Det kan vara så det känns, min vän Om jag får säga så? När en stjärna nyss exploderade Jag säger ”min vän” Fast jag inte känner dig Utan bara ramlade över din blogg Slumpen
Det är nästan fem år nu Sedan jag var där du är LPT Bälten Låsta dörrar Överdoser Död och mörker inuti Svart Ensamt Öde Och så helvetiskt smärtsamt
Jag trodde aldrig Och då menar jag A L D R I G Att jag skulle leva idag Att jag skulle våga älska Att jag skulle skratta så jag kiknade igen Att jag skulle ha ett arbete Att jag skulle börja läka Det fanns inte på världskartan Jag var utdömd Av andra Av mig själv Och jag hade dömt ut livet
Men det blev inte så Någonting hände Inte över en natt Men sakta
Det viktigaste var kanske att jag började prata om vad jag hade älskat en gång i tiden Om skogen Om böcker Om att måla Om katterna Om karaten Om Dalarna Om den del av mig jag gömt undan och försökt glömma för att orka överleva inom psykiatrin När skillnaden mellan dået och nuet blev för stor
Jag hade tappat bort mig själv helt Bland mediciner Tvång Skrik Självhat Brutna löften Ångest Bältessängar Och personal som såg ner på mig
Det har fan inte varit lätt Att tänka annorlunda Att inte försöka dö Att vilja Att orka Att våga
Det är fortfarande inte lätt alla dagar Men det är inte kaos hela tiden
Jag jobbar med ungdomar Försöker göra gott Sprida ljus Inte vika med blicken När de talar om svåra saker Försöker stå kvar När andra backar För dem Och för mig Det ger mig mening Hopp
Allt blir inte fantastiskt efter psyk-åren Det tror jag inte Man bör vara realistisk Men livet är värt att leva Nästan varje dag Även när jag är ledsen Har ångest Gråter Är arg Blir besviken
Jag puttar in andra saker också Från allt det jag också är Förutom före detta slutenvårdsstamkund Det är livsviktigt för mig
Och sakta byggs livet upp Det där jag ville bli av med Det blir ganska fint ändå Även om jag fortfarande kan känna bältena i sömnen Eller kastas 10 år tillbaka i tiden på en sekund Jag läker Ärren finns kvar Påminner alltid Och det går att bära
Tacka ja till de där canvasdukarna vetja? Släpp ut det där du också är? Kreativitet förlöser
Och varmt lycka till Oavsett vad du gör
Jag förstår att det är svårt Att du inte har valt det här Och att det gör ont När det inte blir bättre
Att inte i panik jaga bort det onda Utan släppa in annat också Kan ändra saker Jag kan inte lova säkert Men jag vill ändå berätta För det hade varit sånt slöseri om jag dog Och jag tror att det är det om du gör det också
Fina A. Tack för din fina kommentar Det värmer att läsa ska du veta. Och det ger ändå en liten strimma hopp. Jag vet ju inte vem du är men det låter likt mig själv. Som gillar skogen, böcker, måla, djur. Du får självklart kalla mig vän och det gör mig bara glad. Jag ska ta med mig allt du skriver och försöka att försöka. Det blir svårt när en gett upp så som jag gjort. Men att höra att du också gett upp och att det blivit bättre känns hoppfullt.
Tack tack tack för din kommenterar. Du ska veta att det värmer mitt kaotiska hjärta
Det kan vara så det känns, min vän
SvaraRaderaOm jag får säga så?
När en stjärna nyss exploderade
Jag säger ”min vän”
Fast jag inte känner dig
Utan bara ramlade över din blogg
Slumpen
Det är nästan fem år nu
Sedan jag var där du är
LPT
Bälten
Låsta dörrar
Överdoser
Död och mörker inuti
Svart
Ensamt
Öde
Och så helvetiskt smärtsamt
Jag trodde aldrig
Och då menar jag A L D R I G
Att jag skulle leva idag
Att jag skulle våga älska
Att jag skulle skratta så jag kiknade igen
Att jag skulle ha ett arbete
Att jag skulle börja läka
Det fanns inte på världskartan
Jag var utdömd
Av andra
Av mig själv
Och jag hade dömt ut livet
Men det blev inte så
Någonting hände
Inte över en natt
Men sakta
Det viktigaste var kanske att jag började prata om vad jag hade älskat en gång i tiden
Om skogen
Om böcker
Om att måla
Om katterna
Om karaten
Om Dalarna
Om den del av mig jag gömt undan och försökt glömma för att orka överleva inom psykiatrin
När skillnaden mellan dået och nuet blev för stor
Jag hade tappat bort mig själv helt
Bland mediciner
Tvång
Skrik
Självhat
Brutna löften
Ångest
Bältessängar
Och personal som såg ner på mig
Det har fan inte varit lätt
Att tänka annorlunda
Att inte försöka dö
Att vilja
Att orka
Att våga
Det är fortfarande inte lätt alla dagar
Men det är inte kaos hela tiden
Jag jobbar med ungdomar
Försöker göra gott
Sprida ljus
Inte vika med blicken
När de talar om svåra saker
Försöker stå kvar
När andra backar
För dem
Och för mig
Det ger mig mening
Hopp
Allt blir inte fantastiskt efter psyk-åren
Det tror jag inte
Man bör vara realistisk
Men livet är värt att leva
Nästan varje dag
Även när jag är ledsen
Har ångest
Gråter
Är arg
Blir besviken
Jag puttar in andra saker också
Från allt det jag också är
Förutom före detta slutenvårdsstamkund
Det är livsviktigt för mig
Och sakta byggs livet upp
Det där jag ville bli av med
Det blir ganska fint ändå
Även om jag fortfarande kan känna bältena i sömnen
Eller kastas 10 år tillbaka i tiden på en sekund
Jag läker
Ärren finns kvar
Påminner alltid
Och det går att bära
Tacka ja till de där canvasdukarna vetja?
Släpp ut det där du också är?
Kreativitet förlöser
Och varmt lycka till
Oavsett vad du gör
Jag förstår att det är svårt
Att du inte har valt det här
Och att det gör ont
När det inte blir bättre
Att inte i panik jaga bort det onda
Utan släppa in annat också
Kan ändra saker
Jag kan inte lova säkert
Men jag vill ändå berätta
För det hade varit sånt slöseri om jag dog
Och jag tror att det är det om du gör det också
Jag tror på förändring
Sakta
Och på kärlek
Kram,
A
Fina A.
RaderaTack för din fina kommentar
Det värmer att läsa ska du veta. Och det ger ändå en liten strimma hopp. Jag vet ju inte vem du är men det låter likt mig själv. Som gillar skogen, böcker, måla, djur. Du får självklart kalla mig vän och det gör mig bara glad. Jag ska ta med mig allt du skriver och försöka att försöka. Det blir svårt när en gett upp så som jag gjort. Men att höra att du också gett upp och att det blivit bättre känns hoppfullt.
Tack tack tack för din kommenterar. Du ska veta att det värmer mitt kaotiska hjärta
Kram
Johanna