Hela livet har jag ramlat omkring. Sått på osäkra ben, haft trasiga lungor, ett trasigt hjärta. Det livet som andra pratar om, det finns inte i min framtid. En framtid med lycka, kärlek, vänskap, framgång är inte något för mig. Istället trillar jag omkull på ställen jag aldrig varit. Mina knän har alltid en svag nyans av blå, det finns alltid spår efter varje fall. Ett minne för att jag ska komma ihåg trasigheten som byggt bo i min kropp. Att glömma att den finns där är ett brott, en synd. Det är skam att glömma. Alltid måste jag påminnas om hur trasig jag är, för att jag inte ska tro en dag att jag är hel. För hel, det kan jag aldrig bli.
När frågan kommer; om hur jag mår, tittar jag bort. Himlens blåa nyans tonas bort utav de massiva molnen. Fåglarna utnyttjar friheten, prövar sina vingar. Löven på träden har ändrat färg. Sommaren försvann, precis som ljuset lämnade min kropp när trasigheten tog plats. Mörkret är på väg. Jag rycker på axlarna som svar på hennes fråga. Kan inte precis svara att trasigheten river itu mig, hackar sönder mig.
Hej måste bara säga att din blogg är underbar! Älskar den sjukt mycket!! :) Har själv en hyfsat nystartad blogg och det skulle betyda guld om du sa vad du tyckte genom att slänga in en kommentar!
SvaraRaderaHa en bra dag iaf! Kram och fortsätt blogg! ;D
http://joys.webblogg.se/
Så hemskt och så fint på samma gång... :/ Jag hoppas du förstår vad jag menar (och att du tror på mig) när jag säger att jag verkligen önskar av hela mitt hjärta att du får uppleva det livet du tror inte finns i din framtid. För jag tror på dig, jag tror det väntar på dig <3
SvaraRaderasv: Jag vet, och det gör så jävla ont :(
Skitduktigt och modigt av dig att mejla! På riktigt, så jävla grymt gjort är det, DU är grym. Jag vågar aldrig kontakta min psykolog fast jag borde.
Alltså, jag vet hur förbannat trött man är på att höra att det blir bättre när man är mitt i det. För i flera flera år så mådde jag precis sådär pisssvartdåligt. Och ingen i hela världen förstod hur förbannat det var. Men det blir faktiskt bättre! Jag trodde det aldrig men det blir det! Jag vet inte vad det var som gjorde det för mig, om det kanske bara var tiden, eller om jag plötsligt hittade rätt när jag hittade Göteborg, lärarutbildningen och ConFusion (Och att kaninskrutten kom in i mitt liv). Men vad det än var så blev det bättre. Jag äter ingen medicin längre och jag mår så jävla bra för det mesta. Även när jag mår dåligt, så är det inte genomsvart längre. Det hjälper kanske inte så mycket, men glöm inte att det faktiskt blir bättre sen, håll bara ut <3
SvaraRaderasv: Tror du hon kan bli nån du kan lita på som du gjorde med din gamla skolkurator? Jag hoppas så att du hittar nån att vända dig till och lita på!
SvaraRaderaDet är ingen fara, jag blir inte triggad! Jag ska till psykologen imorgon, ska verkligen försöka få fram nåt om hur svårt det är...
Fan va fint, men fult på samma gång. Missförstå mig inte, texten är så vackert skriven, så äkta. Men innehållet klassas antagligen inte som vackert... Du är så duktig, du måste fortsätta skriva! Sluta inte med det! Kram!
SvaraRadera