Moln i famnen

Jag nickar på en fråga min terapeut sagt, utan att veta vad hon sa. Ögonen känns konstiga när jag stirrar på mattan. Som jag stirrar men ändå inte ser. Jag uppfattar ännu en fråga utan att veta frågan. Rycker på axlarna till svar. Jag är där men ändå inte. Där rent kroppsligt men i hjärnan och tankarna ingenstans. 

Jag stänger dörren när hon går. Låser. Skriker tyst. Jag var inte gjord för livet tror jag. Var inte gjord för att vakna och ha ett syfte och trivas med min vardag. Lägga mig och må bra. Vakna utvilad. Var bara inte gjord för dessa dar.

Godnatt.