Klass''kompis'':
Nu ska jag skriva exakt det som hände onsdagmorgon:
Kuratorn Elisabet och Skolsköterskan Carin kom in till oss på svenskan. De berättade varför du inte har varit här på ett tag.
Du var sjukskriven.
De sa att du var deprimerad. Att du inte alls mådde bra, och att det hade gått så långt att du försökt ta livet av dig.
De förklarade vad depression var och varför man får det. Olika anledningar ju, det vet jag. För jag har själv varit riktigt deprimerad ett tag, men har tagit mig tillbaka.
Jag kollade runt i klassrummet och tittade på de andra. Det var så tyst. Man kunde nog höra en knappnål falla. Det var inte många som rörde en min. Vi var nog chockade allihopa.
Men jag grät. Jag blev så ledsen, och rädd. Jag skakade.
Jag vet inte va jag ska skriva nu.. jag är så ledsen, fina Johanna.
Jag frågade en klass''kompis'' om det var folk som pratade om vad som hänt,
eftersom jag är livrädd för att man har börjat sprida rykten. Tre stycken i klassen vet redan att
jag försökt innan eftersom vi gick i samma klass innan. Så jag var rädd att de förstod vad som hade hänt.
Tydligen hade jag fel, tydligen hade skolsköterskan och kuratorn sagt vad som hänt, inför hela klassen.
Utan att fråga mig, utan att fråga mig. Ni läser precis rätt. De frågade inte mig. Inte mig personligen, min pappa.
Som aldrig sa till mig att de skulle berätta, eller frågade om det var okej. Jag hade sagt nej, hade vägrat. Det är för privat.
Nu står det skrivet i min panna att jag är ett psykfall och nu vet jag inte vart jag ska ta vägen.
Det är omöjligt att komma tillbaka till den klassen, skolan. Rykten sprider sig. Folk kommer
viska om mig, peka. Jag ser det i huvudet. Hur alla glor på mig, för att de vet.
Jag gråter nu, jag har panik. Jag gillade klassen annars, trivdes helt okej.
Fan, jag blir så arg och ledsen
Men vafan!? Hur kunde de göra så? Det är inte okej! Men jag lovar att de kommer acceptera dig ändå. Fast jag förstår att det känns förjävligt... Så respektlöst... Kram! <3
SvaraRaderaDom borde absolut ha frågat dig innan, men försök se det positivt. Nu slipper du berätta och svara på jobbiga frågor. Och du är inget psykfall, du är deprimerad. 25% av Sveriges befolkning beräknas ha haft/har/kommer att få en depression som kräver behandling. Du är inte ensam. Psykisk ohälsa är klassat som en folksjukdom, precis som cancer och hjärt&kärlsjukdomar. Du är inte mer annorlunda än någon annan och jag tror faktiskt inte att det kommer bli lika jobbigt i skolan (med rykten osv) som du tror, helst om det är en BRA klass med vettiga människor.
SvaraRaderaGå med huvudet högt och låt ingen annan trycka ner dig, för det gör du redan så bra själv. Försök tänka på bra saker som kan komma ut av det här. Klasskompisen som berättade det där verkar ju hur gullig som helst, förstå hur mycket hon måste bry sig om dig!! Hon grät, för att hon var orolig! Du betyder någonting Johanna, du gör verkligen det och andra människor TYCKER det! Du är en fantastisk människa, så tryck inte ner dig själv. Du är precis lika bra som alla andra och snart hittar dom någonting nytt att babbla om, försök se till att det inte blir någonting om dig! Kram vännen, jag tror på dig.
Det är ju verkligen inte okej nånstans! De borde ha frågat dig, inte bara din pappa. Och din pappa borde ha berättat för dig att de skulle berätta.
SvaraRaderaMen nu är det ju som det är, men ge inte upp för det! Om du vill komma tillbaka till skolan och klassen så kan du. Det står inte alls psykfall skrivet i din panna. Står det något där så står det "sjuk" och nu har ju skolsköterskan och kuratorn förklarat hur sjukdomen fungerar, så förhoppningsvis har de mer förståelse. De fattar att du inte är nåt psykfall!
Du verkar ju ha en grymt fin klasskompis i den som berättade för dig, ta vara på det när du orkar <3
Fy fan vilket fruktansvärt svek, så långt ifrån okej! Din hälsa är din hälsa, alltså ditt val att berätta för människor du litar på- eller inte. Det är inte deras sak att bestämma åt dig. Fan vad arg jag blir. Skickar all pepp i världen till dig <3
SvaraRaderaMin vän var med om exakt samma sak, av vad jag kan uppfatta av din text.
SvaraRaderaAtt vuxna kan vara så respektlösa. Vuxna ska vara de man ska vända sig till, som man ska känna trygghet hos. Men fan vad de kan ta vatten över huvudet med den makten över våra sinnen, helt sjukt.
Massor med stöd, starka människa.