Jag kollar mig i spegeln. Men vem är det jag ser? Jag hittar inte orden inom mig. Bara ett virrvarr av tankar som jag vill tysta ner. Jag ligger i mörkret på mitt rum. Nerbäddad under täcket med en sovande liten hund vid sidan. Jag orkar inte tänka. Jag orkar inte känna. Hörlurarna med musik behövs för att kunna somna. Ändå vaknar jag, om och om igen. Jag får en känsla av att någon står vid mig i mörkret. Så jag kollar. Men dörren är stängd. Jag är ensam med Nikki. Ändå kan jag inte släppa känslan av att någon ska komma och stå vid sidan av min säng. Försöker tysta tankarna med musik. Visst känns det fint att va vid liv en dag till?
Nej jag vet inte om det är det faktiskt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Please, be kind. Jag har ett tungt hjärta. Kram