Mitt hjärta kanske slutar så, men filmen den går om ändå

Tårarna har fallit idag. Musiken har höjts till tusen för att ta bort ångesten som kryper sig på,

smyger sig fram och hoppar fram när jag minst anar det. 

Ångesten äter upp mig, bokstavligt talat. Jag vet inte hur länge jag klarar det här.

Det gör så ont att inte kunna få ut allt det inom mig, och jag känner mig så osynlig och värdelös.

Aldrig har jag känt att mitt värde är på noll så mycket som nu, jag vet att det är så.

Det gör ont att ingen förstår hur jag mår, fast jag samtidigt inte vill att någon ska veta.

Ni vet, kaoset där inne, det är dödligt. Farligt faktiskt. 

Jag blir aldrig tagen på allvar, inte ens när fyra poliser får hålla fast mig för att få mig till ett sjukhus.

Det här funkar liksom inte i längden, jag kan känna hur mitt hjärta faller isär.