Läget förvärras för var dag som går. Jag försöker tänka positivt, överleva men just nu känns
det som att jag bara kan överleva tills den 6:e December och sen faller världen samman. Då rasar
allt. Jag känner att jag måste hålla mig levande på något sätt till den dagen, för att få se min hjälte.
Men det är svårt. Svårare än vad man tror att bara fortsätta andas. Jag försöker se min framtid
efter den dagen men misslyckas. För i mina tankar så blir det verkligen svart.
Någon sa till mig att ''När du slutar vara rädd för dig själv det är då det blir allvarligt''
Jag önskar jag kunde säga att jag är rädd för att leva och rädd för att dö men det är inte så. Min
rädsla för döden försvann för ett tag sedan. Jag har lekt lekar med döden så länge nu,
och när jag tänker på det så börjar jag gråta. Hade detta varit ett papper, ett brev hade ni sett mina
droppar från tårarna. Mina tankar är inte som de brukar vara men jag blir inte rädd.
Det är som att rädslan försvann med alla tårarna som jag gråtit. Att tänka tankar om att jag måste dö
för att jag lekt med döden har blivit vardag, tankarna om det som innebär döden är där hela tiden.
Ja det gör ont, att konstant tänka på döden. Att jag kanske vid min serie helt plötsligt märker att
jag inte tittat i flera minuter utan att jag bara varit så inne i mina tankar att jag inte ens märkt vad
som hänt. Att jag flera gånger under den stunden som jag skrivit detta pausat för att jag har behövt
tänka på just det; döden.
Jag har ingen aning om vart jag ville komma med detta inlägget, det har nämligen tagit totalt en
timme att skriva allt pga allt tankekaos. På fredag åker jag till stockholm, jag hoppas att alla tankar
om döden kan hålla sig borta och all ångest med.
Det här är antagligen den konstigaste kommentaren du någonsin har fått, men skitsamma. Det är ändå så jävligt så det kan inte bli värre, så jag bryr mig inte om jag totalt gör bort mig och verkar såhär asneedy eller nåt.
SvaraRaderaIallafall så har jag lagt märke till att du inte svarar på mina kommentarer eller kommenterar nåt på min blogg. Och jag vet inte om det är för att jag är så jävla ointressant, kan ju vara så såklart, men min magkänsla säger ändå att det inte är så. Och då undrar jag om det är typ, har jag gjort nåt som du stör dig på eller nåt som jag inte vet om? Eller tycker du bara att jag är dryg, helt okej isåfall?
Skulle bara gärna vilja veta. Jag vill liksom inte ha nåt ouppklarat som du kanske förstår.
Men älskade du. Att du gråter får mig ändå att tro att du kanske bryr dig lite i alla fall. Även fast det kanske inte känns så... Kan du inte planera mer saker framåt att se fram emot, att ha framför dig även fast du inte tror att du orkar nu. Kanske peace and love? Eller någon annan festival? Även fast du inte tror att du kommer klara det, så kanske det kan hjälpa lite i alla fall. Styrkekramar fina du <3
SvaraRaderaSv; så länge träningen går bra och som man vill så är det de härligaste någonsin! Men dom dagarna när det är lite extra tungt då vill man bara hem och lägga sig på soffan igen haha <3
SvaraRaderaVad är det som händer den 6e? Håkan?
SvaraRaderaJag känner igen mig i det där att man har en dag man väntar på, sen efter det ser allt svart ut. Men jag är antagligen facit på att det går att leva ändå. Jag har inte haft ett "mål" sedan den 27 juni och jag lever än, på nåt jävla sätt. Kämpa på <3
sv: Tack. Det kändes bara som att jag hade gjort nåt typ sjukt störigt utan att veta vad, och så blev jag paranoid. Typiskt mig. Men skönt om det inte är så.
Ja, det finns nog inget jag skulle vilja mer än att hon gjorde just det du skriver... Men det kommer liksom aldrig att hända. Jag är bara problem och fel för henne och hon vill inte ens förstå. Hon tror inte ens att jag är sjuk...