Ocean eyes

Jag ligger här i nattens mörker med en hund sovandes på täcket, med en snarkande syster bredvid. Som snarkar båda två. Jag har spelat Harry Potter. Ätit god middag. Skrattat. Pratat.men ändå är mörkret inuti stort. Ändå ligger jag här i sängen med en klump i magen. Ändå gör ångesten att andningen, som redan är svår, blir värre. Jag får ingen luft och ångesten blir värre och värre. Det är en ond spiral. Jag är rädd att kroppen inte ska orka byggas upp. Att om jag lever till sommaren att min kropp ska säga nej. Att jag då inte kommer kunna stå längst fram på Håkan. Att jag inte kommer klara det som jag så länge väntat på. 

Jag minns mig där på piva när jag köpte biljetterna. Glädjen över att snart stå där igen men covid-19 kom och jag trodde det var kört. Att det inte skulle finnas tid kvar för mig. Jag är fortfarande inte säker på att jag kommer få uppleva det. Och när den fysiska hälsan också blivit sämre gör det ont. En del av mig vill ge upp. Förstöra det som redan känns förstört. En annan vill försöka bygga upp kroppen. Men inte ens det är en självklarhet att det funkar. Jag vet inte vad felet är. Vården vet inte vad felet är och den onda spiralen fortsätter neråt. För får jag ingen luft när jag gör saker slutar jag göra dem. Slutar gå promenader för att slippa känslan av att inte få luft och då tappar jag konditionen. 

Jag vill inte ha det såhär. Jag vill kunna andas som en normal person. Igår när vi var på bio vände sig alla om när de hörde mig andas och jag skäms. Jag trodde inte att det skulle gå så fel av att överleva ett suicidförsök. Om det ens är därför. Att något skadats, att något blivit fel. Kanske är det något annat. Något jag inte vet om. Jag tappar andan i vila. Tänker att jag inte får luft och luften blir svårare att andas in ju mer jag tänker på det. Blir andfådd av att vända mig i sängen. Av att klä på mig. Duscha. Ständigt kämpar jag för att få luft. Hostar upp segt slem. Andas andas andas. Det ord jag tänker på mest är andas. Ironiskt nog var min favorit låt efter suicidförsöket i juni ”andas” med caspar camitz. Kanske var det ett tecken, ett bisarrt skämt som sen skulle gå i uppfyllelse. 

Att något så enkelt och vardagligt son att andas skulle bli en kamp var inte planen. Något så livsavgörande. Mina läppar färgas ibland lila. Och jag känner mig yr. Personal på avdelningen ber mig ibland att ta djupa andetag och i början tog de saturation vilket ibland var lågt men som ökade vid långa djupa andetag och när var still. Nu är det vardag för dem också att höra mig flåsa. 

Men natten är lång. Natten är mörk och tyst. Det som jag gömt undan kommer fram. Blir påtagligare Samtidigt som jag trivs i natten. Skulle välja natt framför vilken tidig morgon som helst. Men jag funderar över så mycket. Minns saker jag vill glömma. Tänker på det destruktiva, tänker på tankarna och blir medveten om dem. Jag kanske inte säger det ofta men det som finns inuti mig skrämmer mig. För en dag tar de över. En dag förgör de mig. En dag vinner de. Kanske inte idag eller imorgon. Men någon gång och jag är alltid beredd på storm. På att stå där ensam i ett regnoväder utan paraply. Ibland känns det som att någon tog med mig på en båt mitt ute på oceanens vatten och lämnade mig där utan flytväst. För så känns ångesten och fan vad jag är rädd. Kanske är det bäst att bara sjunka. Låta mig falla till bottens botten. Och kanske är det där det blir bra.