fredag 20 september 2013

Fredagseftermiddag

Jag visade armen, visade såren som jag hade. Med ett dunkande hjärta,
trassliga tankar satt jag där och såg ner i golvet. Ville inte höra mer,
ville inte se hennes reaktion. Hon utbrast något chockartat, 
satt sig ner på huk, kramade om mig. 

- Johanna, Johanna. Åh gud. Vi måste åka in med det här, du måste till sjukhuset. 
  Amen Johanna, herregud. Du förstår väl att vi måste åka in? 

Kroppen började skaka okontrollerat. Tankarna sa nej, tankarna skrek nej,
jag skakade på huvudet, som ett nej. Hon hämtade en läkare, frågade mig
om jag kunde visa såren för henne också. Tröjärmen åkte upp återigen.
Båda sa att jag skulle till sjukhuset, de var för djupa. 

Min psykolog följde med mig till sjukhuset där såren rengjordes.
Även fast de var väldigt djupa som de sa, så var det försent för att sy.
3 timmar senare satt jag i bilen på väg hem,

7 kommentarer:

  1. Sv: Vilket sammanträffande, haha :) Var du på deras konsert?

    Gjorde jag? Wuupsi! Men det är så hemskt :( Förstår att du gråter <3

    SvaraRadera
  2. Sv: Jag tycker inte att det är så jobbigt längre, men har gjort det förut så förstår vad du menar :/

    Haha, kan förstå det! Jag var på deras konsert, den var bra :D

    <3

    SvaraRadera
  3. Var rädd om dig! Du verkar vara en fin tjej. /en som också kämpar

    SvaraRadera
  4. Åh, fina du! Var försiktig, du förtjänar så otroligt mycket mer <3 Grymt bra gjort av dig att be om hjälp!

    SvaraRadera
  5. Sv: Hoppas på det för din skull! <3

    SvaraRadera
  6. Var rädd om dig. Varje gång jag hör eller ser om unga tjejer som skadar sig mer och mer vill jag bara gå fram och visa upp min kropp. Säga att det är såhär det kan sluta, du vill inte hit. Jag är tjugosjuår gammal och kan inte ens se att jag har normal hud på delar av min kropp för jag är så täckt med ärr. Jag vill bara gå fram och visa det men jag vet ju så väl att man inte bryr sig eller tänker på det när man är där och allt gör så ont att man inte ser någon annan lösning. Jag vet för jag har varit där. Jag är fortfarande där. Men jag vill ändå, för att skydda. Jag vill lägga en hinna av ömhet och omtanke över huden på alla som fortfarande är relativt ärrfria och låta dom förbli så.

    Det är Winnerbäck som släppt nytt. Thåström är med och sjunger på en av låtarna och dom två är väl mina favoritartister så kombon är för mig finfin.

    SvaraRadera
  7. Hej Johanna!
    Jag läser din text och vill inget mer än att framtiden ska lindra dina sår och ditt sårbara hjärta. Jag vet inte vad som har orsakat din depression, kanske har du skrivit det i något tidigare inlägg, men jag tycker det är jättebra att du skriver av dig här på bloggen och vågar söka hjälp.
    Jag känner inte dig och kan inte säga åt dig vad du ska göra, men snälla, försök att inte skada din kropp - du kommer så ångra dig senare i livet.

    Var rädd om dig. Jag kan sitta här och välja att säga "det kommer lösa sig", men det tänker jag inte. Enda sättet för att det ska kunna ordna sig är att du får hjälp med att lösa ut den hårt knutna knuten som plågar ditt inre. Var stark - det vet jag att du är! Sikta mot en ljusare morgondag.
    Fortsätt skriva av dig, alltid skönt att få ut det man håller inom sig.

    Ps. Älskar ditt blåa hår och väldigt mysig design på bloggen!

    SvaraRadera

Please, be kind. Jag har ett tungt hjärta. Kram