behöver någonting nu som bedövar

Pappa ropar på mig, ber mig komma till köket. Jag ser att han står med ett brev i handen, en mening räcker innan allt drar igång.

- Vi har läkarsamtal på fredag är det enda jag hör, tankarna kommer som en bomb, ångesten tar över. Jag säger okej och lämnar rummet.

Jag blir orolig, rädd och nervös, så nervös att jag inte kan tänka på annat på flera timmar. Sitta instängd i ett rum med mina föräldrar och en läkare och prata är något utav det värsta jag vet. Ljuga mig igenom ett samtal till, det har jag blivit bra på. Fast jag säger inte så mycket, det vet dem. Jag säger ingenting, inte ett ord. De har redan vant sig vid det. 

Min diagnos socialfobi är något som alla verkar ha glömt, fast egentligen bryr jag mig inte alls. Jag orkar inga jävla behandlingar till, det vet dem också. Men ibland märker jag att de blir sura när jag inte säger ett ord, när jag bara rycker på axlarna, samma svar hela tiden, jag vet inte. 

Behöver någonting nu som bedövar, som lugnar ner mig. Ingenting funkar, men jag bryr mig inte längre.