Är det här allt som blir så dör jag

Tänker tillbaka ett år, då jag var inlåst. 

Under en kort tid sa de, jaja, ljuga är de bra på. 

Två veckor för medicin byte, sen blev jag utskriven.

Det var en kort tid, fast det slutade inte bra. När jag låg där på stranden

med massa tabletter svalda, när paniken kom för att mina föräldrar hittade mig.

Paniken när ambulansens sirener hördes, jag förstod att jag inte hade klarat det redan då.

Fy vad jag grät, skrek, var så arg. Några dagar senare när jag var klar med allt medicinskt 

skickades jag tillbaka till psyket. Min favoritsköterska kramade mig, och sa

''Jag visste att något var fel, jag kände det på mig. Du sa ingenting, du skrev

ingenting till mig. Du verkade bara helt glad sådär. Jag skulle aldrig släppt iväg dig''

Jag såg tårarna i hennes ögon, jag bröt ihop där och då. Ville inte mer.

Jag vill inte mer nu heller. Varje andetag gör ont, det gör så jävla ont.

Jag går under, jag sjunker fast jag redan är på bottnen. 

Är det ens möjligt? Jag tror att det här är det värsta som kan bli,

men ändå blir det bara värre. 

Jag förstår mig inte på livet