Jag går i regnet hem från stan efter en fika med en vän. Vi ger varandra en kram innan vi går åt olika håll. Ber henne vara rädd om sig. Det lilla livet vid mina fötter går långsamt i regnet hem och får fnatt när vi kommer hem. Jag gör en kopp te och lägger mig i soffan. För trött för att orka fokusera på en serie och när musiken är startad, har tårarna redan börjat rinna på mina kinder. Det inuti är så stort och gör så ont att det svartnar. Jag tror jag kopplas bort att tag innan växeln kopplar tillbaka mig. Kanske är det för jag ska stå ut. Klara av mörkret. Musiken spelas fortfarande men jag hör inte ett ord. Bara ligger där. Känner. Tänker. Gråter. Och så ger hon mig en puss. Försöker slicka mina tårar och jag hatar att göra henne orolig. Men innan jag försvann svaldes en tablett som inte ens tar bort udden av det. Och nej Hurricane det känns fan inte fint att va vid liv en dag till. Så jag tar av mig glasögonen för jag orkar inte göra ren dem från de salta tårarna. Det står en matlåda i kylen jag inte orkar värma, en yoghurt jag inte orkat öppna. Meningslösheten har intagit min kropp och jag önskar jag kunde hitta ljuset. Hitta en värme i något som inte är en kopp med te. Hitta glädjen och viljan till något mer och större. Det står fortsätt på min handled men jag överväger att sätta en punkt efter och avsluta historian.
The Smiths<3
SvaraRadera