Den här ensamheten gör mig galen, på riktigt alltså.
Jag är redan galen, men att ingen hör av sig till mig gör ont.
Vi är dina ''vänner'' sa de. Jo men visst, vart är ni då?
Vi finns här för dig sa ni, vart var ni när jag behövde er?
När jag låg på sjukhuset med dropp och bandage och vak? Vart var ni? När jag kom hem
och bara låg i sängen och grät. Inte ett sms, inte ett ljud. Inte ett enda hej.
Jag kanske har isolerat mig, det har jag faktiskt. Blivit paranoid kanske,
litar inte på någon. Men att ingen har tid att skicka iväg ett enkelt ''hej'' till mig.
Det gör ont faktiskt.
Veckans blogg är redan avslutad! Kolla och se om det blev du :)
SvaraRaderaKram!
Jag känner igen mig... Har en vän kvar som hör av sig ibland, och jag känner mig som världens hemskaste människa när jag inte kan ses eftersom han är den enda som står ut med mig. Då borde jag anstränga mig mer kan man tycka...
SvaraRaderaHursomhelst så skulle jag önska att du inte bodde så långt bort, för då hade jag kunnat komma och hälsa på dig om du hade viljat när du var sådär jäkla ensam :/ Men jag är här iallafall.
Massa massa styrkekramar <3