Give my brain a break

Jag har lite ljus i mig nu. Lite tro eller mer tro på att jag vill våga tro. Men jag är så rädd för att det ska gå åt skogen. Att jag ska våga ett tag och sedan kämpa för mörkret igen. Att jag ska komma till den insikt jag alltid gör och hamnar på sjukhus. Någon säger att jag inte överlever igen men jag tror inte på det. Så illa har det inte varit. Men samtidigt blir jag rädd. Rädd för att inte få bli moster. Rädd för att inte få se Håkan igen. Rädd för att min familj ska behöva sörja mig resten av sina liv. Rädd för hur mina vänner ska klara det. Jag är konstant rädd för allt. 

Rädd för att följa ljuset. Rädd för att ta bussen. Rädd för att gå promenader så jag vänder mig om konstant för att kolla att ingen är bakom. Jag är rädd för att vara meningslös. Rädd för dagen Nikki dör. Rädd för att mamma och pappa också kommer dö. Rädd för att ha det bra för att jag vet jag kommer må dåligt igen. Rädd för att minnas allt jag inte vill minnas. Rädd för terrorattentat. Jag är rädd för att jag ska gå upp till den högsta vikten jag låg på tidigare. För att jag ska råka äta kött. Rädd för att det ska bli krig. Rädd för att Håkan ska lägga ner musiken och för att han ska dö. Jag är rädd för att Ryssland ska använda kärnvapen och jag är rädd för klimatkrisen som inte en jävel bryr sig om. Jag är rädd för allt som går att vara rädd för och lite till.

Det ironiska i det hela?

Ja jag har en tatuering på min nacke där det står 

våga vara rädd 

Men jag vågar inte vara rädd för jag är rädd för att vara rädd. 

Så hur ska jag våga ge ljuset en chans? Genom att våga vara rädd? Jag kanske bara behöver hålla mig över vattenytan men risken är att jag drunknar. Och det går jävligt snabbt. Jag kanske kan hålla mig flytande ett tag men det verkar alltid som jag till sist sjunker och jag vill inte göra alla besvikna. Om och om igen. 

Jag orkar inte ha min hjärna. 

80% på rea

Ser du på mig att jag är ett sjunkande skepp? Ser du att knutarna i mitt inre trassel inte går att reda ut? Jag är 80% på rea, en möglig gurka på Willys, den där hästen på aktion, i ett land långt härifrån som ingen vill ha, som tillslut skickas till slakt. Det är jag. Kan du se det? 

Jag lägger alla mina kort för dig att se. Följ den röda tråden. Så ska du snart se, det sjunkande skeppet, knutarna i mitt inre. Allt det som gör ont. Gurkan, hästen. 

En fot framför den andra. 

Jag bara måste hänga kvar, lite till och lite till. 

Dem säger det blir bättre. Att det bästa inte hänt än. Kanske är det så. Men jag är trött på att må dåligt. Trött på att ha ont. Men jag får fortsätta lite till. Leta efter ljuset Håkan bad mig om. Det gör så ont att nått så nära kan vara så långt bort. I en sjukhussäng på mava vaknade jag på julafton men vet ni det blev okej ändå. Det blev pappas ”kött”bullar och Kalle anka och även om smakerna fortfarande är konstiga så var jag hemma med de jag älskar. 

Framför en levande brasa. Men jag behöver Håkan just nu och hans ord i öronen. Behöver spelningar och helst en till kram. Det finaste med 2023 var att jag fick träffa honom tillsist. Att höra hans ord om mina böcker. Det finns ljus i mörkret jag måste bara hitta det. Du får mig att hänga kvar 🤍

namnlöst skepp

[nämner tvångsåtgärder]

Jag vill att ni ska se. Smärtan där inne. Vad ni gjort med mig.  Jag vill att du, som skrek mig rakt upp i ansiktet, bad mig att skärpa mig och sedan skrattade och satte dig i fåtöljen i min dörr, att du ser. Att ni som drog av plagg efter plagg från min kropp och sedan lämnade mig i mörkret på mitt rum. Vill att ni ser den kropp som lämnades kvar, naken i sängen med endast en filt och ett par trosor. Hur den kroppen ser ut idag. Jag vill att ni ska veta, hur mycket ni skadade mig. Hur era röster ekar högre än något annat i mitt huvud. Jag vill att ni, som bar mig naken genom avledningen. Till rummet med en fastborrad säng med remmar, jag vill att ni ser att jag än idag drömmer mardrömmar om er. Att när min mamma ska väcka mig på morgonen, står vid min sida och säger godmorgon, att min kropp reagerar som hon håller en kniv och ska mörda mig. Alltid rädd att sitta fast, alltid rädd att det är ni som står där och att jag ska vakna i den där sängen i rum nio avdelning  90. 

Om jag bara visste då, vad jag vet nu. Om jag bara kunde radera hela den historian och spola tillbaka bandet och börja om på nytt, då skulle jag göra det. Om jag kunde radera era hårda och vassa ord, då skulle jag göra det. Om jag kunde ta bort de bilder jag har i mitt huvud. Ja jag skulle ge vad som helst för det. Jag trodde ni var räddningen som kom i natten på ett stormande hav. Men ni fick mig att sjunka och skeppet mitt tar fortfarande in vatten. Är det såhär det känns att drunkna? Jag tror jag ser domen i mina ögon. Det blir aldrig bra va? Som Titanic kommer jag falla, ner ner ner, till botten och jag ser inget ljus. För vad vet du om solen, förrän någon släckt alla ljusen? Ja vad vet ni egentligen.

Wild story

 Tiden tickar på något märkligt vis. Höst blev till vinter och vår. Hjärtat i mitt bröst, det slår och slår. Även om det inte varit självklart. Tystnaden här har varit lång men mitt liv har pågått. November bjöd på resa till London, december resa till Vietnam över nyår och in på det nya året. När jag kom hem var jag ensam i några timmar och kunde inte stå emot. Så jag flydde.. hamnade på mava för att sen flyttas till IVA och jag minns inte mycket mer än att jag mådde piss. Infarterna strulade och ett starkt minne jag har är att läkaren på IVA tänder lampan på mitt rum mitt i natten och säger att hon måste få en infart. Nu. Så hon sticker och sticker men inget funkar. Det är något fel på min hud eller mina kärl. Jag är trött och mumlar att hon får sätta CVK och hon blir lättad. Men fy vad ont det gjorde. Jag får lite narkos och slumrar till. 

Efter någon dag kan jag flyttas från IVA till psyk och där är jag kvar. Jag fick en rejäl vårdskada under den vistelsen och var nära att behöva hudtransplantation. Men läkaren sa tillslut att det faktiskt inte behövdes, för jag läkte grymt bra. Men tog två månader tror jag att läka den tredje gradens brännskada jag fått på foten. Det var smärtsamt. Att revidera död hud. Men nu är det helt läkt. 

För några veckor sedan tog jag dock överdoser igen. En som jag känner själv var ett stort misslyckande och helst inte pratar om. För att jag skäms. För det kändes så dåligt gjort. Att jag inte ens kunde ta en ordentlig överdos.. sen någon vecka senare tog jag ytterligare en som jag vet skrämde min familj, rejält. Jag hade kommit till mava precis när jag kraftigt börjar krampa. Tappar andning och medvetandet och de påbörjar HLR. Allt detta ser min syster. Jag blöder ur munnen för jag bitit mig i tungan. Det pågår ca tre minuter innan jag återhämtar mig men flyttas till IVA. Jag minns inte mycket alls. Korta sekunder på mava när de säger jag ska flyttas. Svart. Sen är nästa jag minns IVA och att mamma är där och gråter, Ida gråter och de byts av så att pappa också kan komma in och träffa mig. Sen är det luddigt igen fram tills morgonen. Flyttades till mava sen och var där ett dygn innan jag hämtades av psyk. 

Men jag har börjat vara i min egna lägenhet med min kontaktperson här på avdelningen och även min terapeut ibland när det funkar. Det känns både bra och dåligt. Stelt framförallt. Jag känner mig lite ovan på något sätt. Att vara där. Jag känner inte personalen där och har svårt att se att jag ska kunna öppna upp och släppa in dem. För jag gör ju inte det på avdelningen. Jag är så lite som möjligt med personalen. Jag vill inte ha deras stöd och det kanske låter lite otacksamt men jag trivs inte med att ta hjälp när jag mår dåligt. Jag hanterar mina problem på mina sätt och jag vet att dem inte är bra men det är en vana som är svår att förändra.

Jag har svårt att se hur detta boendet ska fungera. Att det ska gå att jag är så fri som jag är där. Jag hoppas, men är tveksam. Mina tankar är ju inte på att jag ska ta stöd och hjälp när jag behöver, jag kan inte tänka så. Det går inte. Mina tankar fokuserar på möjligheter och jag vet att det skrämmer vissa. Jag vill inte ge upp chansen på att det ska gå bra. Jag är villig att ge det en chans. Men samtidigt vet jag hur nära döden jag varit tidigare och det är alltid med mig. För jag vet att chansen att det ska gå bra är väldigt liten, och chansen att jag istället inte klarar mig, är större. Men jag ger det ett försök.

Det gör ont när knoppar brister

 Nu har det gått en tid. Min skrivlust försvann lite på våren och nu är det redan full sommar. Det har varit kämpigt men har inte haft något direkt val än att ta mig igenom det. Har varit tufft i alla fall. Är hemma över sommaren på permission och har varit på mycket konserter vilket är något av det bästa. I början på veckan blev det lite kaotiskt med en rätt rejäl självskada som jag fick operera och är nu gipsad. Skrämde livet ur mina föräldrar och främst min mamma som fick panik och ringde 112. Fanns ingen ambulans i närheten så hon hjälpte mig ut till bilen och körde mig själv. Jag grät och hon grät och vi hade nog båda två panik. Operationen gick bra och jag ska tillbaka och ta stygnen om någon vecka och sedan blir det tid hos arbetsterapeut också. Det är skönt att vara hemma trots att jag mår dåligt. Med hundarna som slickar tårarna och ligger nära när ångesten blir jobbig.

Värmen är jobbig och blir inte bättre nu med gipsad arm heller. Men snart är det i alla fall Håkan och det ser jag fram emot 💘

Night-tea

Det är mitt i natten. Jag har covid och sitter upp i sängen och väntar på att en kopp te ska svalna lite. Jag testade positivt i måndags och har blivit bättre sen dess. Men ikväll hade jag svårt att somna och när jag nu precis blev trött kom rethostan likt inget förr. Mamma vaknade och jag gjorde en kopp te med agavesirap i. Hoppas det ska hjälpa.

Jag skriver inte lika mycket längre vilket kanske märks. Inspirationen känns inte på top och dessutom händer inget särskilt heller. Pendlar mest via hemma och avdelningen. Mår inte bra psykiskt och jag vet inte om någon från avdelningen fortfarande läser min blogg vilket gör mig lite osäker på ett skriva ibland. Jag skriver en del för mig själv också.

Har försökt föra in en rutin att fylla i lite olika böcker vid 20 inför natten. Om hur dagen varit, hur jag hoppas morgondagen blir. Eller i boken från Jazz där jag ska bli lite klokare på min egna kamp med all psykisk ohälsa. Fick ju också en bok av Sofia med rätt simpla frågor jag svarar på då och då. Känns skönt att fördriva tiden lite så. Varva ner inför natten. Jag är verkligen inne på att fylla i böcker och har hittat flera online jag vill köpa också. Men det får bli längre fram.

Jag är hemma i helgen och ligger (sitter med kudde) i sängen med Nikki och Luna. De tycker jag är stendryg som väcker dem när jag hostar. Men Luna kan med vara dryg så då får hon smaka på sin egna medicin tänker jag.

 Nu ska jag dricka min kopp te och sen hoppas jag på sömn. 

Långa nätter

 Hur får jag vakna nätter att gå när allt jag kan tänka på är bläcksvart mörker? Där svarta hålet växer sig större. Det är långa nätter. Allt för långa nätter 

1 december 2021

Så blev det december. Snön faller utanför fönstret men jag är inom låsta dörrar. Höjdpunkten på förmiddagen blev att öppna första luckan i julkalendern. En kopp te med Muminmammans kraftdryck, vilket behövdes då natten varit lång. Inte kunnat slappna av trots massa medicin. Somnade tidigt imorse och är nu helt slut. Håkan spelar ju på en konsert för att uppmärksamma ungas psykiska ohälsa. Önskar jag kunde vara där fysiskt men jag får kolla på ipaden här på psykiatrin.

Ska bli fint ändå att se honom och få höra honom sjunga. Hjälten min. Om han bara visste hur mycket han betyder för mig. 

Skit skit skit

Veckan har gått. Vardagen består numera av avdelningen mestadels. Randiga lakan, människor i vita kläder och larm som piper. Jag har fått en del skit av diverse människor online denna veckan vilket tagit på mig. De sparkar på någon som redan ligger ner och jag har blockerat dem nu. Enligt den ena kan jag inte ta kritik och börjar sen kalla mig elaka saker där hon skriver jag är en offerkofta och barnslig medan jag bara svarat på hennes kritik utan att skriva några elaka saker. Jag orkar inte ta sån här skit över en sak jag inte rår för. Men nu är de blockade och jag hoppas slippa mer skit.

Nu sitter jag i bilen på väg till mormor och sommarstugan. Imorgon ska vi besöka morfar på boendet och gå på julmarknad i Nyköping. Sen åker vi hem igen på söndag och jag ska till avdelningen.. har en till timme kvar i bilen men snart är vi framme. Ska bli skönt att träffas igen då vi fick ställa in förra gången pga jag var på akuten. Men nu är vi snart där 

Lämna

Jag ville säga nej. Förklara att det måste blivit fel. Att det som står i papperna är fel. En helt annan person. Jag ville skrika att nej nej nej jag behöver inte eran hjälp jag behöver inte erat skydd. Men jag satt still. Med blicken ner och munnen stängd. Bet mig i kinden. Ingen förstår att det inte är jag. Att jag inte är den personen de pratar om. Eller? Är jag så sjuk som de får det att låta? Riskerar jag att dö vid lite mer frihet? Skadar jag mig så allvarligt som de säger? För jag ser det inte. Ärren som fyller min kropp är bevis på att jag förlorat och inget annat. Jag har inte varit stark. De säger de är rädda jag ska dö. Inte existera mer. Jag säger inte hur den tanken både ger mig lugn och oro. Jag ligger här i sängen på avdelningen och lyssnar på musiken jag vill ha på min begravning när jag inser jag ligger med en klump i magen. Vill jag leva? Nej. Vill jag dö? Kanske. Vill jag må såhär? Nej. Men jag tar mig aldrig ut. Döden ger mig både lugn och oro. Över vad som händer. Alla jag lämnar kvar. Som kommer beskylla sig själva för de inte gjorde mer. Sa att de älskade mig flera gånger. Kramade mig. Fick mig att le. Nikki som för evigt väntar på att matte ska öppna dörren och leka med hennes bollar. Aldrig mer sova bredvid henne. Det gör ont och jag gråter av tanken. Jag vill inte leva men ska jag lämna alla kvar? Jag ser inget annat val. Men jag vet inte. Just nu gör allt ont. Så jag stannar ett tag till. Tar dag för dag. Minut efter minut. 

Ni kommer sakna mig mindre och mindre

Möte utan några direkta förändringar. Ingen utslussning då de inte litar på mig och det gör så ont att jag fastnat här. Jag vill inget mer än att vara fri. Men de vågar inte. Det är en balansgång. Komplext. Ord jag aldrig velat höra. De är rädda jag dör men hade det verkligen varit ett problem egentligen? Hade i alla fall kostat regionen mindre pengar. 

V 🤍

Hur sjukt att sakna en människa jag aldrig hade känt om jag inte blev sjuk? En människa som gjorde sitt jobb men som såg mig som den människa jag är och inte bara en patient i mängden. Som tog sig tid för att försöka förstå och hjälpa. Som kollade läget när hon märkte det var något på gång. Som såg mig och fanns där för mig. Det är tomt på avdelningen och det gör ondare än vad jag vill erkänna att ha sagt hejdå till en person som under åren hjälpt mig så otroligt mycket. Jag kände mig sedd. Jag kände mig trygg. Som någon som betydde något för någon. Jag kände hennes hopp och jag kan inte tacka henne nog för allt hon gjort för mig. Men det gör ont ikväll. Att sakna någon jag inte längre har. Det gör ont.  

Se men inte röra

Ni får se men inte röra

Det djupt inuti

Ni ser djupt in i min kropp

Fettvävnad ibland muskler

Men ni får inte röra

I alla fall inte det som är djupare än så

Ni får ta på det på ytan

Se det onda och vårda det

Men när vi kommer djupare 

Vänder jag mig bort

Vill inte ni ska se

Hur mörkt det är

Vill inte ni ska se

Hur hemsk jag är

Det fysiska är lättare

Att ta på

Men det psykiska 

Är det som gör ondast

Ni kanske tror er se

Ni kanske vill ta på det

Men öppnar jag dörren till det mörka

Så förstör jag även er

Så ni får se

Men inte röra

För jag färgar av mig

Av det oändliga mörker inombords 

Vitt och rött (tw)

Det rinner på det vita lakanet. Färgar det rött. Jag ligger där i mörkret och vrider mig av smärta. Tar nattmedicin med blodiga händer. För mörkt för att någon ska lägga märke till det. Försöker sova och slumrar till trots den jävla smärtan. Väcks av att någon står i dörren. Frågar vad jag gjort. Om blodet är nytt. Jag vrider mig när hon tänder lampan. Så var det onda synligt. Får nya sängkläder och tvättade sår. Läkare rings men kommer aldrig upp. Smärtan blir olidlig när sjuksköterskan duttar i såren. Ser hur ont jag har och säger att hon snart är klar. Hämtar Alvedon och zopiklon och så ligger jag här i mörkret ensam med mina demoner igen. Nu är det sovdags men tankarna spökar och jag är trött på detta livet. De ser ett mönster. Ett mönster som pågått i flera år. Hur ska jag förklara det? Jag vet inte själv. Krislistor från förr ligger i kartonger och samlar damm. Det var aldrig ett helhjärtat försök. Alltid en fot i döden. Jag ville skada mig. Jag vill skada mig. Men mönstret är ologiskt. Dumt. Det goda blir tillslut ont och ännu en gång har jag bevisat det.

Ringa mamma

Kolla serie

Lyssna musik

Lyssna ljudbok

Stod det. Följ dessa steg sa dem. Men jag gjorde det aldrig. Jag gör det inte idag. Jag trycker mig ut från dörren som står på glänt. Pressar med all min kraft. Fastnar på mitten mellan liv och död. Här men ändå inte. För i tanken är jag begraven. Djupt under marken. De säger jag lever. Att jag kan få ett bra liv men jag slutade tro på det för flera år sedan. Två år har gått sen jag blev inlagd. Är det ett bra liv? Ständigt tänkande på död och misär. Du frågar vad jag tänker på men jag får inte tänka så. 

Läkare rings men kommer aldrig upp. Tar inte emot hjälpen. Inte mer än Alvedon och zopiklon och nu borde jag försöka sova. Monstret blev matat. För ikväll. Samma visa om och om igen. Jag blir aldrig fri. Aldrig. Frågan är om jag blir fri i döden. 

Ont

Skrubbsår i själen sägs det. Jag kommer aldrig ut ur den eviga labyrinten. Går runt runt och runt. Tröttare än tröttast men ingen sömn i världen kan förändra det. Sover på dagarna. Halvsover på nätterna. Ständigt redo för fight. Skulle du ställa dig bredvid sängen på natten hade jag sparkat dig i magen i ren reflex. Jag är inte där men jag är ändå där. I de daländska skogarna. 

Jag tar mig inte framåt. Jag har stannat här. Och hur tar jag mig vidare? Kan någon svara på det? För jag vet inte själv. Hur jag hittar ut 

Tårar tjockare än blod

Mina tårar

är tjockare än blod

Tsunamin vill ut

och när jag öppnar mig

blir kudden blöt

Jag har försökt

att öppna en glänt

Att släppa ut det

då och då

Men det byggs upp

och inget kan tillslut 

hålla det tillbaks

Så när jag ligger här

med tsunamin sprutandes

ur ögonen

Så minns jag mig tänka 

på slutet 

På när jag inte längre

Existerar 

Vad händer med min tsunami då? 

Tårar rinner, tar aldrig slut

Och så kom regnet. Samtidigt som det smattrar i rutan och vinden som viner så rinner det också tårar ner för min kind. Bildar ett märke på det blåvit randiga lakanet som tillhör region Skåne. Jag ligger där. Ensam på mitt rum och gråter likt aldrig förr. Skriker tyst i kudden för att sen försöka slå bort smärtan som fastnat inuti min kropp. Det här går inte att gråta ut. 

Men ingen ser. Ingen hör mina tysta rop och personalen kommer inte in i de ögonblick jag mår sådär. Enligt dem har det nog varit en lugn och okej kväll. Men jag har gråtit. Hyperventilerat och slagit mig för att sluta känna smärtan inuti. Men hur ska dem veta det? Jag kan inte berätta. Kan inte be om hjälp när tårarna och snoret rinner. Det går inte. 

Så jag ligger här i mörkret. Gråter. Jag önskar det fanns en enkel väg ut. Men som gubben sjunger, fortsätt och fortsätt lite till. Det står på min handled av en anledning men fan vad svårt det är i dessa stunder att göra just det. Fortsätta. 

Du kanske inte når den du vill men du når mig

Ångest. 

Jag önskar så detta kunde få ett slut. För dagarna är jobbiga, nätterna är jobbiga, kvällarna är jobbiga. Jag vaknar på morgonen och blir besviken varje gång. Önskar att jag inte var där jag är. Vid liv på planet earth. Men så är det ju varje morgon. Inget kan få mig på bättre humör just nu. Okej kanske hundarna men dem är jag ju inte hos nu. Nej nu sitter jag på avdelningen och ska snart be om insomning då den vanliga tabletten inte funkade. Blir så ibland. Antagligen för jag får sån panik av att bara stänga av allt och vara helt ensam och fokuserad på tankarna och det inuti: det är svårt. Jag vill inte minnas. Vill inte känna. Vill inte tänka. Lobotomera mig så jag slipper det här.

Jag önskar jag låg i sängen hos mamma. Med Luna och Nikki. Jag önskar jag kunde få som jag vill. Jag önskar jag aldrig hade fötts. Det är så mycket olika saker jag önskar. 

Verkligheten känns svår. Utmanande. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte är rädd för den. För allt vad ett normalt liv innebär. Jag är så långt bort från det att jag vet inte vad. Inlagd i år var inget planerat. Men det blev så nu är jag fast här. Jag är hospitaliserad så det skriker om det. Samtidigt som jag vill ta mig härifrån vet jag det slutar med döden. Jag orkar inte och det enda min hjärna fokuserar på är självskada. Överdoser och tabletter. 

Jag äter inte på avdelningen. Dricker knappt och jag önskar jag kunde formulera mig till personalen att få in maten på rummet. För människor är inget jag orkar möta nu. Jag vill vara själv. Spelar ingen roll hur hungrig jag är för jag klarar inte av att äta bland dem andra. Det är för jobbigt. Jag vill inte vara med andra. Vill inte behöva sitta där och tugga maten och försöka spela normal. Jag känner mig inte trygg med andra människor än min familj just nu. Familj och vänner. 

Sist men inte minst. Min bok släpps imorgon. Jag är nervös. Nervös vad mitt ex ska tycka. Vad omvärlden ska tycka. Det är mina innersta tankar. Det är så jag känner och har känt. Det ska bli kul att höra vad alla tycker samtidigt som jag bara vill gråta och ta tillbaka hela boken. Jag känner mig inte värd att ha gett ut två böcker. Liksom, vem är jag? En sketen Skånetjej? 

Och kanske når jag någon. Får någon människa att känna igen sig i mina texter. Det har jag fått höra tidigare och det känns så fint att få just de orden. Du kanske inte når den du vill, men du når mig. Kom ihåg det 

I helgen spelade vi också paddel. Och blir antagligen en till gång denna veckan. Vill börja röra på mig. Men då måste jag också äta på avdelningen för att kunna orka. Meeen nu är detta oerhörda tråkiga inlägg över. 

Godnatt 

Blickar

du kollade på mig

och jag såg

att du såg

för när dina ögon 

mötte mina

utbyttes en känsla 

av förståelse 

kanske också du

känt som jag gör nu

du kollade på mig

och du såg mig 

Sömnlös natt, igen

Mörker ute

Mörker inne

Jag faller bottenlöst

Ner i mörkret

Jag bad om ljus

Jag bad om räddning

Tills jag insåg 

Att jag var bortom räddning

För jag faller alltid tillbaka hit