Nervositeten tog inte slut förrän jag tagit tre steg utanför hennes dörr, äntligen kan jag andas ut.
Frågorna var konstiga och jobbiga, hur mår du egentligen? har du under de tre senaste månaderna varit inlagd i Malmö? Vad har ni gjort? .... + tusen frågor till. Ett tag ville jag skrika, det högsta jag kan
- LÅT MIG VARA FÖR HELVETE!!!
eller något i stil med
- sluta fråga för fan, och lämna rummet med en smäll.
Men på en stol vid ett fönster satt jag, nästan som förlamad och stirrade ner på mina naglar, bet lite där, lite här, pilla lite där och sen dra bort det där, ungefär. Tre ord sa jag, tre. Sådär, Fano och Kreta.
Jag vet att ingen på bup vet hur jag egentligen mår, inte mina föräldrar, och inga vänner, jag vågar inte skriva om allt här, det blir för mycket, och jobbigt för mig. Nästa läkarmöte blir i november, vilket jag är riktigt glad för. Det är så himla jobbigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Please, be kind. Jag har ett tungt hjärta. Kram