Jag kämpar hela tiden med att hålla tårarna tillbaka.
Det var längesen jag grät såhär mycket, så ofta.
Vi spelade spel idag, jag skrattade, skämtade, samtidigt
är det en stor jävla kamp att hålla tillbaka de där tårarna som vill ut.
Hur går det ens ihop? Jag förstår inte.
Inget är bra längre, jag vet inte ens hur jag ska hantera allt.
Mitt huvud är ett sjukt mörkt ställe, farligt ställe att vara på.
Jag är fast här, jag kommer gå under här.
Imorgon har vi familjesamtal på BUP, jag vill inte, på riktigt.
Innan det har jag skola, och jag tror att jag kommer bryta ihop
där och då. Få panik. Jag känner mig så instängd på samtalen
i ett litet rum med 5 personer.
sv: Men jag hoppas för din skull att du mår bättre snart och känner att du orkar med skolan och får din frihet. För det förtjänar du.
SvaraRaderaDet är så jävla svårt ibland, att försöka hålla ut när ens huvud blir oändligt mörkt. Men på något vis måste man försöka andas. Det blir så lätt att man inte orkar annat än att göra allt ännu mörkare där inne. Usch.
SvaraRaderaHeja dig. Du är stark.