Hopp är en illusion, att falla är tradition

Kylan i tisdags var nog det som räddade mitt liv.

Jag gömde mig, satt ner på marken och lutade mig mot en vägg.

Vinden yrde och några droppar regn föll då och då. Människor 

vandrade förbi som om ingenting. Där satt jag med tårar rinnande,

som jag gång på gång torkade bort med jackärmen när någon närmade sig.

I magen fanns 40 tabletter som jag svalt, i knäet låg min mobil som titt som tätt

fick både samtal och sms. I lite mer än en timme satt jag där, en och en halv

timme kanske, innan jag var tvungen att röra på mig. Jag klarade inte av 

kylan längre, jag behövde gå för att få upp värmen.

Med en iskall och skakande kropp reste jag mig upp, på ostadiga ben
gick jag. Telefonen hade jag slutat kolla på för längesen. Orkade inte bry
mig om världen längre. Jag ville bara försvinna. Vandrade förbi sjukhuset,
gömde mig i jackan med luva på. Såg ner i marken. Tog den vägen som jag
inte trodde de skulle leta på. Jag hade fel, mycket fel. För helt plötsligt känner jag
en hand på armen och så ser jag ett ansikte som jag känner igen. Mamma.
Arg blir jag, rasande. Slår och skriker som en idiot. Försöker springa iväg
med tårar på kinderna. Ser hur pappa kommer springande, försöker ännu hårdare
att ta mig loss från deras grepp.

Sparkar, slår, skriker och gråter som en idiot. En ung man kommer gåendes över vägen,
frågar vad som händer. Säger att han jobbar som väktare. I ett försök att
luras ber jag honom om hjälp, gråtandes. Paniken när jag ser polisbilen kan jag inte ens
beskriva med ord. Polisen kommer, en ensam man. Tar ett hårt grepp om min arm,
fingrarna river upp mina gamla sår på armarna. Det var skönt på något sätt, att mitt
i all panik få känna annan smärta. Jag fortsätter att sparka och slå, försöker förgäves
ta mig ur hans grepp. Försöker springa iväg. Hör hur han anropar efter fler poliser,
ber om hjälp. Sparkarna och slagen blir fler och fler, lyckas nästan ta mig ur hans grepp och springa
iväg när en till polisbil kommer. En till man hoppar ur och springer fram till mig.

''Sluta försöka rymma och slå oss nu, annars brottar vi ner dig och sätter på handfängsel'' säger poliserna till mig. Jag slutar inte, försöker ännu mer. De tar båda ett hårt grepp om mig tvingar mig över vägen,
en kvinna kör fram en polis bil och hoppar ur. De trycker mig mot bilen, och jag kämpar
emot. Sen sätter de på handfängsel, och jag är fast. Försöker sparkas. De tvingar in mig
i polisbilen och stänger dörren. Tårarna forsar, blir svårt att andas. En av poliserna sätter sig i baksätet med mig och sen kör de mig till sjukhuset. Hela tiden stretar jag emot och försöker rymma. Sonden kör de ner i näsan mot min vilja, de trycker ner mig i sängen. Poliserna lämnar inte mig, de släpper mig inte.
Flera stycken behövs för att hålla ner mig, fyra fem stycken. En gång lyckas jag nästan rymma.

Jag tänker fortfarande att jag skulle ha suttit kvar där i kylan, stått ut hur kallt det än var.
För jag är inte stark, och jag orkar inte kämpa. Men hur dåligt jag än mår, och vad jag än
gör mot mig själv så bryr sig inte BUP. Det verkade inte vara någon big deal att jag försökte
ta mitt liv igen. Nej jag skickas hem igen direkt, fast jag mår sämre än någonsin.

Jag mår så jävla dåligt att jag inte vet vart jag ska ta vägen.