Ångesten försvann inte riktigt, den var här hela tiden.
Det var svårt att le, skratta och prata. Låtsas ni vet. Mina tankar
var sjuka, och kanske skrämmande, och jag minns inte riktigt vad vi har gjort.
Ärligt, det är som bortblåst. Jag kan inte komma ihåg mer än det jag tänkte
på. Det enda jag minns är de sjuka tankarna och ångesten i mitt bröst.
Jag förstår inte vad det är för fel på mig, och ingen annan verkar
förstå det heller. Ibland tänker jag att jag kanske inte är sjuk,
eftersom BUP inte bryr sig. Jag kanske överreagerar, det är väl kanske
meningen att jag ska må såhär?
Det är absolut INTE meningen att du ska må såhär!!! Tro inte det *kramar* tycker det är skit att BUP inte verkar bry sig så mycket, men undrar vad vill du att de ska göra? Du kanske inte vet? Man vet inte alltid jag vet det själv. Jag vet sällan vad jag vill ha för hjälp! men har inte heller fått den frågan, ibland kan det ju bli enklare om man får den frågan, eller?
SvaraRaderakram