lämnar en klump i magen.
''Du har gått ner massor i vikt Johanna''Tankarna började terrorisera mig, mer och mer. Ångesten steg. Hon fortsatte prata,
om saker, om min vikt. Frågor som, gör du det medvetet, vill du gå ner i vikt,
har du ingen aptit kom som en chock. Jag känner mig inte smal, tvärtom, jag känner
mig större än någonsin. Stirrade ner i bordet, gömde ögonen under luggen.
Händerna började skaka, började pilla på naglarna och nypa mig själv och
riva på såren. Jag hatar samtal, jag hatar att vara där. Avskyr det.
Hon gick in med mig till ett rum, satte sig ner. Först i en fåtölj bredvid mig.
Bomben med frågor och ord kom igen, fast om andra saker. Om såren,
om att hon ville se dem. Kolla så allt är bra med dem. Jag sa nej, och
ett nej blev det. Hon förflyttar sig och sätter sig på bordet framför mig,
försöker få ögonkontakt. Min blick sänks ner ännu mer, bort ifrån hennes.
''Du vet väl att vi bara vill dig väl Johanna? Kommer du inte vilja visa dina sår efter det som hände i fredags? Jag vet att du mår skit dåligt Johanna, och bara vill dö. Men kan du inte visa såren för mig bara, du klarar det. ''Hon reser sig upp och stänger dörren, som om jag var på väg att dra upp den där
högra tröjärmen där ett flertal sår gömmer sig. Men det var jag inte, långt ifrån.
Vi avbryts av att mamma och pappa kommer ifrån mötet som bestämmer min framtid.
Äntligen tänkte jag, nu slipper jag visa såren
Kram på dig <3 Var det idag? Hur gick det annars? Bestämdes "din framtid"? Om du vill svara, annars, bara ignorera mig. Naturligtvis!
SvaraRaderasv: Jaha, okej, så du har liksom inte bott där så mycket "på riktigt" med andra ord. Men ändå, det är väldigt fint där! Jag bor inte i Dalarna, skrev kanske otydligt. Bor typ 7 mil från gränsen dit.
Låter svårt och jobbigt. Bra att du har någonstans där du kan skriva av dig iallafall.
SvaraRaderasv: Hon kan om hon vill :)
Sv: Ja det är ju bra :) Annars trodde jag att de gjorde det eftersom de är så nära marken :)
SvaraRadera