Ont

Skrubbsår i själen sägs det. Jag kommer aldrig ut ur den eviga labyrinten. Går runt runt och runt. Tröttare än tröttast men ingen sömn i världen kan förändra det. Sover på dagarna. Halvsover på nätterna. Ständigt redo för fight. Skulle du ställa dig bredvid sängen på natten hade jag sparkat dig i magen i ren reflex. Jag är inte där men jag är ändå där. I de daländska skogarna. 

Jag tar mig inte framåt. Jag har stannat här. Och hur tar jag mig vidare? Kan någon svara på det? För jag vet inte själv. Hur jag hittar ut 

Work it

När jag kliver in i omklädningsrummet hör jag en röst jag känner igen. En röst från en plats jag inte vill träffa folk på. Jag gömmer mig i ett hörn och våra blickar möts i någon sekund. Inbillar mig att hon lika mycket som jag vill komma ifrån situationen. Jag byter om går ut och ställer mig på gåbandet. Det hinner gå någon minut innan ett till ansikte jag känner igen från samma plats dyker upp. Jag kollar ner på fötterna. Känner hur andningen blir tuffare. Kollar upp och ser hur han spänner sig. Tar i med sina muskler som jag bara inte vill se. Vill inte påminnas om alla gånger han hållit ner mig i en säng och skämtat om att ”det här är ju ett träningspass” och nu står han där och faktiskt gör ett träningspass. Jag ser mig själv ligga i en sjukhussäng. Sprattlandes. Svettig. Ångestfull. Jag som inte ätit på hela dagen förutom två frukter känner hur benen darrar till. Men tänker att nu kan det väl inte bli värre i alla fall. Och så ser jag. Ännu en. Ett ansikte jag känner igen. Där och då vill jag rusa ut från gymmet. Skrika. Gråta. Slå. Jag orkar inte med alla dessa människor från platser jag inte vill känna folk. Vi som brukade vara så nära är nu så långt ifrån det bara går. Vi hälsar inte ens på varandra när hon jobbar. Det känns som vi har tusen murar mellan oss och att jag från en dag till en annan blev som en okänd människa för henne. Jag kan absolut förstå att det måste finnas gränser även för personal och patienter. Men det är såklart jobbigt. Så när jag ser henne där ute i verkligheten. Komma gåendes mot mig ville jag sjunka genom jorden. Jag vet inte hur jag ska vara. Ska jag nicka mot henne om våra blickar möts? Ska jag säga hej? Jag vet inte hur jag ska vara och det är så jobbigt. Så jag vänder blicken mot golvet. Fokuserar på de sju minutrarna jag har kvar. Luften känns svår att få ner i lungorna men på något sätt tar jag mig igenom det. Även fast jag känner mig bedömd varenda sekund. Jag skäms. Känner hur tusen ögon stirrar på mig. Bedömer hur mycket jag orkar. Tänker att, oj hon klarade bara en minut. Vilken svagis. Jag fortsätter ändå. Hur mycket jag än ville springa ut och bara komma bort därifrån. Och kanske var det okej att jag stod ut så länge som jag gjorde. Med tanke på vilka känslor som bubblade upp. Men hur ska jag klara det i fortsättningen? Om vi möts igen? Jag vill inte se han som pressat ner mig i sängen med sina starka muskler. Och hon som var så himla nära mig men sen över en natt fick mig att känna mig som osynlig. Jag vill inte träffa personal från sjukhus och att de ska känna igen mig. Men så är det nu. Det har varit en tuff vecka. Men jag tog mig till gymmet. Tränade faktiskt och trots motgångar gjorde jag mer än jag ville i stunden. Kanske borde jag vara nöjd. Även om det svider inuti av tanken på det här.

Nu ska jag snart sova. Kanske blir det en tur till gymmet till imorgon. Eller någon annan dag. Och jag hoppas jag inte träffar någon jag ”känner”.