För andra gången denna veckan spenderades dagen på sjukhuset.
Denna gången flera timmar, inte alls kul faktiskt. Usch, jag hatar verkligen
sjukhus. Vad som hänt, ja, ännu ett väldigt djupt sår som någon behövde
kolla på. Denna gången skulle det sys, sen ändrade de sig i sista sekunden och
häftade ihop såret på något sätt med metallklämmor. Kändes ingenting faktiskt,
det som kändes mest var bedövningen och faktiskt när de bara tvättade såret innan.
När jag låg där på bristen viskade läkaren med sköterskan och sa att jag inte fick
lämnas ensam. Paniken kom. Började skaka av ångesten som kom.
De pratade om att vi skulle prata med någon psykiatriker, och det lät som
att någon skulle hämta mig sedan. Sen ringde de BUP, och de sa att jag skulle
åka hem. Att vi skulle prata på läkarsamtalet som jag har på fredag.
Så rädd har jag nog aldrig varit, ville bara försvinna, springa därifrån.
Hoppas verkligen att ni har haft en mycket bättre dag än mig.
styrkekramar <3
SvaraRaderaMen usch! Styrekramar <3 Kanske piggar upp lite att bli påmind om hur jävla cepesnygg du är :)
SvaraRaderaville bara säga att jag läser men det tar tusen år för mig att kommentera din blogg från mobilen. den här kommentaren tog fem försök :P
SvaraRaderaJag vet hur det är. Att ligga där, att spendera alldeles för stor del av sitt förbannade liv på akutmottagningen med sköterskor och läkare som man aldrig vet vad dom får för sig att göra. Stor peppochtröstkram.
SvaraRadera