Röd

Lakanen färgas

Av mina sår

Från taggiga rosor

Skulle jag kunna skriva

Men det är inte vackert

Det är fult, brutalt, hemskt

Punkt.

Jag vill inte försköna sanningen. Skriva om självskadorna och detaljerna. Jag ser ingen mening med det samtidigt som jag måste få mig ur tankarna. Jag ser ingen mening till någonting. Varför ska jag äta? Dricka? Ta medicin? Duscha? Kolla serie? Varför? Det finns ingen mening med det. Men jag ligger här i sjukhussängen och kollar mumin. För att distrahera det jobbiga inuti. Little do they know tänker jag. Mumin är i en djungel. Någonstans zoomar jag ut från verkligheten. För jag ser ingen mening att vara här. I stunden. Verkligheten är inte rolig. Och det är inte bättre hemma. Dagarna spenderas oftast i sängen/soffan. Jag må låta tjatig men det finns ingen mening. Så jag försvinner. Ett tag. Försvinner i tankarnas värld och grottar ner mig i mörkret. För mörker är vad som fyller mig. Jag önskar jag kunde skriva att jag kämpar på men ska jag vara ärlig är det helt svart. Jag har kommit till en vägg och det finns ingen väg förbi. Bara döden. 

Fortsätt står det på min handled. Håkan sjunger raderna om och om igen. Fortsätt. Fortsätt. Men om jag inte vill fortsätta då? Om jag inte vill? Spelar det ingen roll vad jag vill med mitt liv? Det är väl ändå mitt liv. Men jag kollar på handleden ibland. Tänker på honom. Och det ger mig värme. Håkan är min hjälte. Och det må låta töntigt.

Nu ska jag sova efter att ha fått nattmedicin och vb. Känns lite konstigt att blogga såhär och inte mest poesi. Men allt är väl bra tänker jag. Imorgon är det fredag och jag ska hem. Till djuren. 

Godnatt 

🖤