Doctor who

En liten varning att det kan vara jobbigt att läsa. Det är brutalt ärligt. Men läs bara om ni känner att ni klarar av det. Kram


Jag blev länge anklagad för att jag såg mig själv som ett offer. Men för att jag ska kunna se mig själv som ett offer krävs en förövare. Eller flera. De sa åt mig att jag inte skulle se mig som ett offer och inte identifiera mig med min sjukdom. Men de har inte helt fel.

För åtta år sen hade det precis blivit 2012. Nyåret firades med min pojkvän som jag var tillsammans med då. Jag hade börjat skada mig. Rispat mig. Han hade sagt åt mig flertalet gånger att gör du det igen då lämnar jag dig. Så det blev vår och jag kräktes i skogen när jag var ute och sprang efter måltiderna. Eller spydde utanför stallet där pappa hade en spade så jag kunde gräva ner det. Men det här var bara början. För våren kom och jag gick med blodiga tröjärmar i skolan. Han visste inte. Men han gjorde slut när jag tagit kontakt med kuratorn. Som sedan ringde mina föräldrar. Jag ville inte hem. Mamma ringde mig och jag grät när jag satt där på stationen och hon sa att vi måste prata.

Jag minns det som igår. Att de första stegen in i huset den dagen var svåra att ta. Men jag gick in. Och vi pratade. Det togs kontakt med BUP. Och vårdkarusellen började. År 2012. Och sen dess har jag mått dåligt. I perioder bra. Men oftast mycket dåligt. Jag har varit i dalarna och fått trauman. Jag har blivit bältad över säkert hundra gånger. Körd i polisbil med alla jävla fängsel de kunde hitta. Jag har tagit tabletter för att inte vakna igen. Jag har skurit och fan vad jag har skurit. Min hud är bara ärr på vissa delar av kroppen. Jag skär skär men inget tar bort det onda för evigt.

Men så undrar jag. Är jag ett offer? Finns det en förövare?
Det finns det. Men de är en grupp människor. Och jag erkänner att jag ser mig som ett offer. För de gjorde fel. De gjorde jävligt fel och för att jag ska kunna komma vidare från det måste jag se det som det faktiskt är. Att DE gjorde fel. Att DE är förövarna. Inte jag.

Och sen den andra frågan. Identifierar jag mig med sjukdomen?
Svaret är ja. Men hur konstigt är det egentligen? I allt ni läst nu vet ni att det började 2012. Men det är pågått länge nu. Jag har haft många hemliga bloggar. Allt från självmordsbloggar där det var nedräkning tills jag skulle dö. Jag har haft och har privata instagramkonton där jag skriver. Men jag inser att det är fel. Och jag har slutat använda den lika ofta. Men det blir ett community. Sjuka dras till sjuka. Det är inte konstigt precis som det finns stödgrupper för folk med cancer. Precis som det finns fotografikursen. Folk som har något gemensamt dras till varandra och det är inte konstigt. Men det kan vara skadligt. Och jag rekommenderar det inte. För även om vi vill peppa varandra så är det många gånger en tävling. Men det är svårt att inte identifiera sig med att vara sjuk. När jag var sjuk i 8 år av mina 22 år.

Tror ni en läkare som träffar en cancerpatient som levt länge med cancer sätter sig på stolen och säger ”du ser dig som ett offer och du identifierar dig med din sjukdom” jag tror inte det. Och det kanske är där förändringen ska börja

Vad jag ville med det här vet jag inte.
Men jag erkänner
Jag är ett offer
Och ja jag identifierar mig med min sjukdom, gör du?