Månen och solen

Ikväll gör det inom mig så jävla ont. Så ont att jag mest stirrar ut i tomma intet. Försöker att inte fokusera på det eviga pipandet som även min läkare påtalade när hon var här igår. Istället ligger jag och vrider och vänder mig. En klump i bröstet. En sjuksköterska frågar hur gammal min hund är men jag tror inte hon hörde min viskning till svar. Jag vill blunda för att slippa tänka på vart jag ska kolla och fokusera blicken. Livrädd att möta någon annans och också att de ska vilja prata, ställa frågor och ha svar. Men den gången gick det bra.

Men ändå gör det ont. Ändå känner jag det bubbla över där inne. Ändå känner jag den där dragningen till mörkret. Som inte vill mig väl. Jag balanserar på en sytråd enligt andra men i mina ögon kan det inte stämma. Det kan inte vara sant, väl? 

Låt mig somna och sova hela natten och ta bort min oro. Men lämna lite kvar för utan mörker finns heller inte ljus. 

Ont. 18:01

Tw suicidförsök/ tvångsåtgärder 

Tiden går men gör inte mindre ont för det. Även om vissa saker går framåt, som att jag ska kolla på ett boende nästa vecka, så gör det ont. Hösten har bestått av tre IVA besök. Nersövd i respirator och dialys. Jag var med om något av det värsta i mitt liv som jag också anmält. Rädslan när jag hör personalens röst i korridoren och när jag idag för första gången faktiskt såg henne. Det gör ont. Blicken ner, för ville inte möta hennes ögon som skadat mig så mycket. Jag ville inte överleva någon av gångerna. Gjorde allt i min makt för att slippa. Men jag överlevde. Jag är här fortfarande. Med ännu mer trauman. Ännu mer smärta och ännu trasigare än innan. 

Jag minns hur de gav mig spruta och hur ont det gjorde. Att jag skrek högt tills allt blev svart. Jag minns hur de öppnade dörren, sa att ettan är här med sängen, och jag minns personalen som satt vak som strök mig på ryggen innan de tog tag i mig. Jag minns tårarna, paniken, skriken.. hur jag som aldrig ber om hjälp, aldrig kräver något och inte har gjort under dessa tre år, ber om att få tillkalla läkare eller sjuksköterska men blir nekad. Att jag ligger där fastspänd och skriker och gråter i panik men personalen tar upp sin telefon och ber mig vara tyst. Ringer ett samtal och nämner mitt namn och börjar prata på ett annat språk. Minns hur jag grät.. och grät, inte visste hur jag skulle stå ut med det inom mig, och att personalen som satt vak fortsatte ignorera mig. När min syster senare kom in genom dörren och jag grät i hennes famn när jag låg i den hemska sängen, kände jag mig inte alls trygg. För personalen var kvar. När min syster försökte prata med henne, vägrade hon och sa hon inte tänkte prata om det och vaket byttes ut.

Jag trodde det skulle ta slut där. Att det var över. Jag lugnade mig. Gick med på att ta prover, få hjärtövervakning och dropp. Men proverna var inte bra. Så jag fick köras upp till IVA och väl där kom den där paniken tillbaka. Tårarna rann. De gav mig syrgas och jag minns hur jag desperat försökte undvika den. Deras händer på min kropp gjorde ont och så kom psyk läkaren och sängen, och såklart den personalen som tidigare satt vak. Där brast det totalt för mig och jag har aldrig i mitt liv känt mig så rädd, otrygg och värdelös. Medicin in i infarten och jag försvinner in i en dimma där jag bara har fragment som minnen. 

Mina anhöriga besöker mig och jag hade ont. Räknade ner tills jag skulle släppas och jag var helt väck och hög på mediciner. De skrattade åt mig och när jag fått återberättat vad jag sagt så skrattade jag också. 

Men det har gått en tid sen dess. Det gör tyvärr inte mindre ont idag. Anmälan är skickad. Bitarna i mig är trasiga. Tankarna och minnena gör ont. Jag har ingen frihet kvar och jag har inte sovit hos pappa sen det hände. Mina anhöriga är för oroliga för att det ska gå och läkaren drog ett tag in mina permissioner för det inte var hållbart. Jag önskar jag kunde säga att det är bättre nu. Att tankarna inte är lika intensiva om döden. Men det är dem och även fast jag vet jag är i London om en vecka, känns det så oerhört tufft. Allt gör ont. Så jävla ont. Ensamheten tar över och jag sluter mig från de i min närhet för att inte oroa någon. För att inte lägga över min smärta på andra. För att jag vill göra avskedet så lätt som möjligt för dem. Men jag har ingen möjlighet att dö. Det är omöjligt nu. Jag försöker svara när någon frågar hur jag mår men det är svårt. Vill inte tynga ner någon med min skit. 

Livet gör ont helt enkelt och har gjort ett tag. Ljuset i tunneln syns inte och jag frågar mig ständigt vad jag gör här. Men inget svar, kanske en vacker dag. 

Vårens tankar

 Tiden går och det har varit tyst från mig. Det är tufft. Livet gör ont men jag har inget annat val än att fortsätta. Jag har blivit beviljad boende men vet inte mer än så. Det väntas möten och jag är orolig och rädd. Mår heller inte bra. Sommar och vår är jobbigt av någon anledning. Det var snart gått ett år sedan jag tog överdosen som kunde blivit min död. Ett år. Det är lång tid. Tid jag kanske egentligen inte fått uppleva. Kanske hade 11 juni varit min död och att min familj varit utan mig ett år. Det gör ont att tänka på det men också framtiden. Tankarna i huvudet är inte glada, inte tacksamma för det året som snart gått. Men hur ignorerar jag dem? Hur stänger jag ute vad de har att säga? Jag vill bort från mig själv men jag är fast här i min kropp med min själ. Samtidigt skrämmer döden mig konstigt nog. Ovetskapen av vad som händer. Mörkret. Men så inser jag att inget kan vara värre än idag.. och sen tänker jag på ingentinget. På att inte existera. Att det bara blir svart. Jag är delad mellan mörker och ljus. Vilja och ovilja. Död och liv. 

Men jag lever nu. I denna stund. 

Ocean eyes

Jag ligger här i nattens mörker med en hund sovandes på täcket, med en snarkande syster bredvid. Som snarkar båda två. Jag har spelat Harry Potter. Ätit god middag. Skrattat. Pratat.men ändå är mörkret inuti stort. Ändå ligger jag här i sängen med en klump i magen. Ändå gör ångesten att andningen, som redan är svår, blir värre. Jag får ingen luft och ångesten blir värre och värre. Det är en ond spiral. Jag är rädd att kroppen inte ska orka byggas upp. Att om jag lever till sommaren att min kropp ska säga nej. Att jag då inte kommer kunna stå längst fram på Håkan. Att jag inte kommer klara det som jag så länge väntat på. 

Jag minns mig där på piva när jag köpte biljetterna. Glädjen över att snart stå där igen men covid-19 kom och jag trodde det var kört. Att det inte skulle finnas tid kvar för mig. Jag är fortfarande inte säker på att jag kommer få uppleva det. Och när den fysiska hälsan också blivit sämre gör det ont. En del av mig vill ge upp. Förstöra det som redan känns förstört. En annan vill försöka bygga upp kroppen. Men inte ens det är en självklarhet att det funkar. Jag vet inte vad felet är. Vården vet inte vad felet är och den onda spiralen fortsätter neråt. För får jag ingen luft när jag gör saker slutar jag göra dem. Slutar gå promenader för att slippa känslan av att inte få luft och då tappar jag konditionen. 

Jag vill inte ha det såhär. Jag vill kunna andas som en normal person. Igår när vi var på bio vände sig alla om när de hörde mig andas och jag skäms. Jag trodde inte att det skulle gå så fel av att överleva ett suicidförsök. Om det ens är därför. Att något skadats, att något blivit fel. Kanske är det något annat. Något jag inte vet om. Jag tappar andan i vila. Tänker att jag inte får luft och luften blir svårare att andas in ju mer jag tänker på det. Blir andfådd av att vända mig i sängen. Av att klä på mig. Duscha. Ständigt kämpar jag för att få luft. Hostar upp segt slem. Andas andas andas. Det ord jag tänker på mest är andas. Ironiskt nog var min favorit låt efter suicidförsöket i juni ”andas” med caspar camitz. Kanske var det ett tecken, ett bisarrt skämt som sen skulle gå i uppfyllelse. 

Att något så enkelt och vardagligt son att andas skulle bli en kamp var inte planen. Något så livsavgörande. Mina läppar färgas ibland lila. Och jag känner mig yr. Personal på avdelningen ber mig ibland att ta djupa andetag och i början tog de saturation vilket ibland var lågt men som ökade vid långa djupa andetag och när var still. Nu är det vardag för dem också att höra mig flåsa. 

Men natten är lång. Natten är mörk och tyst. Det som jag gömt undan kommer fram. Blir påtagligare Samtidigt som jag trivs i natten. Skulle välja natt framför vilken tidig morgon som helst. Men jag funderar över så mycket. Minns saker jag vill glömma. Tänker på det destruktiva, tänker på tankarna och blir medveten om dem. Jag kanske inte säger det ofta men det som finns inuti mig skrämmer mig. För en dag tar de över. En dag förgör de mig. En dag vinner de. Kanske inte idag eller imorgon. Men någon gång och jag är alltid beredd på storm. På att stå där ensam i ett regnoväder utan paraply. Ibland känns det som att någon tog med mig på en båt mitt ute på oceanens vatten och lämnade mig där utan flytväst. För så känns ångesten och fan vad jag är rädd. Kanske är det bäst att bara sjunka. Låta mig falla till bottens botten. Och kanske är det där det blir bra. 

Night-tea

Det är mitt i natten. Jag har covid och sitter upp i sängen och väntar på att en kopp te ska svalna lite. Jag testade positivt i måndags och har blivit bättre sen dess. Men ikväll hade jag svårt att somna och när jag nu precis blev trött kom rethostan likt inget förr. Mamma vaknade och jag gjorde en kopp te med agavesirap i. Hoppas det ska hjälpa.

Jag skriver inte lika mycket längre vilket kanske märks. Inspirationen känns inte på top och dessutom händer inget särskilt heller. Pendlar mest via hemma och avdelningen. Mår inte bra psykiskt och jag vet inte om någon från avdelningen fortfarande läser min blogg vilket gör mig lite osäker på ett skriva ibland. Jag skriver en del för mig själv också.

Har försökt föra in en rutin att fylla i lite olika böcker vid 20 inför natten. Om hur dagen varit, hur jag hoppas morgondagen blir. Eller i boken från Jazz där jag ska bli lite klokare på min egna kamp med all psykisk ohälsa. Fick ju också en bok av Sofia med rätt simpla frågor jag svarar på då och då. Känns skönt att fördriva tiden lite så. Varva ner inför natten. Jag är verkligen inne på att fylla i böcker och har hittat flera online jag vill köpa också. Men det får bli längre fram.

Jag är hemma i helgen och ligger (sitter med kudde) i sängen med Nikki och Luna. De tycker jag är stendryg som väcker dem när jag hostar. Men Luna kan med vara dryg så då får hon smaka på sin egna medicin tänker jag.

 Nu ska jag dricka min kopp te och sen hoppas jag på sömn. 

Dunk dunk

Hjärtat pumpar

Snabbare och snabbare

Det gör ont i bröstet 

och jag vet inte

Om det är för att

jag är så trasig

Eller om det är fysiskt

Men ont gör det

och jag vill inget hellre 

Än att hjärtat ska sluta slå 

Dumt.

När inte ångesten är där som ett tryck över bröstet och gör det svårt att andas, är det något annat som är fel. Jag får ingen luft och jag försöker desperat ta djupa andetag. Men det är som att luften inte transporteras ner till lungorna. Andas hör jag mig själv tänka i den värsta paniken. Det är som att jag precis vaknat ur narkosen efter en överdos. Som det brukar kännas då. Att jag inte får luft. Det spelar ingen roll hur mycket luft du försöker andas, för den gör ingen nytta. Något är inte som det ska vara.

Fysiskt är det jobbigt. Men psykiskt? Det är hemskt. Jag får ångest av ångesten. Och ångest över att inte kunna andas. Känner hur pulsen slår snabbare och snabbare. När jag ligger där i sängen och ska försöka somna brukar jag ta min puls. Den är aldrig under hundra oavsett hur länge jag legat och försökt varva ner. Ännu mer ångest och tankarna drar igång. När vi var på akuten var jag rädd de skulle säga mina andningsproblem berodde på ångest. Jag var livrädd att de skulle se mina psykiatriska problem och diagnostisera det som psykiskt. Nu gjorde de inte det och jag är tacksam för det. 

Hur mycket jag än vill säga det är bra, att jag mår bättre vill jag inte ljuga. För det gör ont. Inuti. Det känns som någon sticker tusen knivar i ryggen på mig. Min största fiende är dock jag själv. Mörkret är på något sätt också tryggt. Det finns där och fångar mig i sin famn. Men hur mycket jag än vill leta efter ljuset så tar mörkret över. Håkan sjunger att jag ska fortsätta men allt jag vill ha är ett slut på detta eviga lidande. Men jag har ingen chans att göra det. Och det gör mig så ledsen. 

Jag kanske verkar glad. Uppåt. Bättre. Men inuti, gör det så ont. Så ont. Att jag tror att jag ska gå under. Kanske sjunker skeppet snart och jag med. 

A n d a s

Andas in

Andas ut

Våga tro 

På ett slut

-

Andningsproblem och ångest är inte bästa kombinationen kan jag lova er. Blir vårdcentralen imorgon igen.  Känns något lättare nu men ska försöka sova nu.

Just nu försöker jag se framåt. Träffa Sofia igen. Orka gå promenader, plocka smultron. Skörda gurka i trädgården. Åka till Dalarna och träffa Stephi. Femöre. Måla. Skriva. Jag vet inte om jag orkar kämpa för det här när allt jag vill är att ge upp. Inget av det är inbokat eller säkert. Eller Sofia kommer i höst. Det ser jag fram emot. Nej nu måste jag sova. Imorgon ska jag träffa läkare på vårdcentralen vid 10:20. Och även ta covid test efter det för att utesluta. Men jag tror inte det är det. Men bäst att vara säker. Godnatt 💛

Tjugofyra

Alla minnen gör ont. Och det som gör ondast är att jag skulle göra vad som helst för att få ett slut. 

Fyllde år och firade med vänner och familj. Även om minnena och tankarna är jobbiga var det fint. Men jag räknade inte med att bli såhär gammal. Jag lever på lånad tid. Det skulle inte bli såhär. Jag skulle inte fylla tjugofyra. Inte ens arton. Inte sexton. Fan. 

Nikki och Sofia min älskade vän fick i alla fall ses. Två viktiga i mitt liv. Och igår (lördags) träffades vi igen och åt glass i hamnen. Jag vågade visa ärr och även fast det var läskigt gick det bra. Kändes lättare när jag inte var ensam om att ha ärr. Nu ska jag måla eller kolla serie eller något sånt. Har inte mycket energi och tar antibiotika igen för jag haft så svårt med andningen. Det har inte hjälpt än men jag hoppas det ska börja hjälpa snart för det är jättejobbigt att inte kunna gå någon meter utan att få andnöd. Och ångest på det med. Inte bästa kombinationen.

15:13

Jag har så ont i magen att jag gör vad som helst för att slippa känna det. Snälla smärta, försvinn 

Vad två öron klarar

Idag var jag på vårdcentralen. Jag vaknade vid fem på morgonen och kände hur jag hade ont. Hade egentligen tänkt avboka tiden men skrev ett sms till pappa att han inte skulle ringa och avboka. Somnade om och vaknade vid sju. Smärta. Åt frukost och vilade innan vi åkte till vårdcentralen. Där jag så många gånger under min uppväxt varit. Lagt om sår. Suttit i samma väntrum och väntar på distriktssköterskan. Idag träffade jag en läkare som inte riktigt visste varför jag hade ont. Efter några blodprover konstaterades lågt hb och vi pratade igen. Han skrev recept på järntabletter jag inte kommer ta. Och magen? Ja den är inte bättre. Snarare sämre igen. Jag hade några bra dagar här i början på veckan men nu värker den igen. Smärtan gör sig påmind och jag blir alldeles svag i kroppen av den. Men läkaren visste inte riktigt varför jag hade ont. Han sa blodbrist kan ge magont men jag har samtidigt haft lågt hb en längre tid. Så känns orimligt. Jag får väl helt enkelt stå ut med smärtan. Och hoppas på att den snart försvinner. Jag är ju helt klart svagare än tidigare igen. Blir andfådd och yrslig. Pappa och jag gick en promenad igår. Jag flåsade likt en varm hund efter bara några steg. Jag vet jag inte låter kroppen läka, hela sig själv. Men det är svårt. 

Och så möttes jag av att en person jag följt länge och läst bloggen, gått bort. Jag blev mer ledsen än jag förväntade mig. Vi pratade inte. Vi båda köade till Kent på avskedsturnén. Hon och hennes kompis bredvid mitt tält. Alltid läst bloggen, instagram. Beundrat hennes styrka. Och så läser jag idag att hon inte finns mer. Och tankarna börjar snurra i det existentiella. Det är läskigt att tänka på. Men jag hoppas du har det bra. Var du än är. Jag hoppas du mår bra nu. 

Aj aj aj

Jag grät av smärtan

Bara några timmar senare

Läkaren på akuten sa det inte var akut. Smärtan var hanterbar väl i det kala rummet. På vägen ut till bilen började smärtan komma mer och mer och när vi åkt i några minuter hade den gått från en trea till en sexa. Vi gick en snabb runda i affären och jag trodde jag skulle hinna svimma innan jag kommit till bilen. Sen kom jag hem. Och smärtan blev värre.. och värre. Tills jag hade gått och lagt mig för natten och låg där i mörkret med tårar rinnandes för kinderna för jag hade så jävla jävla ont. En spyhink vid sängen ifall jag skulle spy. Mamma låg i mörkret i rummet längre bort och jag bad henne tillslut sova med mig. Hon strök min hand tills jag somnade av utmattning. Smärtan är outhärdlig på kvällarna. Nu också. Jag ska försöka sitta och sova inatt och hoppas på att slippa få ännu mer ont än jag redan har. Jag vet inte vad det är för fel och det är nog det jobbigaste. Hade jag fått ett svar att ”du har ett magsår” ”du har ont pga det här” hade det varit lättare att hantera. Hade jag vetat att det fanns ett slut på denna fysiska smärta hade jag stått ut. Men nu. Ovetande om det kommer bli värre? Kommer jag få ont igen? Kan jag äta det här? Kan jag dricka läsk? Imorgon ska jag ta kontakt med vårdcentralen och jag hoppas de tar det på allvar. Eller i alla fall vill ta reda på varför jag har ont. Nu låter det som värsta allvarliga saken men jag tycker bara det är så jobbigt att ha såhär ont. Att vrida och vända mig i sängen av smärta. Må illa. Vara rädd för att äta. 

Jag hoppas det lugnar sig snart. Nu ska jag sova. Sittandes eftersom jag misstänker smärtan blir värre av att ligga ner. 

Godnatt.