Give my brain a break

Jag har lite ljus i mig nu. Lite tro eller mer tro på att jag vill våga tro. Men jag är så rädd för att det ska gå åt skogen. Att jag ska våga ett tag och sedan kämpa för mörkret igen. Att jag ska komma till den insikt jag alltid gör och hamnar på sjukhus. Någon säger att jag inte överlever igen men jag tror inte på det. Så illa har det inte varit. Men samtidigt blir jag rädd. Rädd för att inte få bli moster. Rädd för att inte få se Håkan igen. Rädd för att min familj ska behöva sörja mig resten av sina liv. Rädd för hur mina vänner ska klara det. Jag är konstant rädd för allt. 

Rädd för att följa ljuset. Rädd för att ta bussen. Rädd för att gå promenader så jag vänder mig om konstant för att kolla att ingen är bakom. Jag är rädd för att vara meningslös. Rädd för dagen Nikki dör. Rädd för att mamma och pappa också kommer dö. Rädd för att ha det bra för att jag vet jag kommer må dåligt igen. Rädd för att minnas allt jag inte vill minnas. Rädd för terrorattentat. Jag är rädd för att jag ska gå upp till den högsta vikten jag låg på tidigare. För att jag ska råka äta kött. Rädd för att det ska bli krig. Rädd för att Håkan ska lägga ner musiken och för att han ska dö. Jag är rädd för att Ryssland ska använda kärnvapen och jag är rädd för klimatkrisen som inte en jävel bryr sig om. Jag är rädd för allt som går att vara rädd för och lite till.

Det ironiska i det hela?

Ja jag har en tatuering på min nacke där det står 

våga vara rädd 

Men jag vågar inte vara rädd för jag är rädd för att vara rädd. 

Så hur ska jag våga ge ljuset en chans? Genom att våga vara rädd? Jag kanske bara behöver hålla mig över vattenytan men risken är att jag drunknar. Och det går jävligt snabbt. Jag kanske kan hålla mig flytande ett tag men det verkar alltid som jag till sist sjunker och jag vill inte göra alla besvikna. Om och om igen. 

Jag orkar inte ha min hjärna. 

Månen och solen

Ikväll gör det inom mig så jävla ont. Så ont att jag mest stirrar ut i tomma intet. Försöker att inte fokusera på det eviga pipandet som även min läkare påtalade när hon var här igår. Istället ligger jag och vrider och vänder mig. En klump i bröstet. En sjuksköterska frågar hur gammal min hund är men jag tror inte hon hörde min viskning till svar. Jag vill blunda för att slippa tänka på vart jag ska kolla och fokusera blicken. Livrädd att möta någon annans och också att de ska vilja prata, ställa frågor och ha svar. Men den gången gick det bra.

Men ändå gör det ont. Ändå känner jag det bubbla över där inne. Ändå känner jag den där dragningen till mörkret. Som inte vill mig väl. Jag balanserar på en sytråd enligt andra men i mina ögon kan det inte stämma. Det kan inte vara sant, väl? 

Låt mig somna och sova hela natten och ta bort min oro. Men lämna lite kvar för utan mörker finns heller inte ljus. 

80% på rea

Ser du på mig att jag är ett sjunkande skepp? Ser du att knutarna i mitt inre trassel inte går att reda ut? Jag är 80% på rea, en möglig gurka på Willys, den där hästen på aktion, i ett land långt härifrån som ingen vill ha, som tillslut skickas till slakt. Det är jag. Kan du se det? 

Jag lägger alla mina kort för dig att se. Följ den röda tråden. Så ska du snart se, det sjunkande skeppet, knutarna i mitt inre. Allt det som gör ont. Gurkan, hästen. 

En fot framför den andra. 

Jag bara måste hänga kvar, lite till och lite till. 

Dem säger det blir bättre. Att det bästa inte hänt än. Kanske är det så. Men jag är trött på att må dåligt. Trött på att ha ont. Men jag får fortsätta lite till. Leta efter ljuset Håkan bad mig om. Det gör så ont att nått så nära kan vara så långt bort. I en sjukhussäng på mava vaknade jag på julafton men vet ni det blev okej ändå. Det blev pappas ”kött”bullar och Kalle anka och även om smakerna fortfarande är konstiga så var jag hemma med de jag älskar. 

Framför en levande brasa. Men jag behöver Håkan just nu och hans ord i öronen. Behöver spelningar och helst en till kram. Det finaste med 2023 var att jag fick träffa honom tillsist. Att höra hans ord om mina böcker. Det finns ljus i mörkret jag måste bara hitta det. Du får mig att hänga kvar 🤍

Wild story

 Tiden tickar på något märkligt vis. Höst blev till vinter och vår. Hjärtat i mitt bröst, det slår och slår. Även om det inte varit självklart. Tystnaden här har varit lång men mitt liv har pågått. November bjöd på resa till London, december resa till Vietnam över nyår och in på det nya året. När jag kom hem var jag ensam i några timmar och kunde inte stå emot. Så jag flydde.. hamnade på mava för att sen flyttas till IVA och jag minns inte mycket mer än att jag mådde piss. Infarterna strulade och ett starkt minne jag har är att läkaren på IVA tänder lampan på mitt rum mitt i natten och säger att hon måste få en infart. Nu. Så hon sticker och sticker men inget funkar. Det är något fel på min hud eller mina kärl. Jag är trött och mumlar att hon får sätta CVK och hon blir lättad. Men fy vad ont det gjorde. Jag får lite narkos och slumrar till. 

Efter någon dag kan jag flyttas från IVA till psyk och där är jag kvar. Jag fick en rejäl vårdskada under den vistelsen och var nära att behöva hudtransplantation. Men läkaren sa tillslut att det faktiskt inte behövdes, för jag läkte grymt bra. Men tog två månader tror jag att läka den tredje gradens brännskada jag fått på foten. Det var smärtsamt. Att revidera död hud. Men nu är det helt läkt. 

För några veckor sedan tog jag dock överdoser igen. En som jag känner själv var ett stort misslyckande och helst inte pratar om. För att jag skäms. För det kändes så dåligt gjort. Att jag inte ens kunde ta en ordentlig överdos.. sen någon vecka senare tog jag ytterligare en som jag vet skrämde min familj, rejält. Jag hade kommit till mava precis när jag kraftigt börjar krampa. Tappar andning och medvetandet och de påbörjar HLR. Allt detta ser min syster. Jag blöder ur munnen för jag bitit mig i tungan. Det pågår ca tre minuter innan jag återhämtar mig men flyttas till IVA. Jag minns inte mycket alls. Korta sekunder på mava när de säger jag ska flyttas. Svart. Sen är nästa jag minns IVA och att mamma är där och gråter, Ida gråter och de byts av så att pappa också kan komma in och träffa mig. Sen är det luddigt igen fram tills morgonen. Flyttades till mava sen och var där ett dygn innan jag hämtades av psyk. 

Men jag har börjat vara i min egna lägenhet med min kontaktperson här på avdelningen och även min terapeut ibland när det funkar. Det känns både bra och dåligt. Stelt framförallt. Jag känner mig lite ovan på något sätt. Att vara där. Jag känner inte personalen där och har svårt att se att jag ska kunna öppna upp och släppa in dem. För jag gör ju inte det på avdelningen. Jag är så lite som möjligt med personalen. Jag vill inte ha deras stöd och det kanske låter lite otacksamt men jag trivs inte med att ta hjälp när jag mår dåligt. Jag hanterar mina problem på mina sätt och jag vet att dem inte är bra men det är en vana som är svår att förändra.

Jag har svårt att se hur detta boendet ska fungera. Att det ska gå att jag är så fri som jag är där. Jag hoppas, men är tveksam. Mina tankar är ju inte på att jag ska ta stöd och hjälp när jag behöver, jag kan inte tänka så. Det går inte. Mina tankar fokuserar på möjligheter och jag vet att det skrämmer vissa. Jag vill inte ge upp chansen på att det ska gå bra. Jag är villig att ge det en chans. Men samtidigt vet jag hur nära döden jag varit tidigare och det är alltid med mig. För jag vet att chansen att det ska gå bra är väldigt liten, och chansen att jag istället inte klarar mig, är större. Men jag ger det ett försök.

Ont. 18:01

Tw suicidförsök/ tvångsåtgärder 

Tiden går men gör inte mindre ont för det. Även om vissa saker går framåt, som att jag ska kolla på ett boende nästa vecka, så gör det ont. Hösten har bestått av tre IVA besök. Nersövd i respirator och dialys. Jag var med om något av det värsta i mitt liv som jag också anmält. Rädslan när jag hör personalens röst i korridoren och när jag idag för första gången faktiskt såg henne. Det gör ont. Blicken ner, för ville inte möta hennes ögon som skadat mig så mycket. Jag ville inte överleva någon av gångerna. Gjorde allt i min makt för att slippa. Men jag överlevde. Jag är här fortfarande. Med ännu mer trauman. Ännu mer smärta och ännu trasigare än innan. 

Jag minns hur de gav mig spruta och hur ont det gjorde. Att jag skrek högt tills allt blev svart. Jag minns hur de öppnade dörren, sa att ettan är här med sängen, och jag minns personalen som satt vak som strök mig på ryggen innan de tog tag i mig. Jag minns tårarna, paniken, skriken.. hur jag som aldrig ber om hjälp, aldrig kräver något och inte har gjort under dessa tre år, ber om att få tillkalla läkare eller sjuksköterska men blir nekad. Att jag ligger där fastspänd och skriker och gråter i panik men personalen tar upp sin telefon och ber mig vara tyst. Ringer ett samtal och nämner mitt namn och börjar prata på ett annat språk. Minns hur jag grät.. och grät, inte visste hur jag skulle stå ut med det inom mig, och att personalen som satt vak fortsatte ignorera mig. När min syster senare kom in genom dörren och jag grät i hennes famn när jag låg i den hemska sängen, kände jag mig inte alls trygg. För personalen var kvar. När min syster försökte prata med henne, vägrade hon och sa hon inte tänkte prata om det och vaket byttes ut.

Jag trodde det skulle ta slut där. Att det var över. Jag lugnade mig. Gick med på att ta prover, få hjärtövervakning och dropp. Men proverna var inte bra. Så jag fick köras upp till IVA och väl där kom den där paniken tillbaka. Tårarna rann. De gav mig syrgas och jag minns hur jag desperat försökte undvika den. Deras händer på min kropp gjorde ont och så kom psyk läkaren och sängen, och såklart den personalen som tidigare satt vak. Där brast det totalt för mig och jag har aldrig i mitt liv känt mig så rädd, otrygg och värdelös. Medicin in i infarten och jag försvinner in i en dimma där jag bara har fragment som minnen. 

Mina anhöriga besöker mig och jag hade ont. Räknade ner tills jag skulle släppas och jag var helt väck och hög på mediciner. De skrattade åt mig och när jag fått återberättat vad jag sagt så skrattade jag också. 

Men det har gått en tid sen dess. Det gör tyvärr inte mindre ont idag. Anmälan är skickad. Bitarna i mig är trasiga. Tankarna och minnena gör ont. Jag har ingen frihet kvar och jag har inte sovit hos pappa sen det hände. Mina anhöriga är för oroliga för att det ska gå och läkaren drog ett tag in mina permissioner för det inte var hållbart. Jag önskar jag kunde säga att det är bättre nu. Att tankarna inte är lika intensiva om döden. Men det är dem och även fast jag vet jag är i London om en vecka, känns det så oerhört tufft. Allt gör ont. Så jävla ont. Ensamheten tar över och jag sluter mig från de i min närhet för att inte oroa någon. För att inte lägga över min smärta på andra. För att jag vill göra avskedet så lätt som möjligt för dem. Men jag har ingen möjlighet att dö. Det är omöjligt nu. Jag försöker svara när någon frågar hur jag mår men det är svårt. Vill inte tynga ner någon med min skit. 

Livet gör ont helt enkelt och har gjort ett tag. Ljuset i tunneln syns inte och jag frågar mig ständigt vad jag gör här. Men inget svar, kanske en vacker dag. 

Moln i september

Hon ligger och snarkar i mitt knäveck. Krafsar på mig då och då när hon märker ångesten stiger. Pussar mig i ansiktet och försöker finnas där i denna jävla ångesten. Hon är allt jag någonsin velat ha. På avdelningen är det tomt. Gråten blir en pöl i sängen och inte ens när min favorit sjuksköterska knackar på och öppnar dörren med sin lilla hund försvinner ångesten. Lilla My heter hon. Och hon luktar på mina strumpor och känner doften av annan hund och vill därifrån. Tankarna dras till Nikki där hemma. Men jag ler och ger henne en godis. 

Det är fredag nu och jag borde vara glad. Borde må bra. Jag är hemma och ligger i soffan men tankarna dras till mörker och jag kan känna ångesten i varenda liten cell i min kropp. Den vill ut. Bort. Det är som en hel bisvärm som flyger i blodet. Burrar och svider. Attackerar mitt inre. Jag kan le, skratta men ändå vilja dö. Kvällen innan jag rymde prankade jag pappa. Skrattade och skämtade. Några timmar senare gick min plan i verket och jag kunde dött. Med det sagt vill jag inte oroa någon. För jag har ingen plan just nu. Jag är under ständig kontroll och jag och mamma bråkar när hon följer mig överallt. Jag hör mig själv skrika att bara låt mig vara någon jävla gång jag är fan 25. Men jag förstår. Jag vill bara få vara vuxen och inget litet barn. Kontrollen gör mig galen. Men utan den hade jag nog inte varit här. Kammarrätten avslog min överklagan igår och hur besviken jag än blev var det förväntat. De skriver jag är allvarligt sjuk men jag ser inte det kan handla om mig. De kryddar orden med chili. Strör på det där starkaste dem har. Men jag är inte sjuk? Eller? 

Helgen är här nu och jag ska ta vara på tiden hemma. Försöka överleva utan kaos. Det måste gå. Även om jag inte orkar mer. Även om jag bara vill få försvinna och slippa detta lidandet. Jag måste finnas ett tag till tydligen och så får det väl bli.

Vilken färg har själen älskling?

Tw skriver om självmordsförsök 

Jag förstod inte allvaret. Tablett efter tablett åkte ner i magen och jag kände mig sämst. Jag är patetisk som inte ens kan ta överdos skrev jag till min familj. När de hittade mig var ett antal tabletter nere och jag tänkte att jag inte ens skulle behöva till sjukhuset. Ett misslyckande. Polisen kom och när de hörde vad jag tagit ringde dem ambulans som kom. In i ambulansen efter mycket om och men. Skakade. Kunde inte andas. Kunde inte hålla blicken still. Blir inpackad i ambulansen och började köras. Sjuksköterskan ringde giftinfo och tog kontroller. Ringde akuten som bad dem ta det som prio ett larm på en gång och det snabbt. 

Så sirener sattes på. De körde så snabbt och tårarna rann. Paniken började komma men sjuksköterskan höll min hand när hon inte tog kontroller. In i trauma-rummet med personal överallt. Poliser, läkare, sjuksköterskor. Lyfter över mig, sätter EKG. Försöker sätta infart. Kollar mina ögon. Men paniken tog över. Tårarna blandas med snor och jag som aldrig pratar skrek. Jag vill inte jag vill inte mer nu låt mig gå skrek jag om och om igen. Reser mig från sängen gråtandes och trillar ihop på golvet. Poliserna lyfter upp mig igen. 

Jag hade sån panik. En panik jag aldrig känt men en panik som inte riktigt släpper. De försökte desperat hitta blodkärl men misslyckas gång på gång. Får tillslut ut lite blod som de kan mäta med och får en pvk. Narkos rings, IVA rings och springer ner. Jag vet inte allt som händer. Jag bara grät. Blir efter någon timme körd till ett bås och somnar i en kvart innan läkaren kommer och säger jag måste direkt upp till IVA. Jag känner mig svimfärdig. 

IVA tar emot mig och återigen kaos. Infarten har åkt ut. De sticker mig i fötterna, på tummen. Samtidigt sätter läkaren artärnål. Tvättar mig. Byter om. Sätter på sladdar. Tar kontroller. Sätter kateter. Ger mig dropp. Tabletterna i magen skadar mig och för att rädda mig får läkaren sätta en sond ner i näsan till magsäcken för att ge mig kol. Hon berättar det är allvarligt. Att hon är orolig. Jag kan behöva dialys säger hon. 

Men sen vänder det. Får kol i sonden varje timme hela natten: proverna sjunker tillslut och det går åt rätt håll. Jag ligger där på intensiven och paniken inuti är som ett moln runt om mig. Min gamla favorit från PIVA sitter vak men jag somnar och hinner inte hålla mig vaken för att prata. När jag vaknar och får kol nästa gång är hon borta.

Jag trodde inte det var farligt. Jag trodde de skulle skratta åt mig. Säga att jag gjort ett patetiskt försök och bara ville ha uppmärksamhet. Men jag hamnade på intensiven, igen. Och där kanske jag förstod allvaret lite men fortfarande inte fullt ut. För jag dog inte och faran gick över rätt snabbt. Jag har svårt att se att det var så allvarligt som de säger. Kanske en dag jag förstår.

Kroppen mår bra nu. Den fysiska. Mitt inre däremot går sönder mer för varje dag och jag skulle ljuga om jag sa jag är glad att jag överlevde. Det gör så fruktansvärt ont inuti. Och det värsta av allt? Ja jag vill göra om det. 

Om det här är allt som blir så dör jag

Håkan var underbar. Jag var lycklig och tårarna rann. jag hulk grät när han sjöng ”min” sång. Men det var fint och raketerna lyste upp mina tårar blandat med glittret på mina kinder. Hans röst gick rakt in mitt hjärta och jag ska verkligen försöka leva för detta. I helgen är det dem två sista och jag vill inte tänka på tiden efter. Det lär bli kaos.

Från lyckan på konserterna blev kontrasten så stor när jag fick komma till PIVA. Av med mina egna kläder. Två personal som glor. Bort med Johanna fram med patienten i rum 6. Mitt jag fanns inte kvar kändes det som och när jag låg där på en avdelning jag aldrig trodde jag skulle hamna på igen var det så mörkt. Det var som att slungas tillbaka till första tiderna. Bältningarna, isoleringen, tvångsinjektionerna. Jag tänkte på Håkan och det jag upplevt dagarna innan men mörkret tar över så snabbt. 

Jag ser fram emot de sista konserterna, samtidigt som jag fasar för dem. För vad gör jag sen? Vad ska jag då kämpa för? Och nu är jag här igen. Bakom låsta dörrar. Som alla höstar senaste tre åren. Jag vill inte. Jag vill inte vara här. Men jag vill heller inte leva.

Det är mitt i natten nu. Snart ser jag Håkan och det ska jag njuta av. 🤍

Det gör ont när knoppar brister

 Nu har det gått en tid. Min skrivlust försvann lite på våren och nu är det redan full sommar. Det har varit kämpigt men har inte haft något direkt val än att ta mig igenom det. Har varit tufft i alla fall. Är hemma över sommaren på permission och har varit på mycket konserter vilket är något av det bästa. I början på veckan blev det lite kaotiskt med en rätt rejäl självskada som jag fick operera och är nu gipsad. Skrämde livet ur mina föräldrar och främst min mamma som fick panik och ringde 112. Fanns ingen ambulans i närheten så hon hjälpte mig ut till bilen och körde mig själv. Jag grät och hon grät och vi hade nog båda två panik. Operationen gick bra och jag ska tillbaka och ta stygnen om någon vecka och sedan blir det tid hos arbetsterapeut också. Det är skönt att vara hemma trots att jag mår dåligt. Med hundarna som slickar tårarna och ligger nära när ångesten blir jobbig.

Värmen är jobbig och blir inte bättre nu med gipsad arm heller. Men snart är det i alla fall Håkan och det ser jag fram emot 💘

Vårens tankar

 Tiden går och det har varit tyst från mig. Det är tufft. Livet gör ont men jag har inget annat val än att fortsätta. Jag har blivit beviljad boende men vet inte mer än så. Det väntas möten och jag är orolig och rädd. Mår heller inte bra. Sommar och vår är jobbigt av någon anledning. Det var snart gått ett år sedan jag tog överdosen som kunde blivit min död. Ett år. Det är lång tid. Tid jag kanske egentligen inte fått uppleva. Kanske hade 11 juni varit min död och att min familj varit utan mig ett år. Det gör ont att tänka på det men också framtiden. Tankarna i huvudet är inte glada, inte tacksamma för det året som snart gått. Men hur ignorerar jag dem? Hur stänger jag ute vad de har att säga? Jag vill bort från mig själv men jag är fast här i min kropp med min själ. Samtidigt skrämmer döden mig konstigt nog. Ovetskapen av vad som händer. Mörkret. Men så inser jag att inget kan vara värre än idag.. och sen tänker jag på ingentinget. På att inte existera. Att det bara blir svart. Jag är delad mellan mörker och ljus. Vilja och ovilja. Död och liv. 

Men jag lever nu. I denna stund. 

Night-tea

Det är mitt i natten. Jag har covid och sitter upp i sängen och väntar på att en kopp te ska svalna lite. Jag testade positivt i måndags och har blivit bättre sen dess. Men ikväll hade jag svårt att somna och när jag nu precis blev trött kom rethostan likt inget förr. Mamma vaknade och jag gjorde en kopp te med agavesirap i. Hoppas det ska hjälpa.

Jag skriver inte lika mycket längre vilket kanske märks. Inspirationen känns inte på top och dessutom händer inget särskilt heller. Pendlar mest via hemma och avdelningen. Mår inte bra psykiskt och jag vet inte om någon från avdelningen fortfarande läser min blogg vilket gör mig lite osäker på ett skriva ibland. Jag skriver en del för mig själv också.

Har försökt föra in en rutin att fylla i lite olika böcker vid 20 inför natten. Om hur dagen varit, hur jag hoppas morgondagen blir. Eller i boken från Jazz där jag ska bli lite klokare på min egna kamp med all psykisk ohälsa. Fick ju också en bok av Sofia med rätt simpla frågor jag svarar på då och då. Känns skönt att fördriva tiden lite så. Varva ner inför natten. Jag är verkligen inne på att fylla i böcker och har hittat flera online jag vill köpa också. Men det får bli längre fram.

Jag är hemma i helgen och ligger (sitter med kudde) i sängen med Nikki och Luna. De tycker jag är stendryg som väcker dem när jag hostar. Men Luna kan med vara dryg så då får hon smaka på sin egna medicin tänker jag.

 Nu ska jag dricka min kopp te och sen hoppas jag på sömn. 

Overklighet

Orden tappar sin betydelse. Jag tappar betydelse. Allt känns orimligt. Overkligt och värdelöst. Kanske en förklaring på varför jag inte skriver här lika ofta. För även om det ser bra ut finns det baksidor. Jag lever men aj vad ont det gör. 

En personal som jobbade på piva var inne igår och pratade med mig om boken. Blev glad att hon tog sig tid och att hon kom för att säga det personligen. Att mina ord berör. Det var fint.

Annars händer inte mycket. Jag är trött. Återhämtar mig och försöker att inte göra för stor skada. Det gick fel häromnatten men personalen var bra. Försökte förstå vad som hänt efter och visade att hon brydde sig. Dock har jag en konstig känsla inuti. En blandning mellan sorg och ångest. En känsla av att kaos är på väg. Och känslan av våren som är på gång (eller ja snart…) gör ont. Jag känner solens strålar mot huden men allt jag känner är hur jag återupplever tiden efter överdoser. Samma lukt. Samma smak. Känsla inuti. Samma lokaler. Det må låta orimligt men våren skrämmer mig. Något i mig får mig att känna panik och det enda sättet att hantera det på är destruktivitet. Gosar ner näsan i Nikkis päls när jag är hemma och försöker fokusera på det. Det gör ont när knoppar brister och likaså jag 

Långa nätter

Ett hjärta innanför bröstkorgen som slår och slår för att överleva. Men som gör så ont att det känns som jag ska dö. Vad är meningen med livet? Ska det göra såhär ont? Jag har alltid fått höra att det blir bättre, att smärtan och ångesten kommer avta. Men så ligger jag här tio år senare med ännu mer problem, med ännu mer smärta och ännu mer ångest. Jag minns så väl tiden på BUP för 9 år sedan och när jag tänker tillbaka gör det ont. Jag var 15 och skulle leva livet som några inom vården sa. Ställde in min språkresa, blev inlagd och fick spendera sju månader som inlåst. 

Första gången jag visade mina sår och ärrade armar sa hon att det inte var så farligt och att hur ska du kunna gå i bikini i sommar. Gick därifrån med en klump i magen. Någon månad senare blev jag inlagd. Vi bakade pepparkakor på avdelningen. Spelade spel. Gick och kollade på musikhjälpen i stan. Gick på bio. När jag sedan skulle bli utskriven var jag rädd och mitt mående eskalerade egentligen redan på en gång utan att någon riktigt förstod. 

Den smärtan jag kände då, den ångesten som fanns i min sköra kropp har bara växt sig större likt de ärr som numera fylls på min hudklädnad. Som ett virrvarr av kaos. Det gör ont när knoppar brister men det gör också ont när knoppar dör och ruttnar. Faller ner och existerar aldrig igen. Så känns det för mig. Kanske var smärtan och ångesten då att knopparna brast och att det sedan dess gjort ont för att de varit påväg att dö. Och nu ligger knopparna på marken och förmultnar. Kanske är jag påväg att dö. Ruttna bort. Kanske har jag inget liv inom mig kvar. Kanske är det inte min tid att leva och finnas.

Men jag får finnas ett tag till. Andas och känna. Ligga i mörkret och tänka. Jag ser stjärnorna i fönstret och det får mig att känna mig mindre ensam. För någonstans kollar någon annan också upp på samma stjärnor. Det är inte endast mina ögon som kollar på universum nu. Skönt. 

Spindelnät

Jag ville inte fastna här men nu är jag här och kommer inte härifrån. Jag är fast. I ett evigt mörker. På en osäker plats. En plats där jag återupplever allt om och om igen. Larm som piper. Dörrar med lås. De ser mig i ögonen när jag ligger där i behandlingsrummet och blottar alla sår på min hudklädsel. Hon ser rakt in i själen och jag skäms. Det gör ont att se det här Johanna säger hon och jag känner tårarna som samlas där bakom ögonen. Känner hur allt bubblar upp till ytan. Men utåt sett är jag lugn. Jag ligger still och fokuserar blicken på en lampa i taket. För att ta mig igenom det utan större kaos. Och nu ligger jag här i sängen igen på rummet. Tänker och tänker. Fram och tillbaka.

Jag är rädd för att fastna. Men jag fastnade för längesen och nu tar jag mig aldrig härifrån levande igen 

Lämna. (Inte)

Du lovade mig

att aldrig gå

Du gav mig löften

om en bättre morgondag 

Du sa att du aldrig

skulle göra som alla andra,

lämna

Men så sitter jag här idag

ensam och undangömd 

på en psykiatrisk avdelning 

Jag sitter här och du

som lovade mig ditt liv

och ditt hjärta, 

är någon helt annanstans 

medan jag ruttnar bort 

Du sa för alltid 

men det tog slut 

och jag är ensam nu 

1 december 2021

Så blev det december. Snön faller utanför fönstret men jag är inom låsta dörrar. Höjdpunkten på förmiddagen blev att öppna första luckan i julkalendern. En kopp te med Muminmammans kraftdryck, vilket behövdes då natten varit lång. Inte kunnat slappna av trots massa medicin. Somnade tidigt imorse och är nu helt slut. Håkan spelar ju på en konsert för att uppmärksamma ungas psykiska ohälsa. Önskar jag kunde vara där fysiskt men jag får kolla på ipaden här på psykiatrin.

Ska bli fint ändå att se honom och få höra honom sjunga. Hjälten min. Om han bara visste hur mycket han betyder för mig. 

Skit skit skit

Veckan har gått. Vardagen består numera av avdelningen mestadels. Randiga lakan, människor i vita kläder och larm som piper. Jag har fått en del skit av diverse människor online denna veckan vilket tagit på mig. De sparkar på någon som redan ligger ner och jag har blockerat dem nu. Enligt den ena kan jag inte ta kritik och börjar sen kalla mig elaka saker där hon skriver jag är en offerkofta och barnslig medan jag bara svarat på hennes kritik utan att skriva några elaka saker. Jag orkar inte ta sån här skit över en sak jag inte rår för. Men nu är de blockade och jag hoppas slippa mer skit.

Nu sitter jag i bilen på väg till mormor och sommarstugan. Imorgon ska vi besöka morfar på boendet och gå på julmarknad i Nyköping. Sen åker vi hem igen på söndag och jag ska till avdelningen.. har en till timme kvar i bilen men snart är vi framme. Ska bli skönt att träffas igen då vi fick ställa in förra gången pga jag var på akuten. Men nu är vi snart där 

Lämna

Jag ville säga nej. Förklara att det måste blivit fel. Att det som står i papperna är fel. En helt annan person. Jag ville skrika att nej nej nej jag behöver inte eran hjälp jag behöver inte erat skydd. Men jag satt still. Med blicken ner och munnen stängd. Bet mig i kinden. Ingen förstår att det inte är jag. Att jag inte är den personen de pratar om. Eller? Är jag så sjuk som de får det att låta? Riskerar jag att dö vid lite mer frihet? Skadar jag mig så allvarligt som de säger? För jag ser det inte. Ärren som fyller min kropp är bevis på att jag förlorat och inget annat. Jag har inte varit stark. De säger de är rädda jag ska dö. Inte existera mer. Jag säger inte hur den tanken både ger mig lugn och oro. Jag ligger här i sängen på avdelningen och lyssnar på musiken jag vill ha på min begravning när jag inser jag ligger med en klump i magen. Vill jag leva? Nej. Vill jag dö? Kanske. Vill jag må såhär? Nej. Men jag tar mig aldrig ut. Döden ger mig både lugn och oro. Över vad som händer. Alla jag lämnar kvar. Som kommer beskylla sig själva för de inte gjorde mer. Sa att de älskade mig flera gånger. Kramade mig. Fick mig att le. Nikki som för evigt väntar på att matte ska öppna dörren och leka med hennes bollar. Aldrig mer sova bredvid henne. Det gör ont och jag gråter av tanken. Jag vill inte leva men ska jag lämna alla kvar? Jag ser inget annat val. Men jag vet inte. Just nu gör allt ont. Så jag stannar ett tag till. Tar dag för dag. Minut efter minut. 

Och vad vet du om smärta?

Så stark att du bara ser mörker

Smärta så påtaglig att du inte vill mer

Vet du om att smärtan jag känner

Sitter djupt där inne och växt sig större 

Det rinner i mina blodådror 

Växer i mina celler

Vad vet du om smärta?

Ni kommer sakna mig mindre och mindre

Möte utan några direkta förändringar. Ingen utslussning då de inte litar på mig och det gör så ont att jag fastnat här. Jag vill inget mer än att vara fri. Men de vågar inte. Det är en balansgång. Komplext. Ord jag aldrig velat höra. De är rädda jag dör men hade det verkligen varit ett problem egentligen? Hade i alla fall kostat regionen mindre pengar.