Jag är så orkeslös, svag i hela kroppen. Världen börjar snurra ibland,
runt runt snurrar det. Tårarna terroriserar mina ögon, de vill ut.
Rinna nerför kinderna för att sedan nå mina läppar, fortsätta sin
väg ner på tröjan och halsen. Inte gråta inför någon tänker jag,
måste motstå, hur ont allt ändå gör. Torkar de sista tårarna på toaletten,
lägger på lite mer smink och vips så är trasigheten i ögonen borttagen, nu ser
jag nästan glad ut.
Ni som säger att tiden läker alla sår, det är inte sant.
Tiden bara rinner iväg men allt gör lika jävla ont ändå, jag blir trasigare
och trasigare för var dag som går. Jag kan känna hur jag faller isär, känner hur
hjärtat brister, ångesten som river och klöser. Fast tiden läker ju alla sår,
eller?
Jag vet inte om det är så att tiden läker alla sår, men de flesta sår i alla fall. för mig har nästan alla sår läkt från min barndom
SvaraRaderakram
Sv: Aww, tack så mycket! :) Läste några inlägg här och du är så modig som vågar dela med dig av dina känslor. Kramar till dig!
SvaraRaderaNej, tiden läker nog inte direkt några sår.
SvaraRaderaDäremot kanske man lär sig hantera såren på ett nytt sätt. Och man blir starkare.
Så jo förresten, jag ångrade mig. Till slut läker nog tiden alla sår, men ärren finns alltid kvar och de kan vara ganska tydliga de med. Och det kan ta lång tid. Men man får helt enkelt försöka stå ut så gott det går bara.
Styrkekramar <3