Månen och solen

Ikväll gör det inom mig så jävla ont. Så ont att jag mest stirrar ut i tomma intet. Försöker att inte fokusera på det eviga pipandet som även min läkare påtalade när hon var här igår. Istället ligger jag och vrider och vänder mig. En klump i bröstet. En sjuksköterska frågar hur gammal min hund är men jag tror inte hon hörde min viskning till svar. Jag vill blunda för att slippa tänka på vart jag ska kolla och fokusera blicken. Livrädd att möta någon annans och också att de ska vilja prata, ställa frågor och ha svar. Men den gången gick det bra.

Men ändå gör det ont. Ändå känner jag det bubbla över där inne. Ändå känner jag den där dragningen till mörkret. Som inte vill mig väl. Jag balanserar på en sytråd enligt andra men i mina ögon kan det inte stämma. Det kan inte vara sant, väl? 

Låt mig somna och sova hela natten och ta bort min oro. Men lämna lite kvar för utan mörker finns heller inte ljus. 

Medicinsk vila

 Du skrev ”och du sover. I en medicinsk vila. Jag önskar att du vaknar igen. Jag önskar att du vaknar” 

Och jag förstår din smärta din, oro. För fan jag vill att du vaknar. Jag vet hur traumatiskt det är men jag går sönder av oro. Jag låg där själv för några dagar sedan. Men inget gör ondare än att stå bredvid. Snälla vakna. Snälla snälla vakna. Du sover i en medicinsk vila och jag vill att du vaknar så snälla vakna. 

80% på rea

Ser du på mig att jag är ett sjunkande skepp? Ser du att knutarna i mitt inre trassel inte går att reda ut? Jag är 80% på rea, en möglig gurka på Willys, den där hästen på aktion, i ett land långt härifrån som ingen vill ha, som tillslut skickas till slakt. Det är jag. Kan du se det? 

Jag lägger alla mina kort för dig att se. Följ den röda tråden. Så ska du snart se, det sjunkande skeppet, knutarna i mitt inre. Allt det som gör ont. Gurkan, hästen. 

En fot framför den andra. 

Jag bara måste hänga kvar, lite till och lite till. 

Dem säger det blir bättre. Att det bästa inte hänt än. Kanske är det så. Men jag är trött på att må dåligt. Trött på att ha ont. Men jag får fortsätta lite till. Leta efter ljuset Håkan bad mig om. Det gör så ont att nått så nära kan vara så långt bort. I en sjukhussäng på mava vaknade jag på julafton men vet ni det blev okej ändå. Det blev pappas ”kött”bullar och Kalle anka och även om smakerna fortfarande är konstiga så var jag hemma med de jag älskar. 

Framför en levande brasa. Men jag behöver Håkan just nu och hans ord i öronen. Behöver spelningar och helst en till kram. Det finaste med 2023 var att jag fick träffa honom tillsist. Att höra hans ord om mina böcker. Det finns ljus i mörkret jag måste bara hitta det. Du får mig att hänga kvar 🤍

Wild story

 Tiden tickar på något märkligt vis. Höst blev till vinter och vår. Hjärtat i mitt bröst, det slår och slår. Även om det inte varit självklart. Tystnaden här har varit lång men mitt liv har pågått. November bjöd på resa till London, december resa till Vietnam över nyår och in på det nya året. När jag kom hem var jag ensam i några timmar och kunde inte stå emot. Så jag flydde.. hamnade på mava för att sen flyttas till IVA och jag minns inte mycket mer än att jag mådde piss. Infarterna strulade och ett starkt minne jag har är att läkaren på IVA tänder lampan på mitt rum mitt i natten och säger att hon måste få en infart. Nu. Så hon sticker och sticker men inget funkar. Det är något fel på min hud eller mina kärl. Jag är trött och mumlar att hon får sätta CVK och hon blir lättad. Men fy vad ont det gjorde. Jag får lite narkos och slumrar till. 

Efter någon dag kan jag flyttas från IVA till psyk och där är jag kvar. Jag fick en rejäl vårdskada under den vistelsen och var nära att behöva hudtransplantation. Men läkaren sa tillslut att det faktiskt inte behövdes, för jag läkte grymt bra. Men tog två månader tror jag att läka den tredje gradens brännskada jag fått på foten. Det var smärtsamt. Att revidera död hud. Men nu är det helt läkt. 

För några veckor sedan tog jag dock överdoser igen. En som jag känner själv var ett stort misslyckande och helst inte pratar om. För att jag skäms. För det kändes så dåligt gjort. Att jag inte ens kunde ta en ordentlig överdos.. sen någon vecka senare tog jag ytterligare en som jag vet skrämde min familj, rejält. Jag hade kommit till mava precis när jag kraftigt börjar krampa. Tappar andning och medvetandet och de påbörjar HLR. Allt detta ser min syster. Jag blöder ur munnen för jag bitit mig i tungan. Det pågår ca tre minuter innan jag återhämtar mig men flyttas till IVA. Jag minns inte mycket alls. Korta sekunder på mava när de säger jag ska flyttas. Svart. Sen är nästa jag minns IVA och att mamma är där och gråter, Ida gråter och de byts av så att pappa också kan komma in och träffa mig. Sen är det luddigt igen fram tills morgonen. Flyttades till mava sen och var där ett dygn innan jag hämtades av psyk. 

Men jag har börjat vara i min egna lägenhet med min kontaktperson här på avdelningen och även min terapeut ibland när det funkar. Det känns både bra och dåligt. Stelt framförallt. Jag känner mig lite ovan på något sätt. Att vara där. Jag känner inte personalen där och har svårt att se att jag ska kunna öppna upp och släppa in dem. För jag gör ju inte det på avdelningen. Jag är så lite som möjligt med personalen. Jag vill inte ha deras stöd och det kanske låter lite otacksamt men jag trivs inte med att ta hjälp när jag mår dåligt. Jag hanterar mina problem på mina sätt och jag vet att dem inte är bra men det är en vana som är svår att förändra.

Jag har svårt att se hur detta boendet ska fungera. Att det ska gå att jag är så fri som jag är där. Jag hoppas, men är tveksam. Mina tankar är ju inte på att jag ska ta stöd och hjälp när jag behöver, jag kan inte tänka så. Det går inte. Mina tankar fokuserar på möjligheter och jag vet att det skrämmer vissa. Jag vill inte ge upp chansen på att det ska gå bra. Jag är villig att ge det en chans. Men samtidigt vet jag hur nära döden jag varit tidigare och det är alltid med mig. För jag vet att chansen att det ska gå bra är väldigt liten, och chansen att jag istället inte klarar mig, är större. Men jag ger det ett försök.

Ont. 18:01

Tw suicidförsök/ tvångsåtgärder 

Tiden går men gör inte mindre ont för det. Även om vissa saker går framåt, som att jag ska kolla på ett boende nästa vecka, så gör det ont. Hösten har bestått av tre IVA besök. Nersövd i respirator och dialys. Jag var med om något av det värsta i mitt liv som jag också anmält. Rädslan när jag hör personalens röst i korridoren och när jag idag för första gången faktiskt såg henne. Det gör ont. Blicken ner, för ville inte möta hennes ögon som skadat mig så mycket. Jag ville inte överleva någon av gångerna. Gjorde allt i min makt för att slippa. Men jag överlevde. Jag är här fortfarande. Med ännu mer trauman. Ännu mer smärta och ännu trasigare än innan. 

Jag minns hur de gav mig spruta och hur ont det gjorde. Att jag skrek högt tills allt blev svart. Jag minns hur de öppnade dörren, sa att ettan är här med sängen, och jag minns personalen som satt vak som strök mig på ryggen innan de tog tag i mig. Jag minns tårarna, paniken, skriken.. hur jag som aldrig ber om hjälp, aldrig kräver något och inte har gjort under dessa tre år, ber om att få tillkalla läkare eller sjuksköterska men blir nekad. Att jag ligger där fastspänd och skriker och gråter i panik men personalen tar upp sin telefon och ber mig vara tyst. Ringer ett samtal och nämner mitt namn och börjar prata på ett annat språk. Minns hur jag grät.. och grät, inte visste hur jag skulle stå ut med det inom mig, och att personalen som satt vak fortsatte ignorera mig. När min syster senare kom in genom dörren och jag grät i hennes famn när jag låg i den hemska sängen, kände jag mig inte alls trygg. För personalen var kvar. När min syster försökte prata med henne, vägrade hon och sa hon inte tänkte prata om det och vaket byttes ut.

Jag trodde det skulle ta slut där. Att det var över. Jag lugnade mig. Gick med på att ta prover, få hjärtövervakning och dropp. Men proverna var inte bra. Så jag fick köras upp till IVA och väl där kom den där paniken tillbaka. Tårarna rann. De gav mig syrgas och jag minns hur jag desperat försökte undvika den. Deras händer på min kropp gjorde ont och så kom psyk läkaren och sängen, och såklart den personalen som tidigare satt vak. Där brast det totalt för mig och jag har aldrig i mitt liv känt mig så rädd, otrygg och värdelös. Medicin in i infarten och jag försvinner in i en dimma där jag bara har fragment som minnen. 

Mina anhöriga besöker mig och jag hade ont. Räknade ner tills jag skulle släppas och jag var helt väck och hög på mediciner. De skrattade åt mig och när jag fått återberättat vad jag sagt så skrattade jag också. 

Men det har gått en tid sen dess. Det gör tyvärr inte mindre ont idag. Anmälan är skickad. Bitarna i mig är trasiga. Tankarna och minnena gör ont. Jag har ingen frihet kvar och jag har inte sovit hos pappa sen det hände. Mina anhöriga är för oroliga för att det ska gå och läkaren drog ett tag in mina permissioner för det inte var hållbart. Jag önskar jag kunde säga att det är bättre nu. Att tankarna inte är lika intensiva om döden. Men det är dem och även fast jag vet jag är i London om en vecka, känns det så oerhört tufft. Allt gör ont. Så jävla ont. Ensamheten tar över och jag sluter mig från de i min närhet för att inte oroa någon. För att inte lägga över min smärta på andra. För att jag vill göra avskedet så lätt som möjligt för dem. Men jag har ingen möjlighet att dö. Det är omöjligt nu. Jag försöker svara när någon frågar hur jag mår men det är svårt. Vill inte tynga ner någon med min skit. 

Livet gör ont helt enkelt och har gjort ett tag. Ljuset i tunneln syns inte och jag frågar mig ständigt vad jag gör här. Men inget svar, kanske en vacker dag. 

Vilken färg har själen älskling?

Tw skriver om självmordsförsök 

Jag förstod inte allvaret. Tablett efter tablett åkte ner i magen och jag kände mig sämst. Jag är patetisk som inte ens kan ta överdos skrev jag till min familj. När de hittade mig var ett antal tabletter nere och jag tänkte att jag inte ens skulle behöva till sjukhuset. Ett misslyckande. Polisen kom och när de hörde vad jag tagit ringde dem ambulans som kom. In i ambulansen efter mycket om och men. Skakade. Kunde inte andas. Kunde inte hålla blicken still. Blir inpackad i ambulansen och började köras. Sjuksköterskan ringde giftinfo och tog kontroller. Ringde akuten som bad dem ta det som prio ett larm på en gång och det snabbt. 

Så sirener sattes på. De körde så snabbt och tårarna rann. Paniken började komma men sjuksköterskan höll min hand när hon inte tog kontroller. In i trauma-rummet med personal överallt. Poliser, läkare, sjuksköterskor. Lyfter över mig, sätter EKG. Försöker sätta infart. Kollar mina ögon. Men paniken tog över. Tårarna blandas med snor och jag som aldrig pratar skrek. Jag vill inte jag vill inte mer nu låt mig gå skrek jag om och om igen. Reser mig från sängen gråtandes och trillar ihop på golvet. Poliserna lyfter upp mig igen. 

Jag hade sån panik. En panik jag aldrig känt men en panik som inte riktigt släpper. De försökte desperat hitta blodkärl men misslyckas gång på gång. Får tillslut ut lite blod som de kan mäta med och får en pvk. Narkos rings, IVA rings och springer ner. Jag vet inte allt som händer. Jag bara grät. Blir efter någon timme körd till ett bås och somnar i en kvart innan läkaren kommer och säger jag måste direkt upp till IVA. Jag känner mig svimfärdig. 

IVA tar emot mig och återigen kaos. Infarten har åkt ut. De sticker mig i fötterna, på tummen. Samtidigt sätter läkaren artärnål. Tvättar mig. Byter om. Sätter på sladdar. Tar kontroller. Sätter kateter. Ger mig dropp. Tabletterna i magen skadar mig och för att rädda mig får läkaren sätta en sond ner i näsan till magsäcken för att ge mig kol. Hon berättar det är allvarligt. Att hon är orolig. Jag kan behöva dialys säger hon. 

Men sen vänder det. Får kol i sonden varje timme hela natten: proverna sjunker tillslut och det går åt rätt håll. Jag ligger där på intensiven och paniken inuti är som ett moln runt om mig. Min gamla favorit från PIVA sitter vak men jag somnar och hinner inte hålla mig vaken för att prata. När jag vaknar och får kol nästa gång är hon borta.

Jag trodde inte det var farligt. Jag trodde de skulle skratta åt mig. Säga att jag gjort ett patetiskt försök och bara ville ha uppmärksamhet. Men jag hamnade på intensiven, igen. Och där kanske jag förstod allvaret lite men fortfarande inte fullt ut. För jag dog inte och faran gick över rätt snabbt. Jag har svårt att se att det var så allvarligt som de säger. Kanske en dag jag förstår.

Kroppen mår bra nu. Den fysiska. Mitt inre däremot går sönder mer för varje dag och jag skulle ljuga om jag sa jag är glad att jag överlevde. Det gör så fruktansvärt ont inuti. Och det värsta av allt? Ja jag vill göra om det. 

Det gör ont när knoppar brister

 Nu har det gått en tid. Min skrivlust försvann lite på våren och nu är det redan full sommar. Det har varit kämpigt men har inte haft något direkt val än att ta mig igenom det. Har varit tufft i alla fall. Är hemma över sommaren på permission och har varit på mycket konserter vilket är något av det bästa. I början på veckan blev det lite kaotiskt med en rätt rejäl självskada som jag fick operera och är nu gipsad. Skrämde livet ur mina föräldrar och främst min mamma som fick panik och ringde 112. Fanns ingen ambulans i närheten så hon hjälpte mig ut till bilen och körde mig själv. Jag grät och hon grät och vi hade nog båda två panik. Operationen gick bra och jag ska tillbaka och ta stygnen om någon vecka och sedan blir det tid hos arbetsterapeut också. Det är skönt att vara hemma trots att jag mår dåligt. Med hundarna som slickar tårarna och ligger nära när ångesten blir jobbig.

Värmen är jobbig och blir inte bättre nu med gipsad arm heller. Men snart är det i alla fall Håkan och det ser jag fram emot 💘

Vårens tankar

 Tiden går och det har varit tyst från mig. Det är tufft. Livet gör ont men jag har inget annat val än att fortsätta. Jag har blivit beviljad boende men vet inte mer än så. Det väntas möten och jag är orolig och rädd. Mår heller inte bra. Sommar och vår är jobbigt av någon anledning. Det var snart gått ett år sedan jag tog överdosen som kunde blivit min död. Ett år. Det är lång tid. Tid jag kanske egentligen inte fått uppleva. Kanske hade 11 juni varit min död och att min familj varit utan mig ett år. Det gör ont att tänka på det men också framtiden. Tankarna i huvudet är inte glada, inte tacksamma för det året som snart gått. Men hur ignorerar jag dem? Hur stänger jag ute vad de har att säga? Jag vill bort från mig själv men jag är fast här i min kropp med min själ. Samtidigt skrämmer döden mig konstigt nog. Ovetskapen av vad som händer. Mörkret. Men så inser jag att inget kan vara värre än idag.. och sen tänker jag på ingentinget. På att inte existera. Att det bara blir svart. Jag är delad mellan mörker och ljus. Vilja och ovilja. Död och liv. 

Men jag lever nu. I denna stund. 

Overklighet

Orden tappar sin betydelse. Jag tappar betydelse. Allt känns orimligt. Overkligt och värdelöst. Kanske en förklaring på varför jag inte skriver här lika ofta. För även om det ser bra ut finns det baksidor. Jag lever men aj vad ont det gör. 

En personal som jobbade på piva var inne igår och pratade med mig om boken. Blev glad att hon tog sig tid och att hon kom för att säga det personligen. Att mina ord berör. Det var fint.

Annars händer inte mycket. Jag är trött. Återhämtar mig och försöker att inte göra för stor skada. Det gick fel häromnatten men personalen var bra. Försökte förstå vad som hänt efter och visade att hon brydde sig. Dock har jag en konstig känsla inuti. En blandning mellan sorg och ångest. En känsla av att kaos är på väg. Och känslan av våren som är på gång (eller ja snart…) gör ont. Jag känner solens strålar mot huden men allt jag känner är hur jag återupplever tiden efter överdoser. Samma lukt. Samma smak. Känsla inuti. Samma lokaler. Det må låta orimligt men våren skrämmer mig. Något i mig får mig att känna panik och det enda sättet att hantera det på är destruktivitet. Gosar ner näsan i Nikkis päls när jag är hemma och försöker fokusera på det. Det gör ont när knoppar brister och likaså jag 

Långa nätter

Ett hjärta innanför bröstkorgen som slår och slår för att överleva. Men som gör så ont att det känns som jag ska dö. Vad är meningen med livet? Ska det göra såhär ont? Jag har alltid fått höra att det blir bättre, att smärtan och ångesten kommer avta. Men så ligger jag här tio år senare med ännu mer problem, med ännu mer smärta och ännu mer ångest. Jag minns så väl tiden på BUP för 9 år sedan och när jag tänker tillbaka gör det ont. Jag var 15 och skulle leva livet som några inom vården sa. Ställde in min språkresa, blev inlagd och fick spendera sju månader som inlåst. 

Första gången jag visade mina sår och ärrade armar sa hon att det inte var så farligt och att hur ska du kunna gå i bikini i sommar. Gick därifrån med en klump i magen. Någon månad senare blev jag inlagd. Vi bakade pepparkakor på avdelningen. Spelade spel. Gick och kollade på musikhjälpen i stan. Gick på bio. När jag sedan skulle bli utskriven var jag rädd och mitt mående eskalerade egentligen redan på en gång utan att någon riktigt förstod. 

Den smärtan jag kände då, den ångesten som fanns i min sköra kropp har bara växt sig större likt de ärr som numera fylls på min hudklädnad. Som ett virrvarr av kaos. Det gör ont när knoppar brister men det gör också ont när knoppar dör och ruttnar. Faller ner och existerar aldrig igen. Så känns det för mig. Kanske var smärtan och ångesten då att knopparna brast och att det sedan dess gjort ont för att de varit påväg att dö. Och nu ligger knopparna på marken och förmultnar. Kanske är jag påväg att dö. Ruttna bort. Kanske har jag inget liv inom mig kvar. Kanske är det inte min tid att leva och finnas.

Men jag får finnas ett tag till. Andas och känna. Ligga i mörkret och tänka. Jag ser stjärnorna i fönstret och det får mig att känna mig mindre ensam. För någonstans kollar någon annan också upp på samma stjärnor. Det är inte endast mina ögon som kollar på universum nu. Skönt. 

Spindelnät

Jag ville inte fastna här men nu är jag här och kommer inte härifrån. Jag är fast. I ett evigt mörker. På en osäker plats. En plats där jag återupplever allt om och om igen. Larm som piper. Dörrar med lås. De ser mig i ögonen när jag ligger där i behandlingsrummet och blottar alla sår på min hudklädsel. Hon ser rakt in i själen och jag skäms. Det gör ont att se det här Johanna säger hon och jag känner tårarna som samlas där bakom ögonen. Känner hur allt bubblar upp till ytan. Men utåt sett är jag lugn. Jag ligger still och fokuserar blicken på en lampa i taket. För att ta mig igenom det utan större kaos. Och nu ligger jag här i sängen igen på rummet. Tänker och tänker. Fram och tillbaka.

Jag är rädd för att fastna. Men jag fastnade för längesen och nu tar jag mig aldrig härifrån levande igen 

Ni kommer sakna mig mindre och mindre

Möte utan några direkta förändringar. Ingen utslussning då de inte litar på mig och det gör så ont att jag fastnat här. Jag vill inget mer än att vara fri. Men de vågar inte. Det är en balansgång. Komplext. Ord jag aldrig velat höra. De är rädda jag dör men hade det verkligen varit ett problem egentligen? Hade i alla fall kostat regionen mindre pengar. 

V 🤍

Hur sjukt att sakna en människa jag aldrig hade känt om jag inte blev sjuk? En människa som gjorde sitt jobb men som såg mig som den människa jag är och inte bara en patient i mängden. Som tog sig tid för att försöka förstå och hjälpa. Som kollade läget när hon märkte det var något på gång. Som såg mig och fanns där för mig. Det är tomt på avdelningen och det gör ondare än vad jag vill erkänna att ha sagt hejdå till en person som under åren hjälpt mig så otroligt mycket. Jag kände mig sedd. Jag kände mig trygg. Som någon som betydde något för någon. Jag kände hennes hopp och jag kan inte tacka henne nog för allt hon gjort för mig. Men det gör ont ikväll. Att sakna någon jag inte längre har. Det gör ont.  

Tårar rinner, tar aldrig slut

Och så kom regnet. Samtidigt som det smattrar i rutan och vinden som viner så rinner det också tårar ner för min kind. Bildar ett märke på det blåvit randiga lakanet som tillhör region Skåne. Jag ligger där. Ensam på mitt rum och gråter likt aldrig förr. Skriker tyst i kudden för att sen försöka slå bort smärtan som fastnat inuti min kropp. Det här går inte att gråta ut. 

Men ingen ser. Ingen hör mina tysta rop och personalen kommer inte in i de ögonblick jag mår sådär. Enligt dem har det nog varit en lugn och okej kväll. Men jag har gråtit. Hyperventilerat och slagit mig för att sluta känna smärtan inuti. Men hur ska dem veta det? Jag kan inte berätta. Kan inte be om hjälp när tårarna och snoret rinner. Det går inte. 

Så jag ligger här i mörkret. Gråter. Jag önskar det fanns en enkel väg ut. Men som gubben sjunger, fortsätt och fortsätt lite till. Det står på min handled av en anledning men fan vad svårt det är i dessa stunder att göra just det. Fortsätta. 

Vågar du va ensam

Jag bara hoppas och tror att vården en dag ska ge upp om mig. Det är läskigt att tänka på och jag vet jag är privilegierad som får den hjälpen jag får. Den hjälpen Louiza ville ha men aldrig fick. Och jag skulle ljuga om jag sa att jag inte tänker på det. På hur hon dog innan hon fick rätt hjälp. Hur vården som skulle skydda henne, vände henne ryggen. Det gör ont. Imorgon ska jag tända ett ljus för henne och jag hoppas du har det bra vart du än är.

Men något gnager i mig. När ger de upp? Kommer de ge upp om mig? Säga att ”nej nu är det nog” och vända sig om. Kommer det ske? Jag känner mig som ett hopplöst fall som kostar samhället enormt mycket pengar och jag tänker ofta det vore lättare för alla om vi bara kom överens om att ge upp. 

Det finns ingen enkel utväg ur det här. Jag hoppas på att dö, hoppas på att bli utskriven, rymma. Snart kommer väl papper om förlängd tvångsvård och ärligt orkar jag inte med det. Jag vill bara att de ska skriva ut mig. Men det är väl för mycket begärt.

And please, don’t go

Jag funderar ibland. Ganska ofta. Varför de inte släpper taget om mig när de gör det med många andra. Varför jag tvingas vara kvar på sjukhuset månad efter månad. När vänner som kämpar som idioter blir nekade vård gång på gång. När vänner jag sett kämpa och slitit tillsammans med faktiskt dör för att vården inte tar dem på allvar. Jag har förlorat två vänner i sommar som aldrig fick den hjälpen de behövde. Där den enas sista ord var ”psyk tar mig inte på allvar förrän jag ligger på dödsbädden” och sen dog hon samma natt. Och det gör ont. För mitt liv är inte värt mer än hennes. Hon förtjänade att få hjälp. 

Så jag funderar varför jag blir kvar. Varför de inte släpper taget om mig. Så allvarligt kan det väl inte vara tänker jag? Jag behöver inte vara inlagd. Eller? Varför släpper de inte taget om mig. Låter mig försvinna bort härifrån till någon annanstans. Långt långt bort. Jag känner mig inte värd den hjälpen jag får. Känner mig inte värd en plats på en avdelning när andra inte ens får vara inlagda. Jag känner mig inte värd det alls. För jag vill inte kämpa. Jag vill inte det.

Smärta: själen?

 

Det var januari 2018. Jag hade svalt tabletter på behandlingshemmet och hade precis kommit till intensiven i Mora. De gav mig sedering mot min vilja och jag somnade. Det var inte första gången och skulle heller inte bli den sista. I min journal skrev en personal det på bilden. Nu undrar ni kanske varför jag berättar det här, men fortsätt läsa så kommer ni förstå.

Smärta: själen? är namnet på min nya bok. En bok som skrivits inlagd på psykiatrin. En bok om psykisk ohälsa. Om tvångstankar, tvångsåtgärder och suicidförsök. Om att älska och om att sakna. Vissa texter har ni kanske läst tidigare. Vissa helt nya. Men det här är mina ord. Min kamp. Jag har försökt att inte berätta men det har varit svårt. Personal på avdelningen har frågat och jag har skrattat som svar för att jag inte velat berätta. Jag ville släppa nyheten när jag var mer klar, som nu. 

Boken är här. I min hand. Snart i er. Snart är mina ord också era. Det är samtidigt läskigt att dela med mig om det där inne. Om mina tankar och känslor. Men jag tänker att jag inte är ensam i det här. Snart kommer boken finnas att beställa i bokhandel. Be kind. Jag har ett trasigt hjärta 🖤

Uppsnärjd i det blå

Var hos terapeuten efter semestern idag. Ångestfullt möte. Fick inte fram några ord som vanligt och fick uppgift med mig hem att skriva. Träffade min kp utanför korridoren. Och även en som varit med på möten om min placering på tidigare behandlingshem. Han pratade dock i telefon så vi sa bara hej. Nu är jag hemma och ska måla eller skriva brev efter jag tagit mig ur sängen och plockat iordning på rummet som mamma tjatat på mig om i timmar. Detta eviga kaos som jag inte orkar ta tag i. 

På måndag ska jag till vårdcentralen om andningen igen. Min syster följer med. Får se vad de säger. De verkar ju inte direkt veta vad som är fel än. Men hoppas på någon sorts hjälp för såhär funkar det inte längre. 

Avd 90 (tw)

Jag minns deras hårda ord

Deras stadiga grepp

Om min kropp

Hur de drog av kläderna

Och lämnade mig ensam

På mitt rum

De plockade bort allt

förutom sängkläder och trosor

Och där låg jag i sängen

och grät 

Jag är inte där men på något sätt är jag där. Minns hur de en natt kom in på mitt rum när jag satt i ett hörn i bara trosor. För kläderna tog de ifrån mig varje gång jag skulle bli ensam. Jag hade lurat till mig en sak och virade det runt halsen. Och så kom dem. Hämta kniven skrek hon och jag hade panik. De bar mig i endast trosor genom hela avdelningen. De äckliga männen i tv-rummet glodde och jag grät. In på rum nio till den fastborrade bältessängen. Där tryckte de ner mig hårt och spände remmarna. En kvinna tog en filt och la över mina bröst innan sjuksköterskan kom med en spruta medicin och jag minns det så väl. För han tog upp sprutan och ”tog sats” innan han högg den i låret och sprutade in medicinen. Och där låg jag. Naken ung kvinna, fastspänd i en bältessäng på en sluten psykiatrisk avdelning.

Det gör ont att minnas. Det gör så jävla ont att återuppleva allt gång på gång. Hur de behandlat mig. Hur de vårdat mig. Jag mådde bara dåligt och jag försökte aldrig skada någon annan än mig själv. Jag ville bara radera min existens. Men inte ens det fick jag. 

Hejdå.

Det var en varm dag när vi gick genom sjukhuset till kiosken för att köpa glass. Hon hade bytt om till sina egna kläder och jag kunde känna hur hjärtat dunkade i bröstkorgen. Vi gick ut till kolonistugorna och pratade medan vi gick mellan alla dessa små gulliga stugor. Glassen smälte snabbare än vad jag hann äta den. Vi stannade till vid din familjs stuga där din mamma och systrar satt innan vi gick vidare. 

Jag var trött och flåsade så vi satt oss på en bänk för att vila och det var då du sa det. Jag ska flytta till Göteborg sa du. Jag tror inte riktigt jag tog in det förrän senare. Men du skulle inte jobba kvar berättade du. Och jag kände inombords att jag på något sätt gick sönder. Inte för att jag vill vara inlagd men för att om jag nu tvingas vara inlagd kan jag i alla fall få träffa bra personal. Och du, du var en bra personal. Den bästa. Vi gick in igen och jag tror jag satt i tystnad i sängen ett tag för att ta in det du sagt.

Imorgon har du ditt sista pass och jag är hemma på permission och har inte träffat dig på länge. Jag var rädd för att säga hejdå och nu blir det inget hejdå. Kanske är det lättare så. Att slippa ses en dag och veta det är sista gången. Jag grät på avdelningen när jag var där sist av tanken på att du aldrig skulle jobba där igen när jag tvingas vara inlagd. För du brydde dig. Du ville mitt bästa och det märktes. Och även om jag inte vill vara inlagd gjorde du det lättare att vara där. För du lyssnade på mig. Du visade att du bryr dig om mig. Och det finns ju annan bra personal men du var speciell. Så jag grät tyst i kudden. Flera gånger. När jag tänkte på att jag skulle behöva säga hejdå. Och nu blir det inte så. Kanske du en dag läser det här. Då vill jag du ska veta att du är fantastisk. Att du verkligen är rätt människa på rätt jobb. Det behövs fler som du inom psykiatrin. Du är ett guldkorn bland alla sandkorn på stranden. 

Och nu är det hejdå. Så jag skriver det här. Och jag vet inte om du någonsin kommer läsa det. Men om du gör det hoppas jag du vet att du på något sätt gjort skillnad i mitt liv, i mitt helvete.