Snälla släck inte ljuset

Det blev svart och jag vaknar och säger jag måste hem till min hund och försöker upprepande resa mig ur sängen för att gå. Likgiltig sitter jag i bilen på väg hem någon dag senare och kan inte svara på enkla frågor. Sen kommer det. Ljuset. Kreativiteten. Orken. Hoppet. Modet att försöka våga. Jag samtalar med mamma om saker jag inte brukar. Går långa promenader. Jag rensar garderoben. Gör listor. Planerar kreativa saker. Åker till stallet. På nätterna har jag svårt att somna trots all vb för tankarna är för mycket. Jag hinner tänka att det kanske är värt det. Att förändra. Känner att det kanske går. Vänjer mig med tanken att se det fina i det vardagliga. 

Men jag vet att jag varit här innan. Planerat och kollat på hundar. Tänkt på framtiden och utbildning. Sagt att jag ska kämpa och fått min pappa att gråta av glädje. Sen vände det och jag har kommit närmre och närmre döden. Jag vet att mörkret kommer. Att tvångstankarna blir starkare när ljuset blir svagare. Jag tror inte på det när IVA läkaren försöker prata vett i mig. Förstår du vad jag säger Johanna? Vet du om att du kan dö trots att vi gör allt för att hjälpa dig? Även om du inte vill dö. Och jag nickar till svar med en klump i magen för jag vill oftast inte dö. 

Samtidigt måste mörker finnas för att ljus ska existera också. Inget ljus inget mörker. Men mitt mörker blir så stort och farligt och jag är inte bra på att be om hjälp när det väl kommer. 

Ljuset kan väl stanna ett tag. Så jag kan samla ork och mod. Lite lite till. 

Wild story

 Tiden tickar på något märkligt vis. Höst blev till vinter och vår. Hjärtat i mitt bröst, det slår och slår. Även om det inte varit självklart. Tystnaden här har varit lång men mitt liv har pågått. November bjöd på resa till London, december resa till Vietnam över nyår och in på det nya året. När jag kom hem var jag ensam i några timmar och kunde inte stå emot. Så jag flydde.. hamnade på mava för att sen flyttas till IVA och jag minns inte mycket mer än att jag mådde piss. Infarterna strulade och ett starkt minne jag har är att läkaren på IVA tänder lampan på mitt rum mitt i natten och säger att hon måste få en infart. Nu. Så hon sticker och sticker men inget funkar. Det är något fel på min hud eller mina kärl. Jag är trött och mumlar att hon får sätta CVK och hon blir lättad. Men fy vad ont det gjorde. Jag får lite narkos och slumrar till. 

Efter någon dag kan jag flyttas från IVA till psyk och där är jag kvar. Jag fick en rejäl vårdskada under den vistelsen och var nära att behöva hudtransplantation. Men läkaren sa tillslut att det faktiskt inte behövdes, för jag läkte grymt bra. Men tog två månader tror jag att läka den tredje gradens brännskada jag fått på foten. Det var smärtsamt. Att revidera död hud. Men nu är det helt läkt. 

För några veckor sedan tog jag dock överdoser igen. En som jag känner själv var ett stort misslyckande och helst inte pratar om. För att jag skäms. För det kändes så dåligt gjort. Att jag inte ens kunde ta en ordentlig överdos.. sen någon vecka senare tog jag ytterligare en som jag vet skrämde min familj, rejält. Jag hade kommit till mava precis när jag kraftigt börjar krampa. Tappar andning och medvetandet och de påbörjar HLR. Allt detta ser min syster. Jag blöder ur munnen för jag bitit mig i tungan. Det pågår ca tre minuter innan jag återhämtar mig men flyttas till IVA. Jag minns inte mycket alls. Korta sekunder på mava när de säger jag ska flyttas. Svart. Sen är nästa jag minns IVA och att mamma är där och gråter, Ida gråter och de byts av så att pappa också kan komma in och träffa mig. Sen är det luddigt igen fram tills morgonen. Flyttades till mava sen och var där ett dygn innan jag hämtades av psyk. 

Men jag har börjat vara i min egna lägenhet med min kontaktperson här på avdelningen och även min terapeut ibland när det funkar. Det känns både bra och dåligt. Stelt framförallt. Jag känner mig lite ovan på något sätt. Att vara där. Jag känner inte personalen där och har svårt att se att jag ska kunna öppna upp och släppa in dem. För jag gör ju inte det på avdelningen. Jag är så lite som möjligt med personalen. Jag vill inte ha deras stöd och det kanske låter lite otacksamt men jag trivs inte med att ta hjälp när jag mår dåligt. Jag hanterar mina problem på mina sätt och jag vet att dem inte är bra men det är en vana som är svår att förändra.

Jag har svårt att se hur detta boendet ska fungera. Att det ska gå att jag är så fri som jag är där. Jag hoppas, men är tveksam. Mina tankar är ju inte på att jag ska ta stöd och hjälp när jag behöver, jag kan inte tänka så. Det går inte. Mina tankar fokuserar på möjligheter och jag vet att det skrämmer vissa. Jag vill inte ge upp chansen på att det ska gå bra. Jag är villig att ge det en chans. Men samtidigt vet jag hur nära döden jag varit tidigare och det är alltid med mig. För jag vet att chansen att det ska gå bra är väldigt liten, och chansen att jag istället inte klarar mig, är större. Men jag ger det ett försök.

Såg du månen nu ikväll?

Någon skriker utanför fönstret. Klockan är noll noll, noll fem och bara jag är vaken. Bredvid mig ligger min kära syster. I djup sömn. Omedveten om att jag kommer väcka henne efter detta inlägg. Nikki snarkar högt. På avstånd kan jag höra musik. Ungdomar som har fest. Jag har aldrig varit på fest. Aldrig blivit full. Om vi inte räknar den gången jag drack handsprit.

Covid verkar inte existera för dem utanför mitt fönster. De skriker. Och sjunger med i musiken. 

Kanske ville jag passa in någon gång. Kanske ville jag festa likt mina vänner gjorde. Men det blev inte så. När mina klasskamrater drack sig fulla låg jag på slutna avdelningar. Och när gymnasiet började och jag hoppade av efter ett självmordsförsök fortsatte deras liv. Men mitt då? Jag sjönk djupare och djupare ner i destruktiviteten. Jag passade inte in längre. Vänner slutade höra av sig och när min klass jag hade börjat i tog studenten bodde jag på behandlingshem. 

Inte för att jag passade in innan allt det här. Jag var alltid det udda fåret. Från början. Dagis hjälpte jag mina kompisar att knyta skorna. Nollan var jag blyg och fick alltid höra att jag skulle prata mer. Åren gick vi blev fjortisar, eller ja mina kompisar blev. Själv var jag emo barnet som lyssnade på Sofijah och ville dö. Hade väl någon kort fjortisperiod men den varade inte länge. Ny skola och jag försökte i början att passa in. Men tillslut färgade jag mitt svarta hår rosa och gick med kigurumi till skolan. Folk på bussarna glodde ner mig men jag skulle minsann inte skämmas. 

Jag var udda. Jag har alltid varit udda och kommer alltid vara. Sen blev jag sjuk och plötsligt var jag den sjuka. Jag tappade min identitet. Jag var inte längre jag. Johanna. Jag var ”hon som har psykisk ohälsa” jag var ”hon som försökt ta livet av sig under skoltid”. Visst att jag fanns kvar bakom allt det där. Men människor såg mig inte som den jag var längre. De såg inte insidan. 

För hur trasig jag än varit och är så är jag alltid Johanna. Jag tappade en del av mitt jag men jag vägrar att vara bara min psykiska ohälsa. För det finns mer än just det. Jag är inte bara psykisk ohälsa även om den tar över väldigt starkt. Jag är också hon som gillar att måla, sjunga, gå på konserter, spela piano. Som älskar min hund. Som gillar hästar. Som gillar att vara kreativ. Det finns så mycket mer där bakom.

Och alla dessa tankar kommer från de där ute i natten. Som festar och skrattar. Jag var aldrig som dem. Men egentligen, jag tror inte jag missade så mycket.

Godnatt  

I den stora sorgens famn

Så nu var det ett tag sen jag skrev, dags igen antar jag.
Jag har varit en del på sjukhus sen senast. Tog en allvarlig överdos samma dag jag började skolan. Och låste in mig så polisen bröt upp dörrarna. Skäms rätt mycket över det. Men min terapeut sa att poliserna gjorde fel, att de skulle väntar några minuter på när boendepersonalen kom. Mådde inte alls bra efter den överdosen. Spydde som en idiot och hade en puls på 140 i vilopuls. Så det blev några dagar på sjukhus med vak från psykiatrin. Sen var det samverkan (sip) och jag fick förlängt tre månader till på boendet. Och valde att flytta tillbaka till boendet igen. så nu bor jag i mitt gamla rum igen.

Det har blivit många självskador efter det med. Men inga skärskador. Utan jag har svalt saker och tagit tabletter. Mest svalt saker. Vilket inte är sä bra. Fick sövas för att göra gastroskopi en gång men de hittade inte det jag svalt så det var lite i onödan. En gång efter jag varit på sjukhuset hela natten rymde jag från akuten. Eller avvek. Sa att pappa skulle hämta mig men gick och köpte tabletter. Och jag försöker påminna mig hur dåligt jag mådde när jag tog de tabletterna förra gången. Jag sa att jag aldrig skulle ta dem igen men det gjorde jag. Så då åkte polisen och mamma och mammas sambo runt och letade efter mig i hela stan. Tillslut insåg jsg att jag inte skulle få i mig alla tabletterna då jag spydde som en idiot så jag gick hem till pappa. Och grät. Tillslut kom polisen och pratade med mig pch körde mig till psykakuten. Men jag blev inte inlagd. Utan fick åka hem till mamma över helgen. Men jag fortsatte skada mig när jag kom tillbaka till boendet. Så nu är min terapeut väldigt orolig över mig. Jag måste göra ett comitment om att inte skada mig på måndag. Jag vill verkligen inte. Vill ju skada mig. Men samtidigt inte. Men all ångest och tvång gör det svårt.

Igår var jag på Ola salos show på rondo i Göteborg. Med the ark låtar. Det var så fint. Och det är sånt jag lever för. Musiken, konserter. Skolan går jag inte i längre, och nu ska jag börja en mer intensiv dbt på boendet. Vilket är väldigt jobbigt då jsg inte tycker det hjälper mkg riktigt. Men jsg har väl inte gett det en riktig chans.

Tack för mig för den här gängen. Låttips: i den stora sorgens famn - Ted Gärdestad

Frågor och svar ♥ del ett

Jag sa ju att jag skulle försöka filma svaren, men vi sparar det till en annan gång! Är väl inte bäst
på att ta tag i saker så här kommer svaren i skrift i alla fall.

1. Får du någon behandling nu? Om inte, hur kan dom bara låta dig gå hemma? Du har ju verkligen ett livsfarligt självskadebeteende. Struntar BUP i det bara för att du inte vill eller tar dig dit?
Tycker du är stark! Kram på dig!

Svar: Nej, just nu får jag ingen behandling. Varken medicin eller samtal. Jag vet inte hur de bara kan låta mig gå hemma. De kom ju hem till mig och försökte prata med mig några gånger innan de gav upp (ungefär). Efter det erbjöd de mamma och pappa samtal. Sen har jag ju LOTS möten ibland, men jag har bara varit med på ett för jag tycker inte att det känns bra att gå dit när det känns som att de inte bryr sig så jag slutade ju. Nu på tisdag ska jag ju dock försöka pallra mig dit för jag vill ju verkligen börja skolan. BUP struntar i det ja, min psykolog sa ju nästintill upp kontakten med mig. För jag mejlade ju med henne fastän jag inte gick dit men sen bestämde de att jag inte skulle mejla med henne ''för att det inte hjälpte'' så efter det har jag inte sagt ett ord till henne. (och det är fem månader sedan dess) Så jag är faktiskt väldigt besviken på BUP och det är därför jag verkligen inte vill dit. 

2. Hur hanterar din familj ditt mående?

Svar: Det är ju väldigt svårt att svara på, såklart bryr de sig och det vet jag ju. De har ju också fått hjälp, speciellt mamma och pappa då. Men min syster har också varit med på möten och pratat. 

3. Hur vågade du "öppna dig" & berätta? Känns som det läskigaste som finns för mig...

Svar: Vågade och vågade, egentligen vågade jag nog inte. Det svåraste var ju att berätta för familjen, och det gjorde jag inte själv för skolkuratorn gjorde det åt mig. Men bara att ta steget att gå till henne och säga som det var, bara det var svårt. Men när väl familjen fick reda på det så vågade jag vara ganska öppen med det. Mina klasskamrater hade ju märkt att jag inte varit ''mig själv'' så när mina föräldrar fick veta så sa jag helt enkelt som det var till de jag brukade umgås med också. Och det var inte så läskigt! Jag åkte på festival med en av de tjejerna, jag gick i kortärmat inför människor (och det är tro det eller ej, senaste gången jag visade mig i kortärmat utomhus) och vi badade, firade min födelsedag. Sen kom hösten och jag försvann från skolan helt, och självklart började flera klasskamrater undra, och tillslut fick hela klassen veta. Så då var jag ju öppen med det. Och efter det har jag bara fortsatt att vara öppen med det, för jag vill och tänker inte skämmas. Det är inget att skämmas över och du ska inte behöva känna att det är läskigt. Jag är verkligen så glad att jag vågade öppna mig, för att behöva gömma något sådant stort tar så mycket energi. Kram ♥

4. Förr skrev du att ni kanske skulle flytta till en annan hästgård, hur ser de planerna ut nu?
Svar: Vi flyttar in på den nya hästgården om cirka en månad! Snart ju.

5. Vad vill du jobba med när du blir äldre?
Svar: Finns det något jobb där man kollar på serier och får betalt? Inte? Synd..
Nä men journalist, fotograf, veterinär eller inredningsarkitekt kanske!

6. Vill du bli politiskt aktiv? I så fall, vilket parti?
Svar: Aktiv och aktiv, alltså jag tror inte jag skulle vilja vara en ''känd politiker'' eller så. 
Men att vara medlem och kanske gå på möten skulle jag nog vilja, (och det ska jag antagligen börja göra) och i så fall så är det ju F! som gäller. I alla fall nu! Sen kan ju vad som helst hända. 

7. Hur ser din framtid ut om tio år om du får bestämma?
Svar: Framtiden är det svåraste jag vet alltså haha! Men jag har flyttat hemifrån, är frisk!! och rik och rider hela dagarna. Alltså drömmen ju <33

8. Ser du fram emot att börja skolan i höst?
Svar: Ja det gör jag! Även om det är lite läskigt så ser jag verkligen fram emot det.

9. Om du skulle volontärarbeta, vad skulle du då vilja göra och var i världen?

Svar: Jag skulle vilja arbeta på ett Pandareservat, har alltid varit min dröm. Och det är ju i Kina då! 

10. Vilket är ditt favorit-te just nu?
Svar: Åh så himla svår fråga! Men ett av de som jag köpte på Kiviks marknad, grönt te, yoghurt citron. Himla gott ju!

11. Om du fick leva i en film för en vecka, vilken film skulle du välja då?

Svar: Harry Potter!!

12. Om du fick äta "Bertie Botts Every Flavour Bean" från Harry Potter, och fick välja på smakerna korv, jord, mask eller tvål, vilken skulle du välja?
Svar: Tvål, har smakat alla dem och tvål är ju i alla fall godast haha!

13. Vad är det bästa med Wincent och Nikki?

Svar: Wincent - snäll, mysig, hans man, att han nästan aldrig stressar upp sig, och så är han väldigt söt och kelsjuk.

Nikki - Liten = bra, hon blir alltid så glad när man kommer hem och vill alltid bli klappad, hon är bäst på att leka själv med sina bollar. Finns så mycket bra med de båda två men det får räcka med det där!

14. Om du skulle förknippa dig och din familj med varsin färg, alltså inte nödvändigtvis favoritfärger utan bara vilka färger ni "är", vilka färger skulle du välja då?
Svar: Mamma - röd
          Syster- Lila
          Pappa - Grön
          Jag - rosa/svart

15. Favoritfärg?

Svar: Pastellrosa!

16. Vad gör dig riktigt glad?

Svar: Håkan Hellström, musik, serier, ord från fina människor, mina djur, en härlig galopp på Wincent, Vedbände. 

Och så blev det juni

Nu är det ju Juni? Vart tog tiden vägen tänker nog de flesta, men inte jag. För, för mig har tiden gått så långsamt, och så blir det väl när man sitter hemma hela dagarna. Men det ändras snart. För vet ni? I höst börjar jag skolan igen!! Och det har jag firat med att dricka citron te, dag ut och dag in. (när jag inte varit i stallet eller tränat då)

Min klass är ganska fin ändå, fick tårar i ögonen när jag öppnade

och läste. Nu känns det bättre, lite i alla fall. För de kanske inte tänker

att jag söker uppmärksamhet trots allt, jag vet inte. Men fint är det,

och gosedjuret är super lent och mysigt! 

Vad vill du bli när du blir äldre?

Det var andra dagen i gymnasiet när vi fick frågor på ett papper, varav en var den här.
''Vad vill du bli när du blir äldre?''
Och för alla andra, var väl det en helt normal fråga. En fråga som var okej att svara på.
Men jag kunde inte tänka, jag kunde inte skriva. Vadå? Jag vill inte leva ju,
jag vill ju dö? Jag ska dö. Hur ska jag då kunna bli något? Jag kan ju inte bli något annat än död då,
eller?

Jag försökte tänka på ett annorlunda sätt, om jag lever och blir äldre, vad vill jag bli?
Svaret kunde varit fotograf, läkare, polis men mitt svar blev lycklig. För om jag överlever,
om jag någon gång inte vill dö längre, då spelar det ingen roll om jag blir fotograf eller polis
så länge jag blir lycklig.

det finns flera av mig

En okänd människa kontaktade mig för några dagar sedan,
skrev några ord som skapade ett kaos inuti mig, ångest, oro.
Ord som beskrev att folk i min skola pratat om vad som hänt mig,
att de säger att jag försökte ta livet av mig utanför gympasalen.
Tjejen som skrev, går inte i min klass, och det oroar mig.

Går det rykten om mig över hela skolan?
Kommer alla komma ihåg mig som ''tjejen som inte lyckades ta livet av sig utanför gympasalen''
Är det så jag kommer bli ihågkommen? Är det så?
När jag kommer tillbaka, då är jag inte samma människa för dem längre.
Nej då är jag inte ''Johanna'' längre, då är jag ''Johanna som försökte ta livet av sig''.
Ingen kommer kolla på mig på samma sätt som de gjorde innan, och det gör ont.

Det gör så ont. Dels för att ryktet är fel, det var inte utanför gympasalen.
Jag gömde mig för poliserna i närheten av arenan (som är vår gympasal) för där trodde jag
inte att de skulle leta i första taget.

När jag ska ta stegen in i skolan igen kommer jag i allas ögon vara en annan person,
vet ni hur ont det gör?

Utdrag ur skolarbete

Hela livet har jag ramlat omkring. Sått på osäkra ben, haft trasiga lungor, ett trasigt hjärta. Det livet som andra pratar om, det finns inte i min framtid. En framtid med lycka, kärlek, vänskap, framgång är inte något för mig. Istället trillar jag omkull på ställen jag aldrig varit. Mina knän har alltid en svag nyans av blå, det finns alltid spår efter varje fall. Ett minne för att jag ska komma ihåg trasigheten som byggt bo i min kropp. Att glömma att den finns där är ett brott, en synd. Det är skam att glömma. Alltid måste jag påminnas om hur trasig jag är, för att jag inte ska tro en dag att jag är hel. För hel, det kan jag aldrig bli.

När frågan kommer; om hur jag mår, tittar jag bort. Himlens blåa nyans tonas bort utav de massiva molnen. Fåglarna utnyttjar friheten, prövar sina vingar. Löven på träden har ändrat färg. Sommaren försvann, precis som ljuset lämnade min kropp när trasigheten tog plats. Mörkret är på väg. Jag rycker på axlarna som svar på hennes fråga. Kan inte precis svara att trasigheten river itu mig, hackar sönder mig.

skammen

Läraren lämnade ett papper på min bänk, ett papper som jag mest ville elda upp.

Ett papper jag ville glömma bort. Började läsa första meningen, men tankarna flög iväg,

på helt andra håll. Samtidigt som jag satt där i klassrummet var jag någon annanstans,

borta, jag såg mig själv dö ett antal gånger, jag kollade på.

Det var fint, jag tror att jag log. 

Sen kom den, paniken, ögonen försökte läsa meningen igen. Försökte hålla tankarna i styr,

försökte försökte, huvudet var tomt. Skrik och åter massa skrik där inne. 

Skammen över att jag inte kunde något var som en kallsup, jag ville inte mer.

Jag ville upp, jag ville bort därifrån, ville inte få mera kallsup, ville hålla mig över ytan.

ville klara det. 

Mitt papper lämnades in med två färdiga meningar utav 12, några enstaka ord på resten av meningarna.

Skammen är där fortfarande, skulden, på måndag är det dags igen. 

Jag orkar inte ens ta upp boken, det gör för ont 

för tro det eller ej, jag har tagit bussen för första gången på 1,5 år!!

visst, det var jävligt jobbigt och hemskt, och jag mår så himla dåligt, men jag klarade det.

jag kände mig oerhört övervakad, som vanligt, men jag satt kvar, jag hoppade inte av.

Imorgon tar jag den igen, önska mig lycka till!

horror show

Det har blivit en vana nu, att gå ensam hela dagarna. 

Visst det gör ont, förbaskat jävla ont, men det är bäst så.

Jag vill inte bli sårad, jag vet att alla människor vill mig illa.

Lunchen hoppas över, ibland tar jag ett äpple, eller ingenting.

Jag är van, jag känner ingen hunger. 

It Will All End In Tears

Lektionen slutar, jag ser hur alla letar med blicken efter sina vänner.
Som de brukar vara med. Jag smiter, springer snabbt ut, ner för trappan in på toan och låser.
Andas ut. Ingen såg mig. Jag är rädd, jag är övertygad att alla vill mig illa.
Det går inte att leva såhär. Alla andra går och äter mat. Jag gömmer mig i biblioteket,
pluggar och läser en bok om en tjej som är på psyket.

 Ibland tror jag att jag är osynlig,
att jag inte lever egentligen, utan att jag bara tror det och går runt som vanligt utan att märka.
Hur vet man om man lever eller inte? Hur märker man det?
Allt gör så ont ju, livet skulle vara något fint, någon glatt.
Det här kan inte vara livet,
eller?

frihet

Jag är trött på att skriva att jag är trött här, jag kan inte skriva det hela tiden, varje dag.
Jag är trött på att vara trött, trött på att inte ha någon ork till att skriva, så trött att det är utmattande att skriva här. Men jag försöker. Ska försöka.

På måndag börjar skolan, jag ska gå, jag får gå. Låter normalt, men för mig är det 11 månader sedan jag gick i riktig skola (ungefär). Så det är faktiskt en frihet, men jobbigt. Socialt, helt hemskt. Men jag vill ha friheten, jag vill kunna få vara fri, inte vara på mellanvården hela dagarna, där är ju hemskt.
Det oroar inte ens dem på bup att jag inte säger hur jag mår, de frågar inte ens längre, de bryr sig inte.
jag gillar det, i smyg