Jag har en ängel på min axel

Jag vill vakna ur mardrömmen som nu är mitt liv. Det har gått en hel vecka utan dig. Sen du tog ditt sista andetag. En hel vecka sedan mamma stod utanför dörren och sa dem har hittat Sofia Johanna och jag föll till golvet och skrek och skrek i flera timmar. En vecka på jorden utan min bästa och närmaste vän. På något sätt har jag stängt av och kopplat bort mig själv och mina känslor. För skulle jag tillåta mig att känna det fullt ut är jag rädd jag skulle försöka ta samma väg ut som du. Jag skyddar mig genom att försöka förneka känslorna som något i mig inte accepterar. För jag känner inte mig bekväm med att vara ledsen när jag inte är själv. 

Jag vill ju bara du ska skriva att du är okej och att inget hänt. Att din telefon inte funkade eller internet krånglade. Istället frågar din mamma angående din dödsannons och om jag vill ha någon sak från din lägenhet. Jag brister ut i gråt när jag läser det och låter mig gråta. Vill inte ha saker du ägt istället för dig vid liv. Jag skulle ge allt för att få prata med dig och ge dig en kram. För det finns så mycket jag vill säga och berätta för dig. Istället går jag till kyrkogården och tänder ett ljus i mörkret och gråter i Nikkis päls. Det gör för jävla ont och jag är arg på vården och världen för den är orättvis. 

Jag vet inte hur jag ska klara mig utan min Sofia. Utan min tvillingsjäl och den som kände mig tätt inpå djupet. Smärtan är så brutal att jag överväger konstant att skita i allt och börja planera en överdos. För hur farligt kan det vara att komma dit där du kanske är? Det okända är inte alltid dåligt. Jag vill bara ha dig tillbaka och det gör så ont att vara kvar i livet utan dig. 

Inatt gråter jag mig till sömns i mörkret på mitt rum. Kudden är blöt av mina tårar och jag önskar jag kunde skriva till dig hur ledsen jag är och hur ont allt gör men du är borta och fan vad ont deg gör. Jag vill inte finnas i min kropp med denna smärta och saknad. Älskade älskade vän 

Långa vägar

Det är så svårt att skriva och formulera det inom mig. Jag stänger dörren och låter de taggiga buskarna ta mer och mer makt. Min bästa vän frågar hur mår du? och jag svarar att jag inte vet. På ett sätt rädd att få det ur mig, på ett sätt lever jag i förnekelse. Dagarna går i ett. Jag vaknar trött, fysiskt och psykiskt. Med en känsla av att jag vill dagen ska vara slut. Försöker gå bort min oro men går istället runt och är rädd att svimma av. Jag vinglar till och tänker att snart trillar jag men räddar upp det. Rädd att svimma när jag är ute med Nikki. För en gångs skull är det inte andningen. Kanske är det stressen. Att det är så mycket känslor och tankar, i kombination med mycket måsten och för lite ork att ge min kropp det den behöver. Ångesten gör att jag inte kollar på människor jag möter. Har tillräcklig koll bak och fram för om det kommer cyklar, barn eller idioter till bilförare. Jag skulle kunna möta en nära vän men inte lägga märke till det för jag stirrar ner i marken. Jag vill sjunka under marken konstant. Försvinna i mängden. Försvinna allmänt.

Tänk om de jag möter ser tröttheten i mina ögon som stirrar ner? Tänk om de jag möter ser hur äcklig jag är? Hur det kryper in i huden och tar över varje cell av mitt jag? Kan de se att jag gråtit? Kan de höra hur snabbt mitt hjärta slår? Att jag vill stanna och inte gå? Jag kan inte tvätta bort min smuts och tro mig att jag har försökt. 

Jag bara hoppas på att lugn snart. Jag gillar trots allt hösten. Kanske måste det göra ont. Men hur står jag ut med smärtan? 

Plockepinn

 Jag hör sirenerna när Nikki trampar sig tveksamt fram på gruset. Håller för öronen men slungas ändå tillbaka. Ilfart. Akutrum. IVA. Propofol. Jag kan inte stänga ute ljudet och tankarna fortsätter vidare till långa resor med handfängsel. Hårda tag. Bältning på rutin. 

Vad gjorde jag för fel? Vad gör jag för fel? Än idag har jag känslan av att jag är problemet och alltid varit. Jag har mig själv att skylla på. Som förstörde. Som gjorde saker värre. En del av mig går sönder varje gång på IVA. En del av mig är kvar på avdelning 90 i säter. 

Bitarna faller som ett plockepinn. 

Löv

 Jag vill ha höst för då är det accepterat att vara miserabel. Tjocka tröjor. Många koppar te. Virkning. Harry Potter. Kyla. Mörker. Tända ljus och filtar. Jag längtar bort. 

Botten upp

 Vet ni? Jag vill vara starkare än vad jag är. Inte ligga och känna i hela mig att det hade varit skönt om jag dött. Jag vill fungera och inte fallera. Saker inom mig går utför och jag tar en kopp te och ser mig sjunka. Livet vet ni 

Rys

Varför känns det i varenda cell inom mig som någon drar naglarna mot svarta tavlan? Aj aj aj 

Ej stark men sårbar

Jag vill försöka förklara det inom mig. Det som börjar kännas fel nu. Som får mig att känna det vrida sig inom mig. Jag sväljer femtioelva gånger men likt fan är klumpen i halsen kvar. Färdas till magen och fastnar igen. Försöker befinna mig i känslan, känslan av att något måste ske och det rätt. Leva i känslan av den här ångesten som får mig att inte kunna koncentrera mig på en serie mer än två minuter. Så jag sätter på musik och tårarna rinner på min kind. 

Jag försöker att inte fastna i tankarna. Att inte börja planera och bestämma. Mina svar uteblir. Jag har 20 olästa meddelanden men jag orkar inte bry mig längre. Jag kanske sträcker ut händer ändå men jag hamnar alltid där till slut. Med döden i magen. Även om jag kanske inte vill dö. 

Det gör så ont att ha lite ljus och hopp för att sen falla ner i det mörka igen. Jag är sårbar men inte stark. Men det är väl okej det med. Att inte vara stark. 

Snälla släck inte ljuset

Det blev svart och jag vaknar och säger jag måste hem till min hund och försöker upprepande resa mig ur sängen för att gå. Likgiltig sitter jag i bilen på väg hem någon dag senare och kan inte svara på enkla frågor. Sen kommer det. Ljuset. Kreativiteten. Orken. Hoppet. Modet att försöka våga. Jag samtalar med mamma om saker jag inte brukar. Går långa promenader. Jag rensar garderoben. Gör listor. Planerar kreativa saker. Åker till stallet. På nätterna har jag svårt att somna trots all vb för tankarna är för mycket. Jag hinner tänka att det kanske är värt det. Att förändra. Känner att det kanske går. Vänjer mig med tanken att se det fina i det vardagliga. 

Men jag vet att jag varit här innan. Planerat och kollat på hundar. Tänkt på framtiden och utbildning. Sagt att jag ska kämpa och fått min pappa att gråta av glädje. Sen vände det och jag har kommit närmre och närmre döden. Jag vet att mörkret kommer. Att tvångstankarna blir starkare när ljuset blir svagare. Jag tror inte på det när IVA läkaren försöker prata vett i mig. Förstår du vad jag säger Johanna? Vet du om att du kan dö trots att vi gör allt för att hjälpa dig? Även om du inte vill dö. Och jag nickar till svar med en klump i magen för jag vill oftast inte dö. 

Samtidigt måste mörker finnas för att ljus ska existera också. Inget ljus inget mörker. Men mitt mörker blir så stort och farligt och jag är inte bra på att be om hjälp när det väl kommer. 

Ljuset kan väl stanna ett tag. Så jag kan samla ork och mod. Lite lite till. 

Jord.

Jag tror inte alls att den här världen kan bli fin och jag vill skrika det ut i skogen så att mörkret kan höra. Men ingen hör på. Inte ens jag själv. 

Hör du mig?

Jag vill fly ur min kropp. Krypa ur huden som inte känns hemma längre. Tankar om lobotomi kommer när jag vaknar på natten. Somnar om. Drömmer. Vaknar trött. Klockan är 17:42 och jag vill inte vara vaken. Det gör för ont. Jag var bara inte gjord för dessa dar och absolut inte för det andra kallar livet. Kunde jag välja att kapitulera och sluta gå hade jag suttit kvar i skogen och aldrig rest mig upp för att gå igen. Men det kan jag inte. Jag får inte tänka så. 

Jonathan sjunger och jag minns mig tänka på döden mitt i allt. Sen sjunger han Stockholm och jag tänker på Karin och en tår rinner ner för min kind. Man måste bära sin sorg i armarna. Men jag orkar inte