Men hon säger ''Jag har lyckats att bli van''

Om vi säger såhär, 

föreställ er att dygnet runt bära med er en smärta.

En smärta som förstör er, river itu er, drar ner er i mörkret.

Föreställ att du har demoner i huvudet som säger saker,

att du inte är värd ett skit, att du är tjock, du förtjänar inte maten,

straffa dig själv, du borde dö. Man kan väl nästan säga att

det är som att gå med en pistol mot tinningen, tror jag.

Fast pistolen finns inte, det är en illusion,

rösterna finns inte egentligen, det är DU som är pistolen 

samtidigt som du är personen som har makten för avtryckaren.

Så är mitt liv just nu.