Långa vägar

Det är så svårt att skriva och formulera det inom mig. Jag stänger dörren och låter de taggiga buskarna ta mer och mer makt. Min bästa vän frågar hur mår du? och jag svarar att jag inte vet. På ett sätt rädd att få det ur mig, på ett sätt lever jag i förnekelse. Dagarna går i ett. Jag vaknar trött, fysiskt och psykiskt. Med en känsla av att jag vill dagen ska vara slut. Försöker gå bort min oro men går istället runt och är rädd att svimma av. Jag vinglar till och tänker att snart trillar jag men räddar upp det. Rädd att svimma när jag är ute med Nikki. För en gångs skull är det inte andningen. Kanske är det stressen. Att det är så mycket känslor och tankar, i kombination med mycket måsten och för lite ork att ge min kropp det den behöver. Ångesten gör att jag inte kollar på människor jag möter. Har tillräcklig koll bak och fram för om det kommer cyklar, barn eller idioter till bilförare. Jag skulle kunna möta en nära vän men inte lägga märke till det för jag stirrar ner i marken. Jag vill sjunka under marken konstant. Försvinna i mängden. Försvinna allmänt.

Tänk om de jag möter ser tröttheten i mina ögon som stirrar ner? Tänk om de jag möter ser hur äcklig jag är? Hur det kryper in i huden och tar över varje cell av mitt jag? Kan de se att jag gråtit? Kan de höra hur snabbt mitt hjärta slår? Att jag vill stanna och inte gå? Jag kan inte tvätta bort min smuts och tro mig att jag har försökt. 

Jag bara hoppas på att lugn snart. Jag gillar trots allt hösten. Kanske måste det göra ont. Men hur står jag ut med smärtan?