schemat, det spelar ingen roll att jag har tankar på att dö.
Världen går inte under.

Jag kommer till skolan, går till mitt skåp. Döljer mina sår på armarna med långärmat även fast
solen skiner där ute. Tar böckerna jag behöver, går till klassrummet. Väntar. Ler och säger hej.
Tänker tänker tänker. Sluta tänk. Kämpar för att hålla tårarna borta. Hänger inte med på hela
lektionen, men vad spelar det för jävla roll? Egentligen. Ler, ler, ler. Skippar lunchen och ler
lite till.

Sen tar jag den där promenaden bort till området vid sjukhuset, går en extra lång bit bara för
att. Och där står jag, utanför dörrarna till barn och ungdomspsykiatrin åter igen. Jag ler inte
längre. Teatern blir svårare att spela, för här ska man prata om det svåra. Här ska man prata
om det som får en att ligga vaken på nätterna, här ska man prata om tankarna på döden.
Men inget av det som borde bli sagt sägs, det förblir en hemlighet. Orden som cirkulerar där
inne i huvudet stannar just precis där. Om jag bara vågade säga det som ej blir sagt,

vad skulle hända då?

Det gör ont (triggande)

Känslan av att BUP har gett upp fyller mig, ångesten tar över. Det gör så jävla ont alltihop.
Jag har ingen medelsvår depression längre, jag kunde tydligen inte ha det för att jag hade ett normalt
IQ, så den diagnosen är nu borttagen. Depression och ångestsyndrom är det som gäller.
Jag ska sluta ta medicinen mot depression, och inga hembesök längre. Alltså har de gett upp
helt. Det känns så sjukt. Här har jag oroat mig för att bli inlagd för att jag tydligt har skrivit
att jag har självmordsplaner, massa självmordsplaner och vet precis hur jag ska gå till väga.
Jag har alltså skrivit till dem att jag snart är död och vad gör de? Jo de plockar bort alla
mediciner, uttrycker det som att vi knappt ska ses mer. ''Nästa tid är i januari'' sa de.
och vad tänkte jag, jo ''men då lever inte jag längre''. Det är fel på den svenska psykiatrin.

Ramlar och famlar

Idag har jag ramlat ner i en gammal vana. Tagit kontakt med en person som jag kanske inte

borde göra, men jag kan bara inte sluta. Jag vet att det är fel, jag vet att jag inte borde,

självklart vet jag att det inte är bra för mig men ändå så kan jag inte sluta prata med honom.

Imorgon har jag möte på BUP, med en läkare och med min psykolog. Jag vet att jag borde

åka, men jag vill inte. Det tar stopp där inne, jag kan bara inte åka dit. 

Idag har jag i alla fall blivit brevvän med en ny person, så himla trevligt är det att skriva brev!

Jag vet redan att jag faktiskt kommer få en skrivmaskin i julklapp också, som jag längtar

tills jag kan skriva på den. 

The closest thing to crazy

Det blev inte att jag åkte till BUP i morse. Jag kunde bara inte, det kändes så fel.
Istället så hände det som jag inte trodde skulle hända, det som jag trodde var
ett enda stort skämt eller hot för att få mig att åka till BUP. För de från BUP
kom hem till mig. Hem till mitt hus, i mitt rum. Jag låg i sängen och vägrade resa
på mig, vägrade prata. Vägrade allting. De drack te med mamma istället.
Hoppade över frukosten igen, känner inte för att äta lunch heller egentligen.
Men ska faktiskt försöka peta i mig något, för som jag säger till alla andra;

det blir inte bättre av att inte äta

Innerst inne fattas nått

Imorgon har jag en tid på BUP. Om jag fortfarande vägrar åka
dit så säger de att de kommer åka hem hit, till mig. Men jag tror
verkligen inte på det. De säger ju så för att få dit mig, jag vill ju
inte dit och jag kommer inte åka dit. Jag vill inte dit och det har jag
gjort klart för dem. Vill försvinna alltså. Jag gör saker som inte
är normala. Hoppar över måltider, googlar på saker som jag inte
borde googla på. Tänker tankar man inte ska tänka, som att ge
bort mig själv till en mördare som kan få njuta av att mörda mig
istället för att den kanske mördar en viktig person. Vad håller jag på
med egentligen?

De vill se dina fel, se hur du trillar ned

Att säga att jag mår dåligt är nästan att ljuga, för jag mår sämre

än dåligt, och ännu sämre än sämre. Det låter så flummigt men finns inga ord för

hur jag känner och mår just nu. Det är ett stort kaos där inne. Att BUP inte bryr 

sig har jag förstått ett tag redan. Tror jag ska vägra åka dit imorgon, vill inte vara

där. Tänker inte vara där om mamma ska sitta och vakta mig där hela tiden.

Fattar de inte att jag inte vill vara med min familj? Det var enda anledningen

till att jag gick dit överhuvudtaget, för att slippa dem ett tag. Usch nej, 

har fått hem ett formulär om BUP också. Om hur det har hjälpt mig. 

Ska bli kul att fylla i verkligen.

Jag kan inte tro att jag fortfarande lever

För en vecka sedan hade jag läkarsamtal, hon skrev ut ny medicin för psykos.

Jag förstår inte riktigt, jag har väl ingen psykos? Jag menar, min verklighet

är verklig, det är inte på låtsas. 

''En psykos kan beskrivas som ett allvarligt psykiskt tillstånd då den drabbade upplever sig själv och omgivningen som förändrade och overkliga, ofta på ett skrämmande sätt.''

Av någon anledning, så var ordet overklig tvunget att vara med i en text för att beskriva

just psykos. Det är läskigt, ska ni veta. Jag vet ju inte vad det är för fel på mig.

Har jag en psykos, eller har jag inte det. Jag kanske upplever världen på ett annat sätt,

jag kanske känner mig förföljd och det skrev jag mycket om när jag gick i skolan.

Hur jag var rädd för att jag trodde att alla i skolan ville skada mig. Men det innebär

väl inte att jag har fel? Det var så, jag lovar.

När livet är såhär dåligt som det är nu, så har jag väldigt svårt att hitta de

rätta orden. Jag ursäktar för mitt svammel, men ni måste också förstå 

att jag faktiskt mår riktigt riktigt dåligt.

Got it all wrong

Idag gjorde jag en läskig sak, enligt mig. 

När vi höll på med utredningen sa min psykolog att jag skulle göra en 

självskattning. För er som inte vet vad det är så är det ett papper med olika frågor

om hur läget är, hur man mår, hur man tänker, om man sover bra, om man har tankar

på självmord, massa olika frågor. Jag har för det mesta ljugit helt på det innan. Som

förra gången när jag precis hade försökt ta livet av mig skulle jag göra en, jag ringade

in det alternativet som gav 0 poäng vilket innebär att man mår bra. För jag är så

rädd att säga hur jag tänker och känner till BUP. Men idag så var jag helt ärlig.

Och nu är jag nervös, supernervös. 

Jag mår ju skit dåligt, det vet ni. Egentligen säger tankarna att jag ska 

hålla det för mig själv, inte dela med mig. I alla fall inte till BUP. 

Men jag slog dem, jag lyssnade inte på dem. Däremot, så ångrar jag mig nu,

i efterhand. Rejält, hur mycket som helst. Vill springa tillbaka och elda

upp det där pappret. För jag vill hålla det för mig själv.