Med en klump i magen skickade jag precis iväg ett mejl,
ännu ett mejl till min kontaktperson på BUP.
Nervositeten kryper sig på, det är läskigt. Jag ska dit idag. Träffa henne.
Jag behöver hjälp, nu. Min arm gör så himla ont, och det är gör mig rädd.
Mina sår behöver rengöras, men jag kan inte göra det hemma.
Vi har inte grejer hemma för att kunna göra det. Jag bad om hjälp.
Vad är det för fel på mig? Varför ber jag om hjälp?
Jag vill ju inte ha hjälp egentligen?
Svaret fick jag några minuter senare,
''Klart vi ska titta på din arm, vi måste för säkerhets skull''
Varför gör allt så ont?
Nästan all min (vettiga) kommunikation med psykiatrin är skriven i mail. För jag kan inte säga det jag borde när vi sitter där. Det är ju inte alltid då det känns och att komma ihåg eller att beskriva något som hände för flera dagar sedan går inte riktigt för mig. Så, heja dig som mailar. Som faktiskt kommunicerar med dom.
SvaraRaderaDu kanske ber om hjälp för att något inne i dig faktiskt inte vill ha det så här ett enda dugg och gärna överleva ändå? Så känner jag ofta. Varför är jag ens i behandling (eller vad detska kallas) jag vill ju ingenting ändå. Men någon form av överlevnadsinstinkt finns i mig. Jag har förbannat den många gånger men jag hoppas på att jag i framtiden får tacka den.
Håller tummarna för att det går okej på mötet.